Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det minns jag att när någon drunknade, så sa de gamle, att det blev en gast av honom. Det hördes utåt sjön ibland. Och när de fick höra gasten, så var det någon som hade drunknat eller också var det förebåd till att någon skulle drunkna. "Dä vållar allt snart nô styggt för jag hörde gasten skrek utåt sjön i kväll", kunde en få höra folk säga. Det var inte säkert för gasten vid den gamla ham- nen,
Lyktgubbar.
Det är dunster som kommer ur jorden vid bäcken oh diken. Somliga trodde det var nå´n slags gast det också. Min bror talte om, att det gick en lyktegubbe långs en bäck och gedde ett så starkt sken på en lada, att han såg den. I Frillesås var det en som var ute och gick och så låg det den stor stock över ån som han skulle gå över. Också fick´en se en lyktegubbe. Så skynda han sig för att han skulle komma före till ån, men lyktegubben var där lika fort och han var så rädder att han skulle ramla i. De talte om att de gedde honom pengar ibland. Pap- pa talte om att han sa´ till en lyktegubben att han skulle lysa´n hem så skulle han får en peng. Och han lyste honom ända hem och där låg en stor rishög på gården / och där kasta´ pappa pengen och lyktegubben flängde upp hela högen tills han fick tag i den.
Gömda Skatter.
På ett ställe i Frillesås hade sedan flera mansåldrar tillbaks i tiden en finnsläkt bott. Av grannarna ansågs det folket både kunna göra och se saker, som hörde till det övernatur- liga. En kväll då en av finnarna var ute och gick mötte han en person, som bar huvudet under ena armen och en kruka full av mynt under den andra. Gasten bad finnkarlen mottaga krukan med innehåll som en gåva, men han vågade ej mottaga den. En tid efteråt gick han till prästen i försam- lingen och omtalade händelsen för denne Han frågade även prästen om det varit far- ligt eller orätt om han mottagit gåvan. / Prästen svarade att det ej varit någon synd att mottaga pänningkrukan som han blivit tillbjuden, och rådde karlen att ej vägra om han skulle möta gasten en annan gång och får samma anbud. Men mannen fick alldrig mera se den huvud- lösa personen mera.
Hoajakten
Man kunde gott säga förr om jag till exempel stod och ropade gränslöst: hon står och hoar och ropar. Hoajakten det var något, som flög i luften. Man sade också, när man dröjt länge kvar på ett ställe: Nu har vi varit så länge, så nu få vi sätta av som Hoajak- ten. Det var i skiftena; alla bönder ville ha den bästa jorden; de fles- ta ville också ligga still. Lantmätaren skulle vara opartisk. Men det var en lantmätare, som tagit mutor och sedan efter allt detta kunde han inte få ro utan måste flyga omkring med sin lantmätarkedja. Det var han, som flög i luften. Det lät som ett stort villebråd, som flög och slog med vingarna. Jag vet inte om, att man trodde, att det bådade något särskilt; det var bara ett ordstäv. – Om en annan lantmätare sade man också, att han flög omkring och sa- de: "Jola är djup och dryg". Det var en osalig ande. Man kunde höra den gasten när som helst. Det var också en, som tagit mutor.
Gastar och myringar
Bara en liten bit härifrån hade en karl, som de kallade Staten, dött ute i marken. Det blev ett troll utav honom, och det var inte många, som ville gå den vägen fram. Påskafton i år var det ena, som dog hos gårdbons. Hennes far blev hystad ur vägen av det trollet en gång. Han hade varit på dagsverke och skulle gå hem. De varnade honom och sa: "Du kan möta Staten, om du går den vägen." Men han svarade: "Det vore roligt att få se'n." Jaha, när han gått en liten bit, kom den häre farande och hystade honom ur vägen och strax därefter blev han borte vid en gärdsgård. Staten var klädd i sina vanliga kläder och såg ut precis som när han levde. Men han, som blev hystad, blev dålig utav det, fast det gick snart över. