Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Alma Boman
B348B2: Diverse om barndom och ursprung. Raka hö. Skärshults läge. Lin och väv. Linberedning. Ull och får. Spinna och karda. Linne. Ullgarn. Sticka och binda. Brödbak. Kärna smör. Ysta. En utflykt. Smör- och ostförsäljning. Pölsa och slakt. Bryggning. Slåtter. Handskära. Virka täcke. B349A: Ryamatta till kyrkan. Diverse. Gå till kyrkan. Torv. Diverse. Ärjekrok. Diverse. Ta upp säd. Marknad. Till kvarns. Diverse. Den första bilen/tåget/cykeln. Jul på Berg. Ortnamn. Barnen. Diverse. Tandläkeri. Kloka gubbar. Diverse. Lindebarn. Skolgång. Diverse. En blind visförsäljare. Slåtter.
Karna Nilsson
Herrskapsfolket. Ta upp säd. Inledande prat. Dagsverke. Binda säd. Fattigdom. Nervfeber. Linberedning. Linberedning. Hemmet. Spinna. Väva. Barnbarn. Dagsverke. Personalia. Väva. Div. prat. Barnen. Skolgång. Läsa för prästen. Kärna smör. Ysta. En tjur. Kreatur. Mjölk. Brännvin. Stadsresor. Mjölk. Torv. Torvtäkt. Torv. Tröskning. Kasta säd. Skolgång. Fadern. Märgel. Skolgång. Sjukdomar. "Åsumspågen". "Åsumspågen". Div. prat. Sticka strumpor. Strumpeband.
Johan Andersson
Vatten. Mosse. Torv. Jordens ålder. Religion. Religion. Exotiska seder. Ryska hamnar. Laglöshet. Tjänster. Tröskning. Tjänster. Skörd. Ta upp säd. Ryssland. Utländska arbetare. Personalia. Skolgång. Tjänster. Ta upp säd. Slå med lie. Betor. Hästar. Nya tjänster. Hästar. Platsbyte. Exercera. Skördearbete. Körslor. Kungshult. Gifte. Nya tjänster. Får. Eldsvåda. Starke Tuve. Starke Tuve. Pilshult. Flyttvagn. Dottern i Stockholm. Diet. Barnen. Sprit. Pilsner. Kaffe. Sprit. Kalas. Kläder. Tofflor. Slutord.
Befolkningen
Örkene var som ett drömland. Det låg 2 1/2 mil från järnväg. Där var älvdans. Stora ekbackar. Och mycket orörd natur med vildhjort och rådjur med blanka ögon och hud som fläckiga blad. Tjädrar slog opp här och där. Mycket linneor och större förgätmigej än på andra ställen. Det vilade en egendom- lig snapphanestämning över allt. Det är också gammal snapp- hanebygd. Man kunde lätt gå vilse i de stora skogarna. Det gjorde jag också, fastän jag kände skogen ganska bra. Man kunde bli skogstagen som det heter. - Bönderna i Örkene hade sina gårdar ofta lågt nere så att backarna sluttade ned mot dem, för att gården skulle ligga skyddad. En stor- bonde där som hette Jöns Persson gick alltid klädd i jacka och en skjortblus med broderad halslinning och ärmar och gamla knappar av silver och vita ### och knäbyxor. Han arbetade inte själv utan bara befallde. De hade / furubjälkar i taket. De hade en storstuga, och en lillstu- ga. (Om julprydnader o.s.v. se "jul, Örkene, Strömstedt!) Bon- den hade affär också och han var förmögen. Men när han tyckte, att bondmororna köpt tillräckligt och att de inte skul- le ha råd att köpa mer, så sa han: "Nä, nu kan det vara nog!" Han tyckte att det skulle vara ordning i allt. - Mathållningen i vardagslag var enkel - åtminstone för tjänarna. Suba det var filmjölk och sill och potatis och amerikanskt fläsk, som ofta var härsket fick de hålla till godo med (x). - 'Det var vackert folk i den trak- ten. Det var danskt adelsfolk, som blandat sig med bönder. Fina vrister och vackra händer hade många av kvinnorna och de bar sitt huvud så vackert. Jag vet en gumma, som hade så förnämt utseende. Hon såg ut som ett gammalt porträtt och hon gick så vackert. Pojkarna var också stiliga. Men de dansa som tjurar. När de kadrilj så ansåg de att ju högre de hoppa upp ju stiligare var det. - Bönderna var också högfärdiga.' Vi sätter inte värde på en hattaskrapa utan (x) Ost hade de också. Men det var nog mest bonden själv bara, som fick av den. Då tog de och skar en skiva tjock som en brödskiva. / Herrskapsfolk var inte något förmer. Jöns Persson for till Stockholm en gång och talade med kungen för den präst han ville ha och den fick platsen också. Då va han klädd i sina bondkläder och väckte stort uppseende på gatorna och hade fyra döttrar. Den ena blev gift med en läkare och de andra blev också "bra" gifta. - Det fanns så stora skogar, att det fanns folk, som hade stulit ved i 20 år till spånkorgar, som de gjorde, utan att det märktes på skogen. Tillägg till ark 2: Lingonsuba bestod av vatten och lingon. Det fick folket, när de var ute på åkern och blev törstiga.
