Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Julafton skulle det sättas ut ett fat gröt till tomten, denna gröt sattes i lagårn. Det fick icke vara gröt som blev över, utan den gröt tomten skulle ha, skulle vara med det första som togs ur grytan, i gengäld bringade tomten tur och lycka i huset. Tomten bodde under husets stenfot.
Tomten på Backe gård!
Litet varstans i våra bygder berättas om tomtar som bott på den och gården. Så fans det på gården Backen i byn H. Silbodal, också en tomte om vilken här skall berättas. En gång hade man som bruk- ligt var förr sysslat med bränvinsbränning, och som man blev trött av det myckna stöket gick gårdens folk till vila utan att först rengöra den stora bränvinspannan som hade brukats. Frampå natten vaknade en av pigorna av ett skrapande ljud som hördes från köket. Tyst steg hon upp, och smög sig sakta fram och gläntade på dörren, och fick då se tomten stå och med alvarlig upp- syn ifrigt sysselsatt med att rengöra _ / brännvinspannan. På morgonen var den och ganska riktigt blank och fin igen. Hästarna på gården voro hans särskilda favoriter och hände det i bland att det glöm- des av drängarne med mat, hände det dock aldrig att deras krubba stod tom. Och om morgonen, om någon icke vaknat vid gott lynne och lät detta gå ut över hästarna hände det iblant att de av någon osynlig hand fingo sig en smällande örfil
Tomtar
Det var på ett ställe som allting var så drygt. Det var nära på omöjligt att göra slut i ladan, när de tröskade. Gubben tröskade och tröskade, men på morgonen så var det lika mycken säd i ladan igen. "Jag skall fäll se efter, vad det kan vara fatt", tänkte gubben. Så han tog drängen med sig och gick åt uthusen om kvällen. Drängen fick stå på den ena sidan dörren och bonden på den andra och hålla utkik. När det led mitt i natten, så kom det fler stycken små grå gubbar med röda toppluvor. Det var en som var mindre än de andra med. De ställde sig att mysa och så kastade de ner var sin nek, men den lille hade inte mer än ett enda ax. När han kastade ner det, så pustade han så tungt och ställde sig att titta på det. "Det var ju inte något att pusta för", tyckte bonden. "Jaså, tycker du det", svarade tomten. "När jag får dragit härifrån så mycket som jag dragit hit, så får du se." Efter den dagen började tomtarna att dra från gården. Och till slut blev bonden utfattig.
Diverse folktraditioner
En allmän tro i fordna dagar var denna, att vissa kunniga personer ägde förmåga att göra en bössa förgjord, så att det skjutna icke dog, om och skottet träffade. Det första remingtonsgeväret jag sett, var en sådan skämd bössa. Ägaren, en äldre man, försäkrade, att han med denna bössa skjutit både björn och älg, men nu får han skjuta på en fågel, att det genom kulhålet lyser igenom, så dör likväl icke fågeln utan likväl bortflyger. Jag sporde om han visste vem det var som hade skämt bössan. Det vet jag väl, blev svaret. Tidigt en vårmorgon gick jag, ty det var stark skare, på tjäderlek. I toppen på en stor fura satt en stor tjäder och spelte. Jag närmade mig och sköt och en diger tjäder föll ned. När jag med tjädern avlägsnade mig hörde jag steg, stannade och nedhukade mig mellan några buskar.
