Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Det var en gång för mycket, mycket länge sedan, så kom en gång en vittra till en stinta och berättade, att hon aldrig någonsin kunde bli salig som människan kunde göra. Hon hade en gång varit människa hon också, men så en gång, när hon hade förbrutit sig, hade hon blivit förvandlad till vittre. Hon hade försökt att bedja och sjunga som de. Men hon hade inte kunnat. Det blev aldrig sådan bön eller sång som hon längtade så ivrigt efter. Hon skulle alltid få förbli vittra och känna sig osalig. Om hon skulle kunna få en människa att svärja en särskild / ed, så skulle hon få förlossning ur alla band. Ingen män- niska hade velat hjälpa henne med det. Hon kände sig en- sam bland andra vittror. Stintan gav henne ett band. Vitt- ran försvann. När stintan vände sig om, låg det ett brett band av silver på bordet. Det bandet förde lycka med sig åt stintan så länge hon levde.
Trollbröllopet i sätern
En mil väster om Tännäs är det en sätervall som kallas för Trollkäringvolln. Det berättas, att det var en gång dotra var mol ense där. Och kröttera dom gick ense dom på dagen, så hon hade inte annat å göra, så hon bruka smycka en sten med blommor. Och så var det en torsdagsnatt sen hon hade lagt sej som en person kom in och ga henne en psalmbok. Och andra torsdagsnatta kom hon och ga henne en ring. Men tredje torsdagsnatta då kom dom och klädde henne till brur. Men hon hade hund, och han hade sprunge hem åt bonna (bonden) och han kasta sej på hästen och red i trav och hade geväret med, och då han kom nära valln, så sköt han över störröse. Men då fick trolla brått! Dom ryckte utav a stassn men krona hon blev kvar, och hon ska vara begraven på en täkt.
John Mattsson
Huvudsakligen fiske. Forts. om fiske, sälskytte, båtbyggeri, seglingskepp, lövtäkt. Bjudningsdanser, spelmän, strömmingssköter, julseder. Forts. om julseder, en berättelse om en barnmorskeskjuts, båtar att spå väder, begravningsseder, om byalaget. Matvanor förr, man åt med träskedar bl.a. Nättillverkning, laggkärl. Mjölkdanser = bjudningsdanser. Maträtter, öknamn, krigsåren 1939-45 på Gräsö.
Josefina Olsson
Barndom, bro, färjor, sågen o. kvarnen, potatismjöltillverkning, reumatism, flåhackor, rovor, puckelrygg, låghalt, karameller, ryssarnas härjningar, folketymologi över namnen Massum o. Husinge, byggnader på gården, resande, stryka terpentin under rumpan p å hästar. Resande, hästar, skräddare, skomakare, sadelmakare, sömmerskor, linberedning m.m. Folktro, sjukdomar, huvudlöss, vägglöss m.m. Vägglöss, "fegljus", rotar, husförhör, emigration till Amerika, rusta ut skepp, livet till sjöss, förlisning, gammalstavare, Åland m.m.
John Mattsson
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Intervju med Josefina Olsson f. 1881
Intervju med Josefina Olsson, född år 1881. Inspelningen genomfördes på Väddö 1972 av Wolter Ehn och Torsten Ordéus.
Om en gubbe, som hade dille
Det var en gubbe, som druckit mycket och fått dille. Han brukade alltid se djäflar omkring sig. En gång t.ex. såg han en liten djäfvel, som satt på rockskörtet. Då lyfte han upp detta, sprang ut och kastade djäfvulen i backen, stampade på den och sade: "Nu gjorde jag en pannkaka af den". En gång låg han i sängen, då djäflarna började spotta vatten på honom. då fick han lof att rusa upp och bege sig till närmaste granne för att söka hjälp. En annan gång låg han hos en granne, när djäflarna åter kommo. Då bad han att få en bibel, som han lade på sitt bord. Deraf blef det nu bättre. Men åter en gång tyckte han att djäflarna kommo, och denna gång bundo de fast honom med kedjor, som gingo genom väggen. Då började han bedja, och för hvar bön, som han bad, tycktes det honom, som om en kedja brast, och han till slut åter blef fri, och då fick han se Herren Jesus. Men sedan den dagen söp han aldrig mer.
