Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Näcken
"Näck, näck nålatjuv, far din var en stålatjuv, mor din var en frilla, som gick i gårdarna och gjorde illa".
Näcken
När näcken lärde någon att spela, tillgick det så: Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade näcken dit en till som var så lik den förra, att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som näcken själv genast, men tog han däremot näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att näcken dödade den personen.
Vattenväsen
Några barn red på näcken. Han hade skapat sig till häst. "Necka lite bättre fram", sa en, och så skakade näcken av dem.
Näcken
När Näcken lärde någon att spela tillgick de så. Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade Näcken dit en till, som var så lik den förra att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som Näcken själv genast, men tog han däremot Näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att Näcken dödade den personen.
Näcken
En körsven körde över en bro. Då fick han se näcken, som satt och spelade. Körsvennen frågade: "Varför sitter du här och spelar?" — "Jag spelar för min förlossning", svarade näcken. "Du får inte förlossning, förrän det växer löv på mitt torra snärtskaft", sade körsvennen. Men när han kört ett stycke, började det växa löv på snärtskaftet. Han vände då om igen och sade till näcken: "Din förlossare kommer."
Näcken
Det var en kältring som gick och hade gnagt köttet av ett ben, och så gick han förbi en bro alldeles intill Ullareds kyrka, och då satt näcken där och spelade: "Spela nu för mig!" sa kältringen och kastade benet till näcken. "Du gav mig ben och inte sena, du ska få lära dig å ställa men inte spela", svarade näcken. Och efter den dagen kunde kältringen ställa till elvastrecket men inte längre.
Lyktgubbar.
Lyktegubben skall föreställa näcken. Det flyger på vattnet och hoppar upp i luften litet, ungefär som en sommarfågel. Det var en gubbe här uppe, som skulle ro över sjön. Då kom lyktegubben och ville förvilla honom. "Vill du följa mej te land, ska du få en styver", sa gubben. Han tog upp en styver och kastade den i sjön. - Det var la näcken. (E. känner ej näcken som speleman eller näcken som häst.)
Vattenväsen
Ett par fruntimmer hade tvättat vid en å, och då de va färdiga kom näcken och frågade, om han fick ta det, som de glömt att tvätta. Det lovade de, och så drog han dem med sig i djupet. Ja, och så har de ju alltid talat om näcken i Väggarp, som bonden körde med.
Näcken
Näck, näck, nålatjyv, din far var en stålatjyv, din moder var en frilla, hon gick i byn och vaggade barn, och jämt sä gjorde hon illa. Det rimmet brukade vi läsa, då jag var liten och bodde i Oskarström. Det var, när vi plockade näckrosor.
Vattenväsen
Näcken. (Andersson berättade samma historia om näcken i Väggarp, som först hade förtäljts av Karl Johansson i Eskilstorp). Näcken kunde också se ut som en människa. Då bru- kade han spela fiol. Det var en karl här, som hette Lars Hedenberg, han talade om, att han hade hört näcken spela. Det var vackert. Men han sa, att han vågade inte stanna och höra på. För näckens spel var sådant, att det lockade en att dansa, och hade en väl börjat att dansa, så kunde en inte sluta upp, förrän en hade dansat ihjäl sig. Näckeb brukade också stämma fiolen åt andra, som ville lära sig spela fiol. Och hade näcken stämt en fiol, så blev den, som rådde om fiolen, en styv fiolspelare. / Det var ingen konst. Det var bara att lägga fiolen vid någon fors, där näcken bodde, en torsdagskväll och låta den ligga där över natten och hämta den på morgonen. Sen blev man en mästare.
Vattenväsen
Näcken visade sig ibland i skepnad av en häst. Det var mest invid bäckar och åar. Några pojkar såg honom en gång och ville rida på honom; men alla fick ej rum på hästryggen. Då blev hästen längre och längre och till slut fick alla pojkar plats. Det var Näcken, som ville göra dem till viljes.