Folkskolan på Skånes sydkust.
År 1843 tillträdde min far muraren Nils Ohlsson folkskollärarebefattningen vid Lilla Bedinge ambulerande skola i Vestermarken. Fars äldste bror Ola Ohlsson var vid denna tid lärare vid Källstorps fasta folkskola för mindre och större barn. Han hade förut varit smed, men blivit sparkad av en häst, så att han ej längre kunde hantera släggan. En två tre månaders kurs var på den tiden till- räcklig för att förvandla en smed till folkskollärare. Min far Nils Ohlsson hade slitit ont som barn. Som liten pilt gick han en gång vilse i skogen och övernattade under bar himmel. / Hans mor dog då han var ett halvt år. Hans far Jöns Ohlsson hade blivit utfattig. Greven tog hans gård. Han förlorade processen. Till följd av denna olycka måste Nils, som var yngst i syskonkretsen tidigt ut i förvärvsarbete. Sju år gammal kom han ut att vakta byns gäss. Det är föga troligt att han gått i skola som barn. Han talade aldrig därom. Under yng- lingaåren tjänade han bönder. Senare blev han murare. Något föräldrahem hade han ej, sen hans far dött när han var 12 år gammal. Under vintern murades ej. Då vistades han hos bro- dern och hjälpte honom med skolarbetet. På det sättet fick han inblick och övning i undervis- ningens konst. Prosten Kristoffer Tegnèr (skaldens son) i den närbelägna prästgården hade observerat den unge mannen och ingrep. I anexet Lilla Bedinge behövdes en lärare för Vestermarken. Till denna lediga tjänst föreslog Tegnèr min far Nils Ohlsson. Men ingen / skollokal fanns. Prosten förberedde den unge bli- vande läraren, att skolan skulle bli ambulerande, först några dagar eller veckor hos Mårten Anders, lika lång tid hos Nils Måns o.s.v. tills man varit på alla ställena, som ansågs lämpliga att ta emot skolan. Så fortsatte kretsgången termin efter termin. Prosten Tegnèr var en ivrig vän av all undervisning såväl skolans, som den som hörde till hans eget kall. Han vimlade sig också om att ställa allt till rätta för den blivande läraren, som var en främling för Vestermarken och folket där. Han rådde Nils Ohlsson att först gå till Hans Pers, för de ställde sig mest förstående gent emot skolan. Detta var tyd- ligen ett gott råd, ty där fick han bo och trivdes synnerligen gott hos dem. Detta var år 1843. Far var då 24 år, tre år senare gifte han sig med Hans Pers äldsta dotter Karna. Hon var sju år yngre än far, född år 1826. Hur länge fars skola var ambulerande vet jag ej. / När jag vaknade till iakttagelseförmåga hade vi skolan inpå oss vägg i vägg med ett helt litet rum, som utgjorde vår bostad. Skolsalen däremot var ganska stor, ty barnantalet var stort. En liten glasruta hade far placerat i väggen för att alltid kunna ha ett öga på sina lärjungar. Inredningen i skolsalen bestod av långa bän- kar, några med pulpet för de mera försig- komna barnen. Katedern var en möbel på fyra höga ben, med låda och pulpet överst. Så fanns i salen en väldigt stor järnugn. Den eldades utifrån den öppna skorstenen. Varje morgon den kalla årstiden skulle jag (A O Widmar) elda upp ugnen med långhalm. När jag fått ugnen het var jag fri, och mina äldre syskon drog försorg om att den höll värmen medelst torv eller torkad havstång. Under middagsrasten brukade barnen värma sina medhavda potatis, som de åt till sill, som de också hade med. Men detta var inte i går. / Nils Ohlsson hade många yrken. Utom lärarkallet var han vikarie för klockaren, lantbrukare och byggmästare. Han var skicklig i ritning och textning. Hade min far inte haft sina bi- sysslor att lita till, hade det blivit magert för familjen. Den högsta lön han som lärare nådde upp till var 250 kr pr år. Punkt och slut. Ko och hästfoder, skollokal, vedbrand fick han se sig om! Men till jul och kanske påsk kom julkakor av florsiktat mjöl. Undervisningen pågick 6-7 mån. under vintern, 2 mån. under sommaren. Sommarterminen kunde far omöjligt själv undervisa. Då måste han för ekonomiens skull se sig om efter förvärvsarbete. Då anskaffades vikarie. Alltid var det någon seminarieelev, som gärna vikarierade för far. Jag minns ett par av dem. En hette Nils Larsson från vårt eget Lilla Bedinge, en mycket duglig man icke minst i slöjd. Under en sommar- ferie byggde han en gång en orgel, på vilken han spelade. / Fars verksamhet som byggmästare förrig gick på 1850-1860 talen. Under den tiden byggde han