Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
Sägnen om Lisbet Nipum och puken
Lisbet Nipum det var e trollkäring. Ho skull gå åt tjörtjen (kyrkan), och då sätte ho piga till å kärne; men ho fick inte ta mer än ur två kongarike. (Vet ej hur detta skulle gå till.) Men piga tyckte det skulle vara roligt se hur det skulle gå om ho tog ur tre. Lisbet Nipum ho satt i tjörtja och då kände ho att det inte var bra hemme, så ho hadde klödd sej i nacken, och så gick ho ut ur tjörtja å sprang hem. Då gick grödda över tröskeln. Men då hadd ho stoppa-ne på nå vis. Då dom spiste sill hos Lisbet Nipum [gårdsfolket] då bröt dom ryggbena tå silla, för annars trolla ho kötte på bena igen, så det blev aldrig slut på silla. Så berätta farfar.
En sägen om hur Danmarks kyrka tillkommit
Danskarna hade härjat hela trakten och dödat alla stridbara män. Kvinnorna hade flytt till skogen, där de höllo sig gömda. Omsider samlade de sig någonstädes i Lagga socken. De voro fast beslutna att straffa danskarna för deras framfart. Men de saknade vapen. För att råda bot för denna brist tog envar en risruska som ersättning för vapen. Därpå ordnade de sig till ett tåg och satte sig i rörelse mot danskarnas läger. På långt avstånd liknade detta tåg en liten skog, som förflyttade sig. Danskarna hade slagit läger på den plats, varest Danmarks kyrka nu är belägen. Här hade de allt sitt krigsbyte samlat, och de förde ett glänsande liv. Plötsligt fingo de syn på ett underligt tåg, som närmade sig. Danskarna, som voro mycket vidskepliga, trodde nu, att själva skogen kom för att straffa dem för deras ojärningar. De flydde i vildaste fart därifrån och lämnade allt sitt byte kvar på platsen. För detta byte blev sedermera Danmarks kyrka uppförd.
Maran?
En baron som jag i flera timmar talade med då jag vistades på järnvägshotellet i Rimbo hade också en hel del spökhistorier från Värmdön att berätta. Om jag ej minnes fel var det å gården Lemsaga eller liknande namn. Men nu var det så, att jag kunde ej få någon sammanhang på det den gamle baronen berättade ty han hade druckit för mycket pilsneröl där på hotellet. Minns dock att han talade om att det var en vålnad av en dam som gick genom ett av rummen där, och en man som ej såg henne gick mitt igenom vålnaden. Det är ju så många gånger att inte alla personer ser vålnader, under det att andra som är i samma rum kan se.
Gast
En gång när min gumma va ute och gick mellan Lytta och Löten in mörk höstkväll va de någe som följde me henne och skratta. Ibland skratta de till i dike breve henne. Sen blev de tyst, och de va alldeles som de försvann. Men rätt som de va, så skratta de till i de andra landsvägsdike framför henne. Så där höll de på hela vägen. Ibland skratta de till bakom henne, och ibland va de framför. Ibland grät de som ett barn. Hon tyckte att de lät så styggt. När hon kom hem och tala om, va hon hört, så grannarna, att de nog va Lisas gasten, som hon hade hört. Lisa, de va en som hade döda ett barn och grävt ner i Lötbacken. De ä många, som hört den gasten.
Rindöfrun
[Gör ej anspråk på exakt återgivande] I berätterskans barndom talade man ofta om Rindöfrun. Rindön var inte så mycket bebyggd då för tiden, där var mycket skog och bara gångstigar. När folk skulle gå till Vaxholm gick di ofta vilse, och då sa di, att Rindöfrun hade förvillat dem. När di skulle över till Ramsö, gick di ner ungefär mitt på Rindö, där en rännil flöt ned, och sopade över till Ramsö på båt. Men då hände det många gånger, när karlen kom över för att hämta den som sonat(?), att där inte fanns någont människa. Det var Rindöfrua det, som hade ropat. Di talar nog ännu om Rindöfrua di som är gamla. På min fråga vad hon var för slag, sades att hon nog menat var en gast. Med gastar menade man vanligen själarna t. andarna efter avlidna barn som inte blivit ordentligt begravna. Något illa mot människorna hade berätterskan ej hört, att nån döfrua gjort. (Efter fru Wassmath i Vretavik f. 1825)
Historisk sägen. Skalle ett bergtroll. Konung Olof byggaren af Werdö kyrka.
Skalle skulle hjälpa konung Olof att bygga Wärmdö kyrka och skulle såsom lön därför få Olofs hufvud, om han satte upp spiran rätt, och Olof ej dessförinnan fått reda på hans namn. När nu kyrkan var färdig, och spiran skulle sättas upp, gick konung Olof ut en natt i skogen och var grubbelsam. Då hörde han plötsligt en barnaröst i berget, som grät, hvarpå en kvinnoröst lugnande sade: "Tyst, tyst, snart kommer Skalle hem med kung Olofs hufvud". Då förstod Olof, att trollet hette Skalle, och när denne sedan skulle sätta upp spiran på kyrkan och satte den snedt, sade Olof: "Skalle sätter spiran snedt." Då trillade Skalle ned från spiran, och Olof satte sin fot på hans hufvud, och det är bilden häraf, som förvaras i Wermdö kyrka.