Tomtar
Det fanns otaliga i min barndom, som hade sett "tom- tegôbber". På ett ställe som hette Sandtegen, hade de "tomte- gôbbar". De har funnits där ända till inpå sentiden. Det var så mycket tal om den gården. Det var en skollärare från Ödebyn, som gick dit för att ligga där en natt å höra efter om det kunde vara sanning att det fanns tomtar där. Han ville inte gå ensam utan tog en dräng med sig. Det var under slåttanden. De lade sig i en lada. I detsamma som han steg över balken till ladan, så slog han till balken med en räf- sa å sade att han ville utmana allt ont väsen som fanns. När jag råkade skolläraren någon dag efter så frågade jag hur det hade gått. Då svarade han, att det fanns så mycket mellan himmel och jord, som människan inte kunde förklara. Och han hade fått höra, att det slog och bulta- de både på logen och i ladan och han hade fått legat / vaken hela natten. När jag träffade drängen så frågade jag honom. Då talade han om att precis som han lade sig, så var det något som gav honom ett nyp i stortån, så han hade aldrig känt värre, men sedan hade han fått vara i fred. På morgonen hade skolläraren varit alldeles krit vit i an- siktet av rädsla. Allt som var löst på logen och i lador- na hade rört sig. Det hade dundrat å slamrat alldeles förskräckligt. Räfsorna hade kastats från den ena väg- gen å till den andra hela natten. En gubbe från Strand skulle fara till staden. När han kom till sjön "Ömmern" så fick han se en liten gubbe gå efter stranden med ett metspö på axeln. Han hade grå kläder å tygmössa. Det var en tomte. Far och mor sa att tomten hade gråa kläder på sig, en röd toppmössa med toffs i på huvudet. Tomten höll med vissa familjer å för dem var han som en "spertus". Han drog från andra å till dem. Min far mötte en tomte vid Sandtegen. Den bar någ- ra haver#### på ryggen å han gick in på logen i Sandtegen med dem. Det var inte olyckligt att ha / "tomtegôbbe" bara de inte förmena honom något. Det var en gubbe, som kom från staden. han hade kört häs- ten blöt. När han kom in i stallet med hästen så fick han en redig örfil. Tomten led inte att man var elak vid djuren. I Kraksta en stuga som hette Knappen. Där fanns en gammaldags ugn Uppe på ugnen en glugg. Där bod- de tomtar eller om det var troll. Somliga trodde, att det var troll, för de voro alltid så onda och oregörliga av sig. De tog maten för folket som bodde i stugan å gjor- de allt ont som kunde tänkas till. Men det var som om de hade dottern i huset för sin, för henne ####### de al- drig på något sätt. Hon talade aldrig om dem och hon ville att de andra skulle vara tyst å inte tala om dem som bodde på ugnen. Till sist kunde inte familjen härda ut utan de skicka- de efter en präst från Gillberga som hette Göransson. Han kom dit. Så tog han trollen med sig och band dem ute på en ö i "Ömmern". Så där skall de vara bundna ännu i denna dag. Sen dess hördes intet ovanligt i stu- gan.
Tomtar
I Prästhög här i Högerud fanns små tomtar, de var "stutte" (korta), gråklädda med röda mössor. Jag var där, men jag såg ingen- ting, men riktigt tyst var det inte om natten där i gården. Förre ägaren där hade fått en ny dräng. Han blev för- manad att vara tyst ute i uthusen, men han tralla o sang en gång han kom. Men då kom en liten gubbe o slog till en, så han föll ner av stallrännet.
Tomtar
Ifall tomtarna blev vänligt bemötta, så brukade de hjälpa till med att stilla kreaturen. De tålde inte något slarv. Där de fanns skulle det vara tyst efter solnedgången, annars "gjorde de efter". På ett ställe bar de ut snesstörar på kvällen och slängde dem hårt i marken. Tomtarna gjorde efter ända till soluppgången. På ett annat ställe hade de hästen tjudrad och det var en och flyttade honom på kvällen sedan det blivit mörkt. Han gick och drog järnspettet efter sig så att det klang i det, och hela natten lät det som om någon hade gått och dragit ett järnspett. I min barndom var det vanligt i Lekvattnet att de gjorde en resa till Kristiania eller Vinger (Kongsvinger) veckan innan julveckan. Då hade de med sig skinn och sådant som de skulle sälja och köpte sedan med sig mjöl och andra matvaror hem. De brukade slå sig tillsammans flera i säll- skap på sådana resor. På ett ställe hade sonen i huset tagit märren och rest med några kamrater på en sådan resa. På morgonen dagen efter den då de reste kom gubben ut och hörde att märren stampade och gnäggade / och ville ha mat. Han gick till stallet med detsamma och rätt igenom det och till hödörren och fick tag i en hötapp och gav henne. Då blev hon stilla och började äta. När gubben kom ut på backen igen så blev han både kall och varm på en gång för då kom han ihåg att pojken hade rest till Kristiania med märren dagen förut. Han förstod därför att det var tomtarna som hade vänt synen på honom. Förr i världen skulle det ha funnits många tomtegubbar och skogsrår och sådant i Lekvattnet, men de skall ha försvunnit sedan kyrkan blev byggd och kyrkklockorna börjat ringa. Men det är ju inte så längesedan den kyrkan blev byggd. Nu är det väl ingen som ser eller hör sådant där i Lekvattnet heller.
