Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen bodde i bergklyftorna i Höråsen. På Holma ö fanns det också troll. Ett troll het Skotte. Han simmar på en stor, lång sten över Byasjön. Den stenen står nu i Öströö utmark. - Jag har hört tal om att de tog ett korn från trollen, och trollen kom efter dem, men de kom undan. - Trollen lånte ut sina stora kopparkärl, och sen skulle folket lämna nåt i kärlen, då de satte dem tillbaka. Men en gång bar de sig illa åt, drängen tömde ut gröten, som bonden lagt i kärlet, och gjorde sitt behov i det. Sen fick de aldrig låna mer av trollen.
Svartkonst
I Röjden fanns det en finne som jag mins att folk tala om att han kunde trolla. Denne i Röjden stämd blod. Om han fick veta att blodet höll på att rinna av någon så ville han se på såret. När han hade sett på det, så slutade blodet att rinna.
Troll.
Om trollen stack sig ut innan solen gått ned så "sten- döde" de. Det var inte något sådant väsen som kunde tå- la solen. När de fick se att det rodnade för solen, så blev de rädda å "la iväg hemôt". Detta brukade en gam- mal mormor, som jag hade, tala om för oss.
Trolleri med djur
Om en ko mjölkade blod så hade någon trollat kon. Hemma hos oss hade vi mjölken i boden, och då låg en gång på bodtröskeln ett hår- strå och på detta en liten, liten smörbit. Då trodde mam- ma att det var "trollsmör" som det kallades för vi hade en ko som mjölkade blod. Men mamma brände upp detta.
Medel att rädda från "farlighet i vatten". Medel att rädda kreaturen mot trollen under påsken
I små barns badvatten lade man röda kol, för att barnen inte skulle få "farlighet ur vatten". Före påsken satte man stål, vanligen en kniv, över dörren till fähuset, så att inte trollen skulle komma in där och skada kreaturen.
Bortbytingar.
Ja ä så gammel så ja ha sett Tiveden växt upp å bränt ner sju gånger, men aldrig har jag sett att di ha bryggt i ett äggskal förr, sa bortbytingen. Ibland kom trollen och bytte till sig barnen.
Svartkonst
Man smältade bly genom hålet på en brödkaka i ett kärl med vatten. Det vattnet drack man sedan. Då blev man bevarad för häxor och troll och annat ont. Det kal- lades stålkule. - Man skulle tvätta sig i ansiktet med sitt eget urin, så skulle inte trollen kunna skämma huden.
Bergtagen.
Mamma gick med "fe" (kreaturen) åt skogen ibland. De skulle följas. Hon talade om mycket om sådana som blivit "bergtegne". Hennes mor hade en kamrat som ha- de blivit "bergtegen". Det var när hon var småjänta. Hon var med till skogen, å då kom det troll å tog henne. De letade vitt å brett efter henne, men hon var försvun- nen. Hon var borta i flera dagar. Detta var vid Sät- tersbytorp vid ett berg som heter Pörtberg. Där är en in- gång i berget. Å jag mins, när jag var barn, vad rädd jag var vid den ingången. Emellertid så kom "trôlla" å skulle vattna sin boskap. De hade både får, getter å kor. Mamma hade sett dem, så hon visste att det var sanning. När "trôlla" var vid vattenstället, så fick folk se att den försvunna jäntan var med dem. De passade då på att kasta en snara på henne, / å drog henne till sig. Hon ville inte på något vis skiljas från trôllen, men då tog en av karlarna upp en kniv å kastade mellan jäntan å trollen, å då måtte hon med. Hon var så rädd för dem, som skulle ta reda på henne, å en lång tid var hon som tokig. Men till sist gick det över, å då talade hon om, att hon hade haft det så bra hos trollen. De hade så fint inne hos sig, så det fanns ingen, som hade som de. Men det var fullt med ormar inne där. Men de var inte farli- ga å rörde ingen. De skulle vakta i berget.
Troll.
Häruppe i grannskapet av Gammelgården har det funnits troll. Så har de gamle talat om för mig. De var hit å lånade "käppen" (kärnstaven) av mor till min farmor. Men de gick inte in i stugan utan stannade utanför. "Käppen" lades utanför. När trollet kom och bad om käppen, så sade hon: "Käre grannemora mi lån mä fjôckerdocka di. Du ska' få smör på vâr klo". Det skulle bli så mycket smör tillbaka. När trol- let hade kärnat, så kom det tillbaka med "käp- pen" å lade den på farstubron. Då var det så myc- ket smör på "käppen" att ingen orkade lyfta den. Detta var vid Gammelheden el. Gammelstugan. Det var inte säkert med djuren här heller. De blev borta ibland. Trollen hade tagit hand om dem. / Mor till min farmor hade sett de "krôttra". De var som andra "krôtter", men de var som randiga. De for om här om kvällarna. I kvällningen var det al- drig säkert än de kom med en koskock å for ned till sjön och vattnade. Men det var att låtsas som om ingen såg dem. Det var bäst. Hon hade hört att de "sang". Å ibland lockade de på "krôttra" å sa': "Inga å Ätta, Alla bruna, slätta, Kviga å Mia, Hösta på sia, Lell söten min, kossibarna". Detta skrek trollen på "krôttra" vid Gammelheden om kvällarna.