Eldsken
Går man en mörk höstkväll över åsen ve Rastakullarna, så ser eldsken omkring sej. Jag har sett de många gånger, och bror min såg de ofta. De många andra, som har talat om, att dom har sitt de. Man såg de oftare förr, innan dom grävde sönder åsen med grustagen. (Platsen är ett gammalt gravfält. Andra tala om, att de sett flygande drakar på samma plats. Uppt.s anm.)
Sägnen om Broborg
Broborg var bebott av en framstående vikingahövding. Han hade en enda son. En vår drogo far och son ut på vikingatåg till söderns länder. Strax efter deras avresa föddes en dotter på Broborg, och någon tid efteråt dog flickans moder. Vikingahövdingen och hans son foro vida omkring och blevo borta under många år. Då de omsider voro på hemväg, råkade de i strid med andra vikingar, och fadern stupade. Sonen fortsatte färden hemåt för att taga ut arvet efter sin fader. Men då han hade anlänt hem, fick han ej komma in i borgen, ty vikingahövdingens dotter visste icke att hon hade någon bror. Ej heller kände sonen till, att han ägde en syster. Att med vapen skaffa sig tillträde till borgen var ej något lätt företag, ty den var stark och försvarades av flera kämpar. Förbittrad över att se sin faders borg i andras händer beslöt sonen att bränna den. Hans folk samlade bränsle från den omgivande skogen och lade det runt omkring borgen. Därpå antändes bålet. Snart flammade lågorna mot skyn och inom kort återstodo blott rykande ruiner av den stolta borgen. De, som funnos därinne, omkommo i lågorna. Därefter bröt sonen upp från de förkolnade bränderna och gav sig ut på nya färder. Han anade ej, vem han hade bränt inne.
Utan titel
Alltså spökerierna syntes vid en prästgård i Uppland en halv mil från Vattholma Tensta - prestgård, där jag tagit plats som dräng då var jag 18 år gammal och året 1912. Prosten var en mycket gamal man. Själva gården var utarenderad till Arondator Linström. Stora prästgårdsbygningen å arondatsbygningen, lågo strax bredvid varandra. Hur gamalt arondatores hus var kan jag ej säga, men att det var gammalt syntes nog på dess fasson. Jag hade där ett rum för mig själv, i dett rum var det som jag fick se följande. Jag hadde inte så särskilt länge varit där, förän jag vaknade en natt och såg en mitt på golvet stående Kvinnoskepnad med ett grått omhölje, ansiktet visade sig tydligt, så hadde han varit känd så skulle det synas vem det varit. Jag fastod ju straks att det var så kalade spöke, samt bredde täcket över huvudet och försökte såva, men det blev ej någon sömn denna natt. Dagen därpå nämde jag inte något. Men så jick det någon tid ijen, och jag vaknade en natt, då fick jag åter se en skepnad, men denna gång, strax frame vid fönstret, strax vid min bädd, men nu var det en mansperson ikläd en grå skymod, och ansiket syntes väl han hadde stort hakskägg, samt vaggade fron å åter.
En historia om fan som uppträder i formen av en häst
Min farfar, som var häradsdomare, var en gång nere i Höl och hälsade på en person där, som var själsjuk. På hemvägen från denne möter han på gärdet en svart häst, som kommer emot honom. Då tar farfar upp en pipa för att skrämma bort hästen med. Men hästen lät sig inte skrämma och var besvärlig att få bort. Medan detta händer, ligger den sjuke i sin säng och säger plötsligen: "Just nu mötte häradsdomaren fan på gärdet."
En annan version af samma historia (En historia om fan som uppträder i formen av en häst)
En häradsdomare som bodde i Stafsnäs, var en gång nere i Höl och hälsa på en släkting, som var själsjuk. När han sedan ville återvända hem sade den sjuke: "Nej, stanna här, gå inte hem, för då möter Häradsdomaren fan!" Men H-n begaf sig ändå i väg hem. När han då kommer på Höls gärde, så möter han där ett föl, som ännu gick ute (det var sent på året), och som H-n trodde tillhöra en granne, som bodde i Stafsnäs. Fölet var närgånget och lät inte lätt afskräcka sig, fastän H-n blåste gnistor ur en sjöskumspipa, som han gick och rökte på. När hu H-n kom till Stafsnäs knackade han på hos den ofvannämde grannen och sade: "Ditt föl går inte i Hölängen." Men då svarade grannen: "Nej, mitt föl är inne i stallet." Då blef H-n fundersam, ty det fanns intet annat sådant föl i hela Stafsnäs.
Byta sex getter mot en ko
Det är en sätervall mellan Tännäs och Funnesdaln, som kalles Grönstadsvolln. Det var Tännäs som åtte-n en gång i tin. Men dom som var där feck inga fre. Och så var-e nå nätter dä kom inj e kvinnfolk åt u där säterkona, som var där, och ville byte bort sex getter mot e brunbränder ko. (Brunbrändig = med bruna fläckar.) Ho geck på, natt på natt. Och det där kvinnfolke hade e grön stack - gammalt i tiden kalla dom kjorteln för stack. Ja säterkona hade neka först, men sen ga ho tillkänne att ho feck väl bytte då. Sen blev det fred där. Efter det där kvinnfolke, som hade e grön stack, blev vallen kalle för Grönstackvolln. (N.U. bekräftar själva namnsägen men ej att bytet ägde rum på denna vall.)