Fragment av tibastsägnen
Jag minns farbrohustrun tala om en vers "Tvi vale mä, som lärde dej bot, mä tivelbast, vederväxt å vändelrot." Jag minns inte nå mer, inte nån berättelse.
Maran?
Då var jag var ung, sade Karlsson hade jag plats som dräng å Hemmesta gård Värmdön. Gustaf Belander som var född och uppvuxen å Haknäs gård i Vassunda socken Uppland hade nyligen kommit till Hemmesta som blivande egare till gården. Det sades att det spökade i vindsrummet som var högst beläget där i huset. Gustaf Belande var ung och morsk. Vid den tiden omkring sekelskiftet 1900 så ville ingen som var mån om sitt anseende erkänna att han var rädd för, och trodde på spöken o.d. ting. De hade sagt åt Belander att det ej gick an att ligga där på vindsrummet för ingen fick ligga i fred där. Men Belander lät bädda åt sig där. Så låg han en stund och njöt av att han var så pass karsk att han vågade ligga i ett rum som de sade att det spökade i. Men hur det var hördes tassande steg på golvet, och rätt vad det var började det på och dra i täcket. Belander höll tappert igen så att han skulle få ha täcket kvar över sig. Så höll de på en stund. Belander ville ej ge sig, man är väl karl för sin hatt, tänkte han. Men så i ett enda tag åkte han ut på golvet. Nu hade han fått nog av spöken. Han tog sina sängkläder och gick ned till de andra personerna som fanns i huset.
Besök av underjordiska
Det var en som kallades Stor-Hans, som var bolagskarl här, men han flytta till Norge sen och blev turistförare. Han hade slagi sej ner i en stuga, och så en gång kom det in en fru dit och köpte kaffe, och då hon skulle betala, så tog a opp en lapp-pung och skulle ta pengarna ur. Men han såg, att hon liksom darra så på händerna. Han sa att han ville itt ha nå betalt, och så gick hon. Men han tyckte sen att det var underligt, och så gick han ut föör att se efter dom, han hade sett ett helt sällskap, men han såg ingen, då han kom ut, och inga spår såg han, och det var ju snö. Det var utav det underjordiska släktet Men sen flytta han ifrån den stuga.
Besök av underjordiska
Han heta Rövolln n där volln där-u Stor-Hans var. På vittren (vintern) var det en gång då det kom ett helt följe och hörde efter dom skulle fo vile. Dä va bå häst och folk. Och dom hadd i spôn (matapannen), en stor matspann och åt. Och så vila dom och for. Då skull-n ut å sjå ätte, och då var-e inge spår. Det var underjordiske.
Tror att den vilsegångna är en underjordisk
Jons gamla ho trodde på allt skrock. Dom var i Lussndala på sätren, Rokkvolln, och så skulle dom boföre av don te höstvolln, Nyvolln, synna Funnesdalssjön. Då gatt dom vara oppe å koke om natta, för dom gatt göra ost uta sist måle då inna dom skulle fara. Moster mi var sonhustru där, och ho var oppe och koka, och gamla låg. Då fick dom höre det var en unge, som gret uta döra å skull ha opp döra. Å moster ho öppna döra och såg ut, och då stog en litn jäntonge där. Men gamla ho sa, att ho skulle inte rör a eller släpp in a, för det var en underjordisk, och då fick a behålla. Men moster ho såg på flicka att ho likna på ett folk som hade en säter där i trakten, så ho tog in flicka. Och sen fick ho höra hur dä huja å ropa. Då var dom ute å lette henne. – Men om ho hade vari lika skrockfull, som gamla, så hade flicka kunna fo dö, för det var inte långt ifrån som det var alldeles brett ner [till älven?]
Den underjordiska försöker lämna sitt barn
I Torrbergsvallen var det en kvinna som var i sätern, och då en gång medan hon låg kom det en kvinna in och la ett barn i sängen till henne. Men hon gick ut och rörde inte barnet; och då hon kom in var det borta. Det var nån av de underjordiska