Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Jättar och troll
Trollgubben i Smörkull kunde inte tåla bjällerkon i Skrea, och så kastade han en sten, men den nådde inte fram. Då flyttade han ut till en ö, och så kom det sjömän till honom, och då ville jätten skicka med dem ett halsband till en tös i deras hemtrakt och ett skrin att sätta på altaret i kyrkan och en låda med frö, som de skulle så. Då sjömännen kom hem, band de bandet om en ek, och den flög upp i luften och for i väg. Då trodde de, att det var något galet med skrinet också, så det ställde de på ett berg, och då slog det upp eld och lågor. Men fröna sådde de, och då växte det upp en massa trollhuvud, och så gick de och ordrade allt folket i bygden, och de kom med liatyg och slog av alltihop.
Jättar och troll
Ett fruntimmer på en gård vid Skummeslövs strand stod vid ugnen och bakade. Rätt som det var dånade det i förstugan och dörren öppnades. Ett stort förskräckligt sjötroll stod med huvudet i dörröppningen. Gapet var så rysligt stort, att det räckte från dörrtröskeln till loftet. Trollet ropade: "Braj, braj, braj!" Det ville ha bröd, då mor i huset bakade. Hon kastade en brödkaka i gapet, och sen försvann trollet ut igen.
Jättar och troll
En jättedäga fick se en, som gick och körde med oxar. Hon tog både oxarna och karlen och bar hem dem och visa sin far: "Se far, hurna underliga kryp jag har hittat." Men jättegubben sa: "De krypen får du inte röra. Bär dem tillbaka igen, där du har tagit dem, för det folket vill vi stå väl med!"
Jättar och troll
Det var ett par drängar i Enslöv, som ville skrämma en gammal gårdfarihandlare, och de gick på Virse hatt, och så ropade den ene till den andre: "Bror, låna mej din store kopparkittel att koka den tjocke, fete krämarn i!" Och så tände de eld på halm, som de lade i ett hjul, och så rullade de hjulet utför berget ner emot krämaren, och han blev så rädd, att han sprang och sökte sig logi med ens.
Jättar och troll
Det var en jätte, som lovat bygga en kyrka, om de kunde gissa hans namn, elles skulle han få ta en präst, som hette Svensberg. Ingen hade reda på jättens namn. Då kyrkan snart var färdig, gick prästen ute i skogen, och då fick han höra jättemora sjunga: "Sov, sov, liten min, snart så kommer Hinfinn hem, pappa din, med sol eller måne eller med Svensbergs hjärta, som lillen får att leka med!" Då sprang prästen till kyrkan. Jätten höll på att sätta in den sista stenen, men Svensberg ropte: "Hinfinn, den stenen lägger vi själva in."
Jättar och troll
En präst red förbi Virse hatt i Enslöv. Då sjöng det i berget: "Jag hoppas, jag hoppas, att domen ska bli." Prästen sa, att de inte skulle sjunga så, för det var lika omöjligt för dem att bli saliga, som att det skulle växa palmer på hans käpp. Så ställde han käppen vid kullen och red vidare, men när han kom tillbaka, hade det växt palmer på käppen.
Jättar och troll
Det var ett fruntimmer ute och gick, och så begynte det åska och regna. Då band hon upp kjolen över huvudet, men så kom hon att tänka på att det inte var bra att "hätta sig", då åskan gick. Det var en gammal sed förr, att de skulle hätta sig när det regnade, för de hade ju så sia kjolar. När hon nu släppte ner kjolen igen, så rullade det ett nysta ut, och det slog åskan ner i med detsamma.
Jättar och troll
Det var en bortbyting på ett ställe, som aldrig gjorde annat än åt, och missformad var han på alla sätt och vis. Så hade de slaktat en gång, och då slängde de på skämt till honom trynet av grisen, när han hade ätit allt det andra. Då sa han: "Jag är så gammal som topp och tuve och bark på träd, men aldrig har jag sett tryne på pölsa förr."
Jättar och troll
Det var en fru som hade ett barn, och bara huvudet växte och inte kroppen. Så kom det en gumma till henne en gång, som sa: "Du skall göra nått som är konstigare än allt annat, får vi se vad barnet säger." För det hade aldrig sagt ett ord. Då tog frun ett äggskal och skulle brygga i det. Då skulle barnet säga: "Jag är så gammal som Tivern och toppen på ett träd och mossa uppå halla, jag har sett Kola skog vara uppbränd tre gånger och uppväxt igen, men aldrig har jag sett, att de bryggar i ett äggskal." — "Jaså, då ska du få se", sa mora och satte honom på gressla, men då skulle trollkäringa komma med hennes barn.
Jättar och troll
Det var en som höll på och odlade vid Snurkes hall i Tiarp. Då kom det ett fruntimmer till honom och ville ha mat. Han sa, att hon i stället skulle lära honom att lösa runor, men då sa hon, att hans makt skulle bli för stor, för då skulle han kunna stänga dem ute, då åskan gick. Åskan kallade hon för trumslagarn, och hon sa, att hon inte vågade för sin mor. Men han lovade henne, att han inte skulle skada dem, och då lärde hon honom det. Men hans hat till trollpacket var så starkt, att han bröt sitt löfte och låste Snurkes hall för dem, och så slog åskan ihjäl dem.
Jättar och troll
En bergakäring hade varit inne och lagt sin unge ijämte en nyfödd barnunge på ett ställe. Det var två däkor, och de var alldeles lika. Modern blev lärd att hon skulle lägga en hoper ormar i ett baketråg och låta däkorna titta i tråget. Det gjorde hon. Den ena däkan blev rädd och tog till att skrika, men den andra sa: "Det är inte farligt, såna har min mor många." Det var trollets däka, som sa så. Modern blev lärd, att hon skulle elda i kakelugnen och låtsas som om hon ämnade kasta in däkan. Men då kom bergakäringen springande och tog till sej däkan och sa: "Så illa hade jag aldrig gjort med din däka."
Jättar och troll
Det var en som blev gift med ena, som var så stark. Det var när digerdöden hade varit. Han var alldeles ensam på sin trakt och gav sej ut för att se, om han kunde se det rök nånstans. Han kom upp på en kulle och fick se, att det rök ur en skorsten och gick till det stället, och där var ett fruntimmer och de kom överens om, att de skulle vara ihop. När de var hos prästen och vigdes, skulle prästen ha lite betalt. Hon hade varit arbetare vid ett järnbruk och hade tagit en hoper järn med sej i förklät, och det gav hon prästen till betalning, lät det drösa på golvet. En häst hade de. En gång hade de glömt bindslet. Då tog hon ett järnspett och snodde om halsen på hästen. En gång skulle de sko hästen. Så var skon för krapper. Han ville gå till smedjan med den, men hon sa, att det var inte nödvändigt. Hon tog hästskon och töjde ut den med händerna. "Är du så stark och har tatt stryk av mej", sa han då. Han hade inte varit snäll vid henne. "Ja, hade jag inte rättat mej efter vad prästen sa, så hade jag längesedan gjort mos av dej", sa hon då. — Hon hette Frebo langa.