Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
"Gasten" skulle vara en ande, men han skulle lik- som visa sig som en fågel, när han blev synlig. När små barn blev mördade och nedgrävda i lönndom, så for de ikring som gast sedan. Det var inte alla nät- ter som gasten skrek. Det lät som när ett litet barn kvider och jämrar sig.
Ser underjordiska
Min far tala om han jette renarna på fjälle en natt, och då fick han se en fin flicka gick genom renshopen, å hon var lappklädd, å han trodde det var systra, som kom å skulle lösa å-n. Men då han såg bort så var hon försvunnen. Det var i Norge. Mor hon hade som barn sett karar, som hade stått å löft näver uta björkarna och stöka och ordna. Sen försvann dom bara.
Vettersägen
Farmor tala om att det var en gubbe här i Fors som hette Edman, och han var i en koja på skogen, och det regna så, och då kom det in en kvinna och sa: "Min bästa bror Edman, får jag långa rocken? I morgon får ni skjuta min största oxe." Men hon fick inte låna nån rock. Men på morgon fick han se en stor björn som satt utanför kojan. Då gick han in efter bössa och skulle skjuta'n, men det sa "klick". Han sköt allt han hade, och det var "klick, klick". Då gick björn, och så vände han sej om och titta på gubben. Det var en vettergumma, det där, som ville låna rocken.
Jättekast
Det var en jätte i Vättaberget som kasta en sten mot Kaststenberget och skulle kast ihjäl jätten som bodde där. Och den sten finns där än, och därför heter berget Kaststenberget.
Döva getingar
Jag körde igenom ett getingbo med slåttmaskinen, så jag skar genom det alldeles. Och getingarna flög ju där, så om jag hade fått tusen kronor så hade jag inte kunnat få hästen igenom där. Men då var det en som heter Svärd som gick dit, och då jag såg efter sen, så kröp getingarna bara på höet. Han kunde "getingversen".
Förvandling till björn
Jag hade en faster i Fullsjön som hette Lisbet, och hon var nygift då, och det kom en tiggarlapp till henne på vintern och ville ha mat. Och då hade dom nog agan utav (respekt för) lapparna i gamla tider, för dom var ansedd att kunna trolla, så hon gav honom mat och var snäll emot honom. Men då sa han, då han gick: "Ifall du får si mej nån gång, jag kommer och går genom kräkhopen på tevalla [öppen plats utanför den inhägnade fäbodvallen], så behöver du inte bli rädd, jag ska inte göra dej någe." Och så en morgon häri buan på sommarn, då hon hade löst ut kräka så dom var på tevalln, och hon höll på att ränsa fjöset innan hon skulle fara ut och jet (valla), fick hon se en björn som kom och gick genom kräkhopen, och han tittade så på henne men rörde inga kräk, och så for han åt skogen. Men jag kommer inte ihåg då om det var till Sörviken eller Görvik han for, och där rev han två eller tre hästar. Då kom hon ihåg vad den där lappen hade sagt och förstod att det var han. Det tör snart ta på vara hundra år sen det där hände. Det gick inte att skjuta såna där björnar, det bet inga kuler, bara silverkula. Men jag har hört att dom en gång fann bälte och slira och kniven då dom hade flege (flått) en sån där björn. Men jag vet inte var det var nånstans, det var inte här.
Djurläkare och trollkunnig
Det var en som hette Rasmus i Hammerdal som var en duktig djurläkare, fast han ju inte hade gått och lärt sej något. Han kunde ändå. Och han kunde mycket annat också. En gång blev han kallad till Krokvåg, för det var en bonde där som hade en häst som hade "förlore" sej i ryggen, så ryggraden var på ett ställe som nedfallen bak. Men han tog hästen hem till Hammerdal och hade henne en tid hos sej, och han fick henne bra också. Men då han då kom hem med henne, då hade han kört med henne från Stugun till Krokvåg, och det är nog fem mil det, så hon var ju trött då dom kom fram. Så då han skulle fara var ju hon för trött, så han ville födorådsgubben i gården skulle låna dom sin häst för den där vägen tillbaka. Men han neka. Så dom skulle då bli tvungen ta samma häst igen. Men då kom 'n Rasmus in i stallet, och då sa'n: "Ja, Docka, du måste springa du, men 'n Pålle ska få slita ont för det." Pålle, det var födorådsgubbens häst. Och jag var dräng där då och var i stallet, jag skulle skjusse 'n, så jag hörde själv att han sa det där. Och jag körde, men hästen fick inte ett strå blött på sej. Men hemma hade dom trott 'n Pålle skulle dö, för han blev alldeles blöt där han stod och syntes vara alldeles slut. Men då jag kom hem och ledde in märra, då börja han på torka. Och då tala jag också om vad 'n Rasmus hade sagt.
Förvandling till björn
Det var ett nybygge nånstans i fjällkanten, och bonden där han hade en fordran utav en lapp, så han tog'en till hjälp på några starrmyrar. Och dom rusta sej med matsäck och skulle nog vara borta några dagar. Men i vägen då gick dom förbi hästarna åt bonn, och då tyckte han lappen börja på bära sej så konstigt åt, han börja liksom på mätta mun [göra ätrörelser med munnen]. Men dom slog hela dan, och så gjorde dom kväll och skulle ligga i forladan. Men bonden trodde inte det var riktigt med lappen, så han bara låtsades sova och börja på snarka. Då fick han se lappen for ut och bakom laväggen. Och han smög sej efter och såg att han tog av sej ett bälte och kröp genom det tre gånger. Första gången då fick han björnhuvve, andra gången hela huden, och tredje gången var han fullständig björn och lufsa åt skogen. Och bonn han ställde sej bakom väggen och såg då lappen kom tillbaka, och då kröp han tre gånger ge¬nom bältet igen, men då med föttran först; och tredje gången då blev han fullständig lapp igen. På morgonen låg lappen och sov, mätt och stinn. Men bonn han hörde att skällan på storhästen var borta, och han drog sina misstankar, så han ville inte vara där i lag med lappen utan for hem. Och då gick han förbi där hästarna var, och då fick han se att storhästen var död. Den där historien har jag hört mina föräldrar tala om. Bältet lär ska vara utav människoskinn utav en mördad. Ska man skjuta en sån där, ska det vara med silver.
Läkekonst
Det finns småsten i krävan på tjädertuppar, och dom kan let reda på rat i ögat, om man inte får ut det. Mamma har en sån sten i en burk - han är kanske som ett halvt risgryn och så fin så det finns ingen ojämnhet. Hon stoppar in den i ögat, och då letar han reda på ratet, och så [kommer] både sten och ratet ut.
Berättelser om prosten Wargentin och hans hustru
Det var en prost i Ragunda som hette Wargentin, och det var en Wittenbergspräst, och han kunde lite av varje. Han stilla vädret på Gesundsjön också. Han och länsman skulle fara till Stugun, men det blåste så ohyggligt, dä sjön gick alldeles vit. Det var ingen möjlighet att komma över. Då fråga han roddam, om han kunde komma över på två timmar annars, och det sa han att han kunde. Och sjön vart alldeles spegelblank, och dom kom över. Men då dom hade kommit över och gått oppför stranden, så vände dom sej om och vänta. Och på en stund då vart det sjufalt värre. Dom hade två mil hiti fäboen, prostens, och så var det en gång dom skulle flytta hem på hösten, och prosten och prostinnan hade farit opp dit. Och så hade dom farit hem då med kräken, men prosten och prostinnan var kvar, bara dom två. Då hade det kommit en liten gubbe och bedd prostinnan följa sej och hjälpa hustrun hans. Prostinnan hade inte velat precis, men prosten sa att hon skulle gå. Och han torde väl ha läst nån bön över henne också, så det skulle gå bra för henne. Så hon följde. Och det bar av som genom luften. Och så kom hon då till en som låg i barnsnöd, och hon förlöste henne. Och fint var det där. Då hon hade gjort ifrån sej då, skulle vettergubben följa henne tillbaka. Då hade hon förkläde på sej, och då hade han tagi opp nå kårer (hyvelspån) och lagt i det. Och så bar det iväg like ens. Då hon kom tebakar då, så släppt 'a ner kåren i spisen. Men då singla 'ne (klingade det) i dom. Då var det sex stora fina silverskedar. Dom där blev det sedan smidd en vinkalk till Ragunda kyrka utav. Jag har själv sett den där gamla vinkalken
Vittror i fäbodarna
Det var en gumma som var i Överbuan för länge sen, och hon var lugn på kvällarna och la sej tidigt, och för det så blev hon väckt var morgon, hon behövde aldrig ha nån omtanke om det. "Sara opp, sola rinn!" ropte det. Det var en vittergumma som väckte. Hon hade gläntat på dörrn, så hon hade sett det. Vittran det är goda väsen om man ej ofredar dem.
Runstenen vid Frösöbron och Storsjöodjuret
Gunnar: Har du sett sten, som står mä brun i Östersund, som ä hopbynne mä e järnband å måle runskrift på? Geijer: Ja. Gunnar: Vad står det på den sten? Geijer: - - - - - - - - - - - - - - Gunnar: Tänk va folk då kan inbill se! Det finns en saga, om den sten, som jag har hört, då jag var i Östersund, att det skulle vara en stor orm, som låg runt hela Frösön, och han tog dom där (ormen tog människorna), när dom skulle färdas genom sundet utom Åssjön, så han var en landsplåga för folket. Så var det en person, som fick reda på det där, som kunde mer än någon annan. Och han band ormen, så han aldrig skull vises (visa sig) mer, utan vara evinnerligen borta. Och han satt upp den där sten. Men då när det led om en tid så var det alldeles som det skulle ha legat en stor kraft i den där ormen. Sten sprack. Och då gatt (måste) dom binn ihop en med ett järnband. Dom va rädd ormen kunde komma lös igen, fick sten rämmel. (Om stenen fick falla alldeles) Det vill säj dä, det folk som int förstår se, utan tror på skrock, så ha dom trodd, att den ormen ha vy (varit) avbilde på sten. Å då ha e vy läsnen (något att läsa) ini ormen: "den gamle ormens huvud." Dom ha lisi ne för di (läst det för det (uppfattat det så)). På seinar tia ha de upptäcktes ett stort djur i Storsjön, det så kallade Storsjöodjuret, som jag tror är bara inbillningarna och Söndags-Nisse, och då tror dom att det är nå yngel efter den ormen, som skall uppkomma för att göra skräck bland folket. Följande dag tillade Gunnar: "N Nickus i Väster-Kjola (by i Kall" å når änner ve te Östersunn om en midsommarhelg på en lusttur, och kom och gick från Frösön ned mot bron. Och sjön var alldeles spegelblank. Då kom e något stort, som gick under vattenytan från bron, söett (söderut), sösinn (på södra sidan längsefter) Frösölandet och gick så fort och gjorde stor våger efter sig, de synt lugnvågan att din, så de skvålke (skvalpar) mot lannan. Men det vistes (syntes) ingen ångbåt. Och det var trolavis Storsjöodjuret. Något var det. Det går int resoner bort det.
Storsjöodjuret
Flera personer såg storsjöodjuret utanför Orrvikens sågverk år 1965. De såg det i flera minuter. Vädret var varmt, sjön lugn. Djuret hade pucklar på ryggen. Det är vad andra personer som sett det också har sagt. De som såg djuret hade kontaktat Östersunds-Posten som intervjuade de personer som sett storsjöodjuret. Östersunds-Posten hade en artikel om det. Bara en eller möjligen två veckor efter sågs storsjöodjuret på samma plats utanför Orrviken och av samma personer. En del av dem är anställda på Orrvikens sågverk. Även denna gång intervjuade Östersunds-Posten och skrev i tidningen om det. I Skottland har de ett liknanade storsjöodjur. Tror sjön där det håller till heter Locknessjön. Många har sett det. Det har funnits i flera generationer. Djuret i Storsjön Jämtland har setts på många ställen bl.a. i Brunfloviken och nästan varje år är det någon som sett det någonstans.