Starka karlar
När "starke Bryngel i Svanhult" var litet barn, så hade modern honom med ute på åkern. Modern hade lämnat honom en stund. När hon kom tillbaka, så satt en "jättekäring" och diade barnet. Modern blev så förskräck- ligt rädd, men "jättekäringen" bad att hon inte skulle vara rädd, för hon var inte av de trollen som bodde på andra sidan bergen. De tog barn, men det gjorde in- te hon. Det var av den "diinga" som Bryngel blev så stark. En gång fick borgviksmederna se att Bryngel kom köran- de med en fora och då kom de överens att de skulle ta honom. En av de starkaste smederna hette Nätte- ström. Han skulle ta Bryngel. Men Bryngel tog Nätteström så lätt som en fjäder och satte honom upp på smedje- taket. / var inte sådant som han kunde dricka, för det kom en skvätt på hästen, och det brände en stor fläck. han tog hornet och pigan och red därifrån. Men när han hade kommit ett stycke på vägen så kom trollen sättande efter. Då kom en jätte och skrek, att han inte skulle rida på landsvägen utan ta rätt över åkern. Han kom före trollen till stallet, för de var tvungna att springa landsvägen. När han kom in i stallet stängdes dörren, och trollen kunde inte komma in. Hornet och pigan fick stanna på stallet. Sen var det ingen som hörde tales om att trollen hade kalas.
Bergväsen
Det är så länge sedan en hörde talas om sådant här, så en har gått å glömt bort det. Men det vet jag ju från det jag var liten, att inte folk var säkra för bergen utan att det fanns farliga vä- sen där, för om det var ett djur som blev borta över natten, så hade det blivit "bergtaget". Det var "bergtroll". En gång så hade ett får kommit bort hemma vid. De letade efter fåret och fick det också. Men det var omöjligt att få tag i det, för så fort att en människa kom i dess närhet så sprang det sin väg. Men det höll alltid till på sam- ma ställe. Det var ett vindfälle vid ett berg, å där höll det till. En gång så smög sig far på det å tog det i en snara. Men det var alldeles vilt å det ville aldrig bli tamt utan det var att stänga / upp nästan till taket i ladugården för att det inte skul- le hoppa över. Vi måste slakta det. Men det var in- te tu tal om än att det var bergtroll som hade fått makt över det. Å den tron var det alltid om ett kreatur kom bort eller om ett kreatur betedde sig något konstigt, när det kom hem på kvällen. Hur de där trollen skulle se ut, vet jag inte. Men de skulle ha ingång till berget. Om ett kreatur bröt sig på eller vid ett berg så fick trollen skulden för att ha gjort det detta onda. Trollen hade stor rikedom. De kunde aldrig gå in i en stuga där det fanns en bibel eller annat Guds ord.
[Utan titel]
De spåren äro ett som det synes outplånligt minne från en länge sedan svunnen riddartid. Denna sägen har jag hört omtalas av flera personer och kan därför ej uppgiva någon skärskild berättare. Slut. En trollhistoria. Min mormor berättade följande: "Det var var på den tiden då jättar och troll ännu huserade i våra bygder. På Gärdslösa gård i Wermland hölls storkalas. Vid sådana tillfällen måste man vara på sin vakt mot tomtar och troll. Om man spilde något på golvet, hade trollen makt att taga hur mycket som helst av rätterna om man ej strax sade: "Gud välsigne Guds gåvor!" Denna kväll hade man emellertid varit på sin vakt. Då några av tjänstfolket under kvällen gick ut hörde de från den närbelägna skogen trollen ropa. "Be Dardy gå hem. Å säg att Dunker är död"! Detta upprepades gång efter annan. Förskrämda kommo de in och omtalade vad de hört. Knappt hade de uttalat orden, förrän en stort troll kom nerdunsande ur en nisch i spiselmuren, med ett stort ämbar ramlande efter sig. Under utropet, "Ja då dog han av törst," for hon ut genom dörren läm- nande ämbaret efter sig. Hanken av ämbaret omsmiddes sedan till en eld- gaffel och förvarades på gården som ett bevis på att trollen verkligen funnits. Slut.
Häxor och trollkarlar
Det var en knekt som kom in i en stuga om påskkvällen och bad att han skulle få ligga över natten. Käringen ville inte gärna, för hon klagade på att hon var ensam. Men han gav sig inte, förrän han fick stanna. När det led på kvällen, så fick han se att käringen steg upp ur sängen i bar linnet och gick till spisen. Hon tog kvasten och så tog hon fram ett horn och hällde smörja på kvasten ur hornet. Så ställde hon sig i spisen och sade: ”Häruppe och långt i helvetet in.” Se’n bar det upp genom skorstenen med henne. Knekten gick och tog stabben och smörjde ur hornet. Så gick han i spisen och sade: ”Här uppe och här ned”. Han fick åka upp och ned i skorstenen. Men till slut kom han ihåg vad käringen sade. Då bar det i väg ut med honom. Han kom till påsktrollen. Där fick han se att trollen hade stora svärd. De högg näsan av varandra. ”I dag sårt i môra helt”, sade de. Han fick fatt på ett svärd och högg näsan av så många troll han fick fatt på. Men han sade: ”I dag sårt och aldrig helt.” I virvelvinden var det farliga troll.