Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
Spöksägen
En Jul för länge sedan skall en person ha kommit förtidigt till julottan. När han öppnade dörren så fick han se att alla satt vända mot prästen. Ingen av dem hade huvud. Han smällde igen dörren och sprang däri- från. Han hade fått se de döda när de höll sin julotta. Det hörde jag allt många gamla påstå, att de döda var uppe ur gravarna på julmorgonen och hade andakt i kyrkan.
Julafton
Den sista neken som bands kallades "löktenek". Den neken var det som gömdes till jul. Kreaturen skulle ha var sin "låck". Det var så noga att de fick lika. Det var jämt så mycket som rymdes i handen. Så skulle vart och ett djur talas till så här: "Ät väl, trivs väl, det är julkväl i kväll". De skulle må så bra av det och veta att det är jul. Det var mest noga att de åt upp havern. "Lök- teneka" låg i säsbingen.
Vaggvisor
1) Ja' ska lulle på litte gull å tjäne mäj e kake. Om ja' inte kaka får ska' ja' lätte lulla stå å lätte lellen få gråte. 2) Ro ro te feskeskär, många fesker har vi där, fiskarna store laxen den gode, hogg'en i nacken, steck'en i säcken gömm'en te jul å te påsk.
Bergväsen
"Bergdusa" bodde i berget. En gång kom hon och ville låne smörkärna, för hon skul- le kärna smör. Det var till julen. Hon bad på detta viset: "Snälle grannemora mi, får ja' låne hoppedocka di, hoppe på e litte ri, du ska' snart få'a tebaka." En morgon stod kärnan vid gången å så låg det en stor smörklump bredvid henne.
Julen. Julafton
Julafton på morgonen var det ingen tävlan om att komma först upp för det var på långfredagen det. Den som blev sist upp då, fick heta "lusa". Men nog var en tidigt uppe den morgonen. En brukade ju ställa så att en kom till vedskjulet den morgonen. För julen skulle vara huggen till middag. Då var det att ta en lykta med sig å ly- sa sig med. När julveden var huggen så lade en ett par vedträ i kors på stabben till tecken på att jul- veden var huggen. De träden fick ingen ta bort förrän emellan jul och nyår eller efter nyår, ifall att man hade tillräckligt med ved över nyår. En ville gärna att den veden skulle räcka in på det nya året. Arbetet avslutades vid tvåtiden på middagen å då gick en in å "dôppa i gryta". Det var att få fatt på ett "kakestöcke" å doppa i sôggelgryta. Det var / gott, men så fick en inte ett enda dugg mer förrän frampå eftermiddagen, då en fick kaffe och smörgås. "Fôggelneka" sattes upp på middagen. Det var åt fåglarna den sattes upp. Det var roligt att se, när det kom stora skockar med gulsparvar till den, för det var mest gulsparvar som kom. Sidensvansar å dom- herrar var också roligt att se i julneka. Ett par til av de finaste "nekera" lades till sidan, när man tröskade, å så gömdes de till jul. Då band de ihop till en nek. Den som hade god råd på havre satte upp två. Neken upp- sattes vid uthusen, i närheten av lagården. Dyng- högen var också plats för den "neka. Det skulle be- tyda lycka, om det kom många sparvar till "neka". Den uppsattes vid middagstiden. Hon skulle sitta uppe i ändan på en stör. Nu för tiden brukar de sätta upp den i en gran och placera den vid stugan. Hon fick sitta uppe till dess all snön hade gått av marken på våren. Å då hade fåglarna hunnit äta ur den riktigt. Hon togs till strö i lagården. När "julneka" hade satts upp, så gick karlarna in / å tog "spekenekesupen". Det var allt som till att viga i julen med det. För en räknade inte på att det var jul förrän en hade fått upp "julneka". Vid skymningsdags så skulle en tvätta sig riktigt noga Då tvättade en sig i en stor balja med ljumt vatten. Barnen tvättades på hela kroppen. De äldre tvättade av fötterna, benen upp till knäna, armarna, hal- sen och huvudet. Det var lika för både fruntimmer å karlar. Alla bytte om å tog bättre kläder på sig. Tvättvattnet slogs ut strax efter som en hade tvättat sig. Om det fanns en vit duk i huset, så skulle den ligga på julbordet. Mitt på bordet låg "jul###" Den bestod av tre eller fyra runda kakor, en limpa, ett "julkors" och en julost. Allt detta skulle ligga på bordet till tjugondag Knut. Det var "drys- la" som låg i det. För så länge som den högen låg på bordet, så var en inte fattig. En del av det brödet gömdes till den dag som de satte plogen i marken på våren. "Dreckestopet" stod på bordet å bränn- vinsflaskan / med supglas. På den tiden hade merendels alla en särskild "brännvinsflaska" som var fyrkantig och försedd med blommor och grant på sidorna. Ett tre- grenigt julljus stod också på bordet. Men det fick inte brinna mer än medan en åt på julkvällen. Skinkan skulle vara på bordet. Jag mins inte nå- got till den tiden de hade hela grishuvudet på bor- det, men det hade de haft en gång i tiden, för mor talade om att de hade haft så i hennes hem. Far tog "såpesmåtte" med ######### som fick plats mellan händerna å band ihop till en nek å så satte han den under bordet. Den skulle vara där till dess julen var slut å då hällde han juldric- ka på den å gav hästarna. När vi frågade far varför han gjorde så, fick vi intet annat svar än att hästen skulle må gott å trivas i stallet. Julgran kan jag inte minnas från något ställe när jag var barn. De hade julljuset då å elden i spisen. Det mins jag inte till förr än jag blev bra gammal att de hade julgran. / "Julkväl" åts vid åttatiden. Då satte all sig intill bor- det. Först åt en lutfisk å potatis å sedan risgryns- gröt. Det var lika på nyårskvällen, trettondags- kvällen och tjugonekvällen. Men om julkvällen skul- le kreaturen ha bättre foder. De fick hö då. En del mat fick stå på bordet, för det var inte säkert än de anhöriga döda kunde komma på julnat- ten, å då skulle det stå fägnad åt dem, så att de såg att de inte voro missunnade utan välkom- na.
Jul.
Klockan åtta på julaftons kväll skulle en ut å ge korna "löck-kärven". Dä va' den sista havrekärven di hade tatt upp på hösten. Den hade di lagt undan, å den feck kora som den va'. Då skulle di få ha löcka i lagår'n, å kora skul- le veta, att dä va' jul. Nu tar di den te fåglarne i stället.
Död och begravning
Om en var rädd att den som dött skulle "gå igen", så skulle en ta aska i spisen, helst den aska som blivit medan jul el. påsk, och gå och strö den- na askan i rundeler så långt en ville och tyckte från stugan. Men om det skulle hjälpa, så skulle en gå baklänges. Det var ett skrep- pel jag mins de talade om. Det fanns gamla käringar som var så rädda för spöke att de bar aska med sig. För då trodde de, att de skulle slippa se något.
Årsgång
Om en skulle få veta, om en skulle bli gift innan nästa jul, så skulle en gå upp tidigt på morgonen om juldagen och inte ha mer än sarken på sig och sopa golvet. Så skulle en bära ut dem på en skyffel och sätta sig skrensle över dem. Då skulle en få höra nå- gon viska till en och tala om namnet på den en skulle få och varifrån han var. Men var det tyst så blev en inte gift innan nästa jul. Inte var det någon som viska till mig och jag blev inte gift det året heller.
Gamla märken om väderleken
Är det mycket rimmfrost på träden i advent, så blir det ett gott år. Blåser det från norr på juldagen, så bliver det ett gott år. Regnar det och blåser det från syd, på juldagen, så bliver det ett svårt år. Kommer domherrarna fram till husen på vintren, så bliver det storm och snö Om orrarna skaka sig och komma fram till gårdarna, så blir det snöstorm. Om Anders brasker ska jula slaska, och tvärtom.
Julafton
Mor hade grönt hackat granris på golvet till jul. Men grannmora tog in halm, men jag såg inte detta själv, o jag vet inte hur länge den låg på. Det var i Bratteberg här i S. Råda. En del limpor som baka- des till jul lades ner i en havre- binge, så vi hade bröd till vaffer- afton. Och så gömde vi till vårar- betet börja. Och över hela helgen låg det en ost o en kaka på bordet, en stor ost som de gjort när de gått till varann med ostmjölk. / Den låg där över första helgen o de tog o skar av den, sen tog de bort den. Vi hade en gran när jag var barn som sattes ner i en pall, o vi barn klädde den med äpplen o ljus. Men det var inte alla då som hade gran. På juldagens morron skulle korna ha en hel kaka havre- bröd. Vi barn var med o gav dem, o de var så "tyne" (glada) o titta ikring säj. Fåren fick extra mjöl i stället.
Jul.
Julafton tröska' di en del. Di bredde ut en halmkärv som skulle ligga te folket kom tebaka från julottan. Julkvällen i skymningen bada alla, små å stora. Se'n hade di en väldi' stockeld i spisen. Kaffe å sup fick di efter di badat. Så tog di fram alla kläderna som di skulle ha te julottan. När di bakat te jul skulle tjänstefolk ha var sin mjuk bulle å ett kvarter brännvin. När di skulle köra ut julen gick piger å drängar te varandra å va' för sej själva å förtärde de dära. Di hade ett rum i klä'sboa, där fick di hållas. Fågelnek hade di på en gärdsgårdsstör ve uthus eller på en gårdsplan. Dä va' en löcknek. När dä brann å di såg i julbrasan, så blev dä som falaska som ett skynke av barrved. Va' dä som ett flor, då skulle dä bli sorg.
Vårhalvåret
Vid tiden omkring Petronella skulle korna kalva. Dagen före julafton skulle 'törlågorna', som en skulle lysa sig med till kyrkan julmorgon, spikas. 'Kôrsmässdan' skulle 'julkorset' el 'stompane' läggas på bordet, för då skulle de ätas upp tillsammans med dric- ka å brännvin. Till julen bakades två stora limpor som lades ihop till ett kors. De gömdes till korsmäss. De skulle ligga i säsbingen. Ost från julen åts den dagen å litet av julbrännvinet var sparat. Så ha- de mina gamla föräldrar. Den tredje maj sattes bjällan på bjällkon. Då skul- le man ta bjällan å gå in å skava med bjällkanten i skorsten eller på omen så att att en fick sot i henne. En skulle skava nerifrån å uppåt. Det skulle va- ra sot, salt å mjöl i bjällan. Alla korna skulle / nosa i bjällan. Det var för att de skulle bli snälla att gå hem på sommaren. På Bedadagen skulle linet sås å efter Urbanus gick det inte an att så å sätta för det var bortkastat säs- korn.