Vättar
Ortens benämning på tomtväsen: 'backfôlk. I Lyckan i Takene har det funnits tomtar. En natt så hörde de tydligt, att det ropade Nils tre gånger. Det var på husbonden det ropade. När de kom till lagården så fann de en ko hängande under lagårdsgol- vet. (Golvet låg högt över backen, så att dyngstaden var under gol- vet.) Om de arbetade för länge på kvällen, så 'peckade' det hela natten. Det var 'backfôlk' som höll på.
Slakt
Julgrisen slaktades vid lussetiden, ibland på själ- va lusse morgonen. Om en ko slaktades, så skulle något, vad som helst, sättas i båset. Det fick inte vara tomt. Jag tror att det finns de som gör så än i dag. När grisen var död gjordes ett kors av tjära på honom för att ingen skulle kunna skämma honom medan de var in- ne och tog slaktsupen. Ingen fick stå och titta på när det slaktades. Det var för att djuret skulle få ro att dö fort.
Tomtar
En gång skulle jag gå till Bograngen. Det började att bli skymt på kvällen. När jag kom inemot Klarabron, så fick jag se en lång rad med små gubbar. De kom uppifrån backen å sprang rätt över landsvägen å nedåt älven. Men inte ett ljud hörde jag. Det var som skuggor. Det kunde inte vara annat än tomtegubbar. De var ute om kvällarna å sprang. De gick till främmande gårdar å tog med sig hö å det de kunde få tag i. På ett ställe hade de en tomtegubbe i kvarnen, som stod i en fors. Den tomtegubben hjälpte till i kvarnen. Om mjölnaren ville ha mjöl siktat, så var det bara att han ställde det på en viss plats i kvarnen om kvällen, så var det siktat till morgonen. Mjölnaren hade fått se tomtegubben en gång, å då var han så trasig. Då bad han gumman sin att hon skulle väva å sy en kostym åt tomten, som han skulle få till julafton. Det gjorde hon. När det blev julafton, så tog mjölnaren kläderna med sig å hängde dem i kvarnen så att han skulle få ta dem om julkvällen. Men nästa gång som mjölnaren kom till kvarnen, så stod tomtegubben i dörren å hade de fina kläderna på. Innan han blev borta sade han: ”Grann gôsse vill int sekt mjöl mer”. Det var på ett annat ställe som tomtegubben inte var belåten utan kom å visade sig. Det var på kvällen när folk satt å åt så kom han in å bad att di skulle komma med honom å få traktering. De gick med. Det var så fint alltihop. Det fanns inte lort på något ställe. Å han hade ställt fram mat på bordet. De skulle sätta sig intill, men då började det å ”skvâl” ned på bordet, så alltihop blev förstört. Då talade tomten om att var gång som han skulle äta så ”pess” hästen, så att det rann ned på bordet. Husbonden fick lova att han skulle flytta stallet. Min far såg tomten i stallet en gång. Då hade han en svart hatt med breda brätt. Annars så brukade han ha en röd mössa på huvudet. Tomten tyckte inte om mer än en häst. Om det var två hästar i stallet, så fick inte mer än den ene. Den andre fick stå med tom krubba. Men den hästen som han höll till hos, den var tjock å fet å grann.
Tomtar
Det var ganska noga med att spjället skulle släp- pas på kvällen, för de trodde att osynliga varelser kun- de komma ned genom skorstenen. Det var inte far- ligt så länge det var eld i "gruvan" (eldstaden). I en gammal stuga fanns ett kors över bakugnen. När jag frågade varför det skulle vara där, så sa den gamle, att de inte ville ha "tössen" (tomtarna) i ug- nen. Det var farligt att "####" i elden. Vi fick för- maning av mor att inte göra det. Vi skulle råka illa ut då.
Tomtar
Min far trodde att det fanns tomtar. Han var sadel- makare och gjutare, så att han hade en liten stuga till verk- stad. I den stugan hade han en liten gubbe, som hjälp- te honom ibland. Och när den gubben var på den goda si- dan, så blev allt gjutgods vällyckat. En gång höll han på att gjuta spännen till selar, då kom han in och bad oss att vi skulle komma ut och höra att gubben hjälpte honom. Alle- samman hörde vi att det packade, det lät som när man pac- kar på en kopparpanna.
Tomtar.
O.P:s far var spelman. En morbror till O.P: tjänte hos fadern som torparedräng. När de båda svågrarna en natt kom hem från en dans, lade de sig i ladan med fiolen bred- vid sig. På morgonen var fiolen borta - den hittades ute på backen, förstörd av regnet. Fadern sökte sedan förgäves reparera fiolen. Han spe- lade aldrig sedan. Det antogs, att tomtarna kastat ut fiolen.