åtskilliga bond- gårdar förutom i hemsocknen i Norra och Södra Åby, Hemmesdynge m.fl. socknar. Dessutom byggde han Espö och Lilla Bedinge folkskolor. Den sistnämnda byggde han år 1873. I början av 1870 blev det stora förändringar inom skolväsendet i Lilla Bedinge. Hittils hade där varit anställda två skolmästare Jöns Persson och min far Nils Ohlsson. Begreppet småskola fanns ej. Men nu hade Jöns Persson blivit pensionerad och efterträddes av lärare Enander en kort tid. Den nya folkskolan, som far byggt var stor och tidsenlig. I fars gamla skola undervisades nu småbarnen av en lärarinna. År 1874 byggdes två nya småskolor i socknen. Den nya tiden som stormade fram vållade naturligtvis en hel del brytningar mer eller mindre påkostande för de gamla, som växt fast i sina hävdvunna vanor. Kyrkans välde över skolan ifrågasattes. / De nya lärarna som efter hand kommo, hade ju fått smaka mera av kunskapens frukter än de gamla. Prosten Kristoffer Tegnèr fordrade, att lärarna skulle hjälpa honom med de kon- firmander, som voro klena i sina stycken. Voro de mycket klena, blev de ’frånsatta’ och hänvisade till förnyad skolgång. Så fick de försöka som konfirmander följande år. De som ej voro rent omöjliga skickades till skolan de dagar de ej voro hos prosten. Och läraren skulle hjälpa dem med de läxor, de fått av prosten. Ofta hände att prosten satte ifrån läsbarnen två år i rad. Därför var det ej ovanligt, att folkskolläraren hade lärjungar i skolan som voro 16/17 år. Den 24 årige Ohrlander gjorde invändningar mot dessa prostens fordringar. Han ville ej ha med konfirmanderna att göra. Men prosten fortsatte som förut att skicka klena konfirmander till skolan. År 1876 det året jag ”gick och läste för prästen” / skickade prosten Tegnèr tre pojkar till Ohrlander. Denne satte de tre längst ner vid dörren. Han intresserade sig inte för prostens konfir- mander. Han hade tillräckligt att göra med sina egna diciplar. De tre extra fördrev nu tiden med vad de kunde, gjorde porträtt av prosten och av lärare O. När de kom till konfirmationsundervisningen, kunde de ej katekesstyckena ej heller de av prosten givna förklaringarna. Prosten knotade, för att de ej kunde läxorna. Ohrlander svarade, att de bara suttit och ritat gubbar. Detta hände nära jul. När vi skulle gå hem och ha jul- ferier, sa prosten till de tre: ”Man skickar er i skolan, för att ni ska förkovra er i Kristendomskunskap! Och så fördriver ni tiden med att rita gubbar! Ni är ifrånsatta.” Vi brukade alltid ta prosten i hand, när vi gick, så också nu. De två pojkarna höll sig tappra. Men när den tredje av de ”dömda” tog prosten i hand / började han gråta bittert och be att han skulle få fortsätta hos prosten. Men denne var obe- veklig. – Emellertid när julferien var förbi skic- kade prosten bud till pojkarna, att de fingo fortsätta hos honom. Men om de återsändes till folkskolan har jag glömt. Prosten Tegner var nitisk i katekesunder- visningen. Utom Luthers och Lindbloms ka- tekes hade vi en lärobok av Flodman och så fick vi skriva efter prostens diktamen. Konfirmationsundervisningen pågick från d 8 nov 1876 – 12 aug 1877. Enligt vad mina kamrater påstod var Tegnèr 70 år gammal, men allt- jämt vid full vigör. I folkskolans barndom skulle barnen, så snart de lärt sig läsa innantill, strax be- tungas med utanläxor. För barn med gott minne kunde det vara rena nöjet. Men för de flesta var det en plåga. Att låta barnen rabbla upp katekesstyckena var rena tanklösheten! / Ämnena på schemat voro Kristendom, historia, geografi, räkning och skrivning. Materiell hade vi också både kartor och planscher, till och med kolorerade planscher över ätliga svampar. – Något som an- sågs oumbärligt i gamla skolan var käppen. Den ansågs som ett osvikligt medel mot all odygd. Dessutom ansågs den hjälpa mot tröghet och olust. I Ohrlanders skola förekom ett otrevligt ’straff’: en lätt strykning med flata handen över den felandes ansikte från hårfästet ned till hakan. Denna behanding fick det barn röna, som givit ett dumt svar eller om det iakttog tjurig tystnad. – A O Widmar Detta är något av vad min mors kusin skrev ner i fjor. Eftersom han är en gammal man, har han haft lite svårt att få sammanhang. Jag har tagit lite här och lite där av hans skildring, men jag har inte lyckats foga det riktigt tillsammans. – Sofia Paulsson Mellby Laholm.