Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gastar.
Det blev "gaster" av sådana som kom i sjön å drunknade. "Gasten skriker utôt sjön" hörde en de gamla säga, å när en frågade dem vad det var så fick en tillsvar, att det inte var rätt ställt. Det var "gasten" av den eller den som hade drunknat. Det var också varsel till olycka på sjön. Om en fick höra en "gast" skri- ka på kvällen, så gjorde en rätt, om en stanna- de hemma från sjön dagen därpå. Nu får en aldrig höra "gasten". Men förr hade de hört ho- nom utåt sjön.
Död och begravning
Förebud till dödsfall: om kattugglan kommer inpå gården å skriker nattetid, om 'gasten' skriker nattetid eller om skatorna skratta nattetid. Om folk gick i skock på kyrkovägen så kom snart lik den vägen. En del lade märke till att om kyrkklockorna hade en sjungande ton vid ringningen, skulle det snart bli lik. Den som vän- de på sig i begravningsföljet å tittade sig tillbaka skulle dö därnäst. När ekorren knäpper av toppskot- ten på granarna å strör nere på vägen så kommer snart någon att dö i närheten. Sådant märkte de på granen som stod i närheten av boningshuset eller sådana som stod intill vägen. Så vidskepliga att de brutit av en synål eller skjutit över den döende vet jag inte att de ha varit på orten på min tid, men jag hörde både mor å far tala på det. / Men så gjorde de förr i världen, när de trodde att den on- de hade fått makt med den döende. Jag hörde talas om en finngubbe som inte på villkor ville dö. Men när käringen hans såg att han låg å pinades så tog hon upp spjället å så löste hon upp tre knutar över ho- nom, som hon hade knutit. De sade, att det var den onde som vill pina den döende. Det har allt varit som för mer om den sjuke fått dött lugnt å stilla. Klockan stannades när den sjuke dog. Mediciner o.d. kas- tades bort. Det ville de inte ha i huset. Tiden mellan dödsfallet och begravningen. Någon av grannarna underrättades. Brukade allt be någon av grannarna komma till sig vid ett sådant tillfälle. Brukade allt ha någon äldre kvinna i gården, som var 'hänt' med att 'tvätta ut lik'. Den person, som rakade den döde, fick den dödes rakkniv. Den döde kläddes ett par dagar före begravningen. Den dö- de kläddes i linne, så breddes ett vitt å rent lakan över. En vit å ren dyna lades under huvudet. Det skul- le vara hemvävt. De äldre brukade ha sin klädnad / färdigliggande. De kanske hade den färdig flera år i förväg. Förr i världen skulle den döde ha vita bomulls- strumpor på fötterna och vita bomullsvantar på hän- derna. Alla kläddes lika. Jag kan inte minnas annat. De brukade gå fram å röra vid den döde med handen. Jag vet inte om det var annat än ett gammalt bruk. Det fanns snickare här å var i gårdarna som kunde gö- ra likkistor. De spikade ihop kistan så starkt så det var mest omöjligt att slå isär en sådan. Det skulle furu- bräder till kistan. De höll mot röta så länge. De bruka- de ta undan lämpliga likkistbräder när de sågade. De lades upp på ett ränne. Det var inte alltid så lätt att få ett bräde i hastigheten i forna tider, därför fick de lov att tänka på att ha i beredskap. Det var inte så sällsynt att de lät göra kistan medan de levde. Det var somliga som var rädda för att de skulle få för trång kista. Det skulle inte vara bra. Hyvelspånet lades i botten på kistan till bädd. 'Môllringningen' (själaringningen) ombestyrdes av ring- karlar. Kyrkvaktarn var den ene ringkarlen. Det ringdes / strax efter gudstjänsten samma söndag den döde lades i gra- ven. Om det var flera lik på en söndag så skulle det ringas särskilt för vart och ett lik med en stunds mel- lanrum. De stannade alltid med liken på en viss plats från kyrkan, å då skulle det ringas från den platsen å fram till graven. Förr i världen hade den dödes anhöriga traktering med sig åt ringkarlarna. Det var en stor korg med bröd å smörgåsmat, 'klengås', ost å en eller ett par flas- kor brännvin. Ringkarlarna hade sitt eget kalas på detta frampå aftonen. Graven grävdes ett par dagar före söndag. Den grävdes för öst och väst. Den döde skulle ligga med benen öståt. Benen som anträffades kastades med mullen tillbaka i graven. Självspillningar begravdes på norra sidan om kyr- kan. Den delen av kyrkogården var inte invigd. Det var så att sjävspillningar inte fick begravas i vigd jord. De begrav- des om natten, så fraktades de inte genom porten utan över stenplanket. De begravdes i tysthet. Den onde hade tagit dem. Odöpta barn grävdes ned intill en / annan kista. Granar sattes upp vid gången och vid porten som gick ut vid själva gården. Topparna bröts inte. De fick stå till dess att de torkade å blev fula. Hackat granris ströddes från trappan å fram till porten. Vid kyrkan ströddes hackat granris från den plats där liket sattes ned och fram till kyrkporten. Det var särskilda utsedda med i liktåget som sjöng vid varje gård som passerades. Det var psalmer som sjöngs. Kistan med den döde togs in i stugan, innan färden till kyrkan. Någon läste ur bibel eller psalmbok å så sjöng de en psalm. En stund före avfärden spikades locket på kistan. Det brukade vara det värsta av allt att höra. Det förekom ju ofta att liken bars hela vägen till kyr- kan. Särskilt besvärligt hade de som bodde inåt Finn- skogarna. De bar kistan under en stång; flera vidjehän- ker var snodda om kistan, så träddes stången under hänkerna. Då kunde inte mer än två bära i sänder. De rodde över sjöarna som fanns mellan hemmet å kyrkan. / Då måste det vara lika längd på bärarna. Innan bår- kläden kom i bruk användes höga bårar. Då bars båren på ax- eln å kistan var högt över bärarna. Då var det fyra bä- rare. Då måste de också tänka på bärarnas längd, så att de var lika långa. Eljest var det allt så att de gärna ville att anhöriga skulle bära kistan. Om det var väx- ta söner som passade så bar de med. När liken kördes, så ville de gärna att hästen eller hästarna skulle var svarta till färgen. Den döde fördes den vanliga kyrkovägen. Innan far började att vara dödgrävare så fick de anhöri- ga till den döde gräva graven. De rika lejde att gräva. Så var det några av begravningsföljet som stannade efter vid graven å skottade igen den medan prästen var på pre- dikstolen. Ingen plats lämnades obesatt vid måltiderna. De åt i det största rummet. Alla grannarna å släkting- arna skulle bjudas. Begravningen varade ett par da- gar å tre också, när det skulle vara riktigt stort. Gravar och livet på andra sidan. De skottade upp en liten 'môllkulle' å satte litet / grönt på. 'Taklök' planterades mycket å vintergröna. Ingen ville ta blommor på kyrkogården. Det skulle inte va- ra rätt att ta blommor där. Förresten så var de allt så räd- da att de döda skulle komma efter, om det tog de minsta med sig därifrån. De tyckte det var så underligt om det var en grav som sjönk ihop å att inte mullen ville för- slå på den. - Det var så stor tro på att de döda 'gick igen'. De gick å spökade. Det kunde visst alla göra men särskilt de som hade tagit livet av sig eller sådana som hade va- rit ogudaktiga och fört en ohederlig vandel i sitt liv. Så länge som inte de hade blivit tilltalade så spö- kade de. Men om en bara lyckades att få tala till dem så försvann de. Men det skulle vara så svårt att komma sig för med det.
Sjukdomar
”Klå” kom så en visste inte varifrån hon kom. Den kunde en få på sig från vad skit som helst. Men för att en skulle få bort henne, så tog en tjära å ister å blandade ihop å smörjde på. Det var att gå till ”bastua” å ställa sig å smörj. En stod spett naken. Det fick inte vara en enda kläsklut på. Se’n när en hade smörjt, så var det att sätta på sig det sämsta linnet en hade. Alla i huset skulle smörja sig. För de som inte hade haft det så kunde de få det. ”Knarren”. Det var i lederna (handleden) som en kunde få den. Det vren i leden. Det äldsta barnet i huset kunde bota den. Då skulle en lägga handleden på tröskeln till dörren som gick ut. Den som skulle hugga tog en yxa, så högg han tre gånger på vardera sidan om leden. Först på högra sidan leden sedan på vänstra, och så skulle den sjuke fråga: Vad hugger du för? Den som högg svarade: ”Jag hugger ur led å i ved”. Det var att säga det sex gånger. ”Kvesa”. Det var ett slags utslag på kroppen. Endera kunde en göra en femudda stjärna av garn å lägga på kroppen å ha den på under natten, eller tog man en näver av en björk å skrapade på innersidan av nävern å strödde på kroppen. ”Matle”. När en skulle bota den åkomman, så stal man en brödbit å gick till avträdet med, så stack en ned den genom det ena hålet å tog upp den genom det andra med vänstra handen. Det skulle en göra tre gånger å sedan stå å titta ned i vänstra hålet å äta upp brödbiten. Om en blev ormbiten, så skulle en pink i vänstra skon å ta det å stryka på såret. Så skulle en ta en gul silketråd å knyta ovanför såret. ”Förstoppning” kunde folk trolla på en. Det gick till så att en tog en gammal bösspipa å så tog en gödsel å stoppade i mynningen så att det blev tätt, så gick en å lade bösspipan i en bäck. Förstoppningen varade så länge att gödseln hade gått ur pipan. ”Fallsjukan”. Den började med att det blev så fula drömmar. Om inte den havande tålde att se blod och fick se det medan hon var sådan, så kunde barnet få ”fallsjuken”. Men det var också bot för den. Då tog en en bit av den sjukes skjorta å lade i förladdningen till ett skott, så tog en bössan å gick till sängen där den sjuka låg, så riktade en bössan mot nordstjärnan å sköt över den sjuke i sängen. Det mins jag att de gjorde över en pojk som fått ”fallsjuken”. ”Lungsot och ont i bröst. Det begagnade de dalbränd tjära att kurer sig med. Man gjorde tjärpiller, knådade litet mjöl i tjäran å rullade ihop till piller. Så tog de 2 å 3 piller om dagen. Så begagnades att ha terpentin på ylledukar å lägga på ryggen och bröstet. Se’n så begagnades också att den sjuka andades in ånga av terpentin. Tjära å terpentin hölls för att vara bäst mot den sjukdomen. En skulle driva den ur kroppen på det viset. ”Tarmvred el. magrev”. Det blev illa svåra magplågor, så att den sjuke kastade sig i sängen. Men då tog en fram en ”salthall” å en sten, så tog en svart krut såpass som till ett skott, så gned en sönder det till fint pulver eller som fint mjöl å tog det i munnen å sköljde ned det med brännvin. ”Sand på ög”. Det visade sig så att det blev små fläckar på ögonen. En strök ”gratika” på det. ”Gratika” fick en på apotek. ”Nagel” på ögat. Om en hade det så skulle en annan hjälpa en å bot. Han tog ”namnlösen” å satte nageln vid ögat å strök med nageln tre gånger runt på ögat. Han vred runt motsols. ”Benbrott”. Det spjälkades ihop. Men för att det skulle växa ihop å bli riktigt starkt så tog en en mässingkam å filade, så att en fick fint mässingpulver, så tog en in det i en degbit. Det gick till det skadade benet å drog ihop. ”Bisteck”. Brännvin smörjdes på. Man tog gödsel i botten på stalldynghögen å lade på. ”Näsblod”. Kallt vatten i nacken. Men det var bäst om en skrämde den som blödde. En skulle vara kvick att skrämma honom. ”Brännsår”. En ”döva varmen” i kallt vatten. Se’n så smörjde en på fett. ”Utslag”. Om en fick något som en märkte utanpå kroppen. Om en skulle ta reda på varifrån en hade fått det, så skulle en ta en sten på backen, en sten i vattnet å en sten ur skorstenen, så värmdes stenarna, så att de blev heta, så kastades de i vattnet. Den sten som det fräste mest av, skulle en rätta sig efter. Om det nu var den som en tagit på backen, så hade en fått utslaget ur jorden. Då tog en litet av sina kläder å grävde ned i jorden där en trodde att en varit å fått utslaget. Se’n skulle en bli bra. ”Bölder”. En peta hål på bölden med en pinne, så att en fick blod på den. Så tog en å gick till ett träd å slog pinnen i norrsidan på ett träd och sade: Du bölder blå å klene, du setter här allene. ”Engelska sjukan”. Det var vanligt att barnen ”smöjdes” under krokiga trädstammar å i krokiga träd. För att en inte skulle bli ”gastkramad” så skulle en rita tre kors ovanför kudden där en låg om natten, så skulle en hugga täljkniven i det tredje korset. Det kunde komma något ont som gasten å mara å plåga en om natten. Men då var de bet, om en hade gjort på detta viset. Om en hade råka få se en hare, så kunde en bli hes av det. En kurer sig med att äta bränt bröd.. ”Hecka”. Det var en annan som hade bestyr med en. Men om en tog kallt vatten, så gick hickan bort. ”Stong”. Det hörde jag de sa, att de läste för ”stonga”. Men hur det gick till vet jag inte. ”Magknip och magplågor”. För detta onda begagnades att en tog in peppar, starkpeppar, spansk peppar, malört och sådant i brännvin. Det skulle vara så starkt att det sved genom hela kroppen. ”Stämma” blod. Jag hade huggit mig i benet så att blodet sprutade. Det där, sade far min, skall du inte bekymra dig om, så kom han å strök med handen över såret, å han stängde blodet med en gång. ”Vârk i kroppen”. De försökte att hjälpa sig med ådring. Det var att ta fram åderbilen å slå ett hål på armen. Jag mins att de lätta åra på far en gång å tog en full tenntallrik med blod. Då blev han matt, men han frisknade till å fick nytt blod. ”Sår” av kniv el. dyl. Det var vanligt att de slog brännvin i såret, se’n band de spindelväv å en trasa om. Det fick sitta tills det hade gått ihop å sårruven föll av. Om barnet hade svårt för att tala, så klipptes ”tongspen” av. ”Ryggvärk, knäpp i ryggen, ryggskôtt”. Om en fick se skrea, så skulle en knäppa av sig bältet å lägga det så att skrea gick över det. Om en bar det bältet, så kunde en inte få ont i ryggen. Sådana bälten var det ont efter, för det var inte många som fick se skrea. Ringorm. Hade en fått ett sådant utslag på kroppen, så skulle en ta en mässingkam å dra den tre gånger motsols över ringormen.