Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Julafton skulle det sättas ut ett fat gröt till tomten, denna gröt sattes i lagårn. Det fick icke vara gröt som blev över, utan den gröt tomten skulle ha, skulle vara med det första som togs ur grytan, i gengäld bringade tomten tur och lycka i huset. Tomten bodde under husets stenfot.
Slåtter, skörd och tröskning
Ju längre som säden fick ligga i ladan, ju bättre var det. Det mins jag flera som var rädd att röra något i ladan förrän de var alldeles tvungna. ”Säa mat bätter disslänger ho låg i logôlv”. Hon förmerade sig. Det var tomte i ladan, men om det var detta som skulle göra till, vet jag inte.
Underjordiska. Vättar.
Det har funnits ”jolvetter”. Det var ett slags smått folk som bodde under stora stenar. De skulle vara som tomtar. Jag mins att mor inte var säker än det fanns. Det var en gubbe på Eriksheden som hade vältat på en sten. Han blev sjuk å var aldrig frisk efter den dagen. Di bar av hans kläder till stenen. Men det hjälpte inte.
Tomtar
Far berättade om ett sällskap som satt till bords och spisade. Som de satt där fick de se en liten gubbe springa med en väl- dig fart fram till en tomtesten under en bod. Just som han kom under boden slog åskan ned efter honom. Efter den dagen var ingen tomte synlig på den gården.
Tomtar
Tomtar De bodde för det mesta i jorden under boningshuset ladugården och stallet. En person i Fryksände som sett en tomte sade att han var ett kvarter lång, hade rödluva och träskor. Ett annat namn på tomtar är "tömtpetrar"(tömt= tomt) tôsser och nisser (Eda) Deras namn kommer antagligen av att de bodde i tomten. På en gård tålde tomtarna ej vallack, ty de vantrivdes och voro ofta sjöblöta av svett på morgonen, därför att tomtarna "regjort" med dem under natten. Bonden måste därför köpa sig sto. Den voro de snälla emot och buro hö från höstacken utanför stallet och lade i krubban. På vintermorgnarna kunde man se huru de spillt hö i snön. I ett stall voro hästarna ständigt oroliga och sparkade i spil- torna på natten det berodde därpå att dyngrännan var byggd över de underjordiskas bo. Man fick vara mycket försiktig med att företaga förflyttningar av korna i la- dugården. Var och en skulle hava sitt särskilda bås. An- nars kunde det hända att håren stodo avigt på dem och de voro / sjövåta av svett när man om morgonen kom in i ladugården. I norra Östmark fanns en gård, där man inte fick sova om nätterna för tomtar. På ett ställe i Södra Finnskoga vände de underjordiska upp och ned på mjölkspannen och kastade ned tallrikar och husgeråd från kärlhyllan. I båda fallen hade man byggt sina stugor över de underjordiskas bo. – En bonde gick en höst ut och såg på sitt stora sädesfält Då han stått en stund sade han: "Om jag hade all havren sku- ren vore det värt en ko." Röster svarade: "Stå vid ord, stå vid ord!" Andra ropade: "Neck och bind, neck och bind! Bonn ska' snes bonn ska snes!" Bonden kunde se huru säden föll för osynliga liar och det bands nek (=kärve) på nek tills all havren var skuren. På morgonen var den bästa kon borta På en gård i Fryksände ville tomtarna ha fred ef- ter kl 12 på natten. Om man kalaserade och skrålade efter den tiden höllo tomtarna ett farligt oväsen på natten. De trampade symaskinen och drogo långullsfällen av husbondefolket. I en gård flätade tomtarna manen på hästen. Sådana flätor kallas "tomteflätor" och voro svåra att lösa upp
Jakt
Erik i Bön var i skogen på "fôggellek". Han sköt på orrerna så att fjädern å blodet rann omkring dem, men inte en enda fick han. Han gick inte på jakt mer. Om de skulle skjuta "nissar" (tomtar) så skul- le de ladda skottet med silverkula å sikta från vänster axeln och med vänstra ögat.
Slåtter, skörd och tröskning
Ju längre som säden fick ligga i ladan, ju bättre var det. Det mins jag flera som var rädd att röra något i ladan förrän de var alldeles tvungna. "Säa mat bätter dissläng- er ho låg i logôlv." Hon förmerade sig. Det var tomte i ladan, men om det var detta som skulle göra till, vet jag inte.
Tomtar
Tomtarna höll sig mycket i bergen och i skogen. De kallades också för jolfôlk. De bodde under stenar och under stora träd. De var en tre fyra kvarter långa. Röd mössa med tofs eller en grå hatt med breda brätten hade de. De var klädda som finnarna. Om en hatade dem, blev det olycka för huset ständigt.
Tomtar
På ett ställe hade de en tomte, som gjorde så fint i lagår'n. Men han var barfota. Då stickade de strumpor åt honom o beställde skor, så ställde de sig att lyss- na för att höra vad han sa'. "Men han var så fin," sa' han då, så han gick, han ville ej vara i lagårn. Jag har hört det här men vet ej, var det var.
Tomtar
Det var en gubbe väst på skogen, som de kallade Lill-Ola. Han var på väg hem på kvällen dagen före julafton och när han kom till ett "le" som de kallade Brattum- le (Brattum torde vara ett finskt namn) mötte han en tomtegubbe, och den talade om för honom, att det var julafton dagen därpå. Han trodde mycket på tomtar den där gubben och talade mycket om att han hade sett dem. Annars talade de mycket om att när de låg vid milarna och kolade så kunde tomtegubbarna slå i dörren och väcka dem, om det var något fel med milan. Men det var bara om de höll sig god vän med dem. Men om karlarna var ute sedan det blev mörkt och gjorde något onödigt arbete, så hämnades tomtarna med att spotta i kolvattnen eller hugga kolved eller göra något annat bullersamt arbete, så att inte kolargubbarna fick nattfred heller. Men när det var så, syntes de aldrig till dagen efter, att de hade gjort något. Annars var Tomtegubbarna hjälpsamma, om de blev väl behandlade.
Kolning
När de låg vid kolmilorna var det kinkigt. De fick inte bråka sedan det bli- vit mörkt. Men de hade nytta av tomtarna. Det var en bonde här i Alster som blev osams med sina kvinn- folk en kväll, då gick han till kolkojan och gjorde upp eld, men då gjorde det ett väldigt skakande i kojan. Han gick då till min far och sa: "Den där kojan tyc- ker tomtarna inte om att jag är i." Men kojan stod på trädgrenar så hon / skakade när det blåste. Jag var med vid milor när jag var en pojke och vakade på kolen sedan de rivit på kvällarna. Jag satt på en stol i kojan, och där sov jag lika bra som i sängen, men det bultade alltid på dörren när jag skulle titta till kolen, och då vaknade jag. Jag fick sån't beröm för att jag var styv att vaka på kolen. En gång hade vi brett ut kolen, då fick jag höra fotsteg utanför, jag tittade men såg ingenting. Men en stund efter kom hus- bonden.
Tomtar
Det var en gubbe på skogen som de kallade Lill-Ola. Han var på väg hem på kvällen dagen före julafton och när han kom till ett ”le” som de kallade Brattumle (Brattum torde var ett finskt namn) mötte han en tomtegubbe och den talade om för honom att det var julafton dagen därpå. Han trodde mycket på tomtar den där gubben och talade mycket om att han hade sett dem. Annars talade de mycket om att när de låg vid milorna och kolade så kunde tomtegubbarna slå i dörren och väcka dem om det var något fel med milan. Men det var bara om de höll sig god vän med dem. Men om karlarna var ute sedan det blev mörkt och gjorde något onödigt arbete så hämnades tomtarna med att spetta i kolbottnen eller hugga kolved eller göra något annat bullersamt arbete så att inte kolargubbarna fick nattfred heller. Men när det var så syntes det aldrig till dagen efter att de hade gjort något. Annars var tomtegubbarna hjälpsamma om de blev väl behandlade.
Tomtar II
bondfolket bygga en ny stuga. Om då snickaren någon kväll höllo på för länge med arbetet, dunkade tom- tarna hela natten. Vid medsomma (?) var bygget färdigt men då snickaren icke han att få ett lås till en dörr innan kvällen slog han en spik i den. Sedan spikade tomar- na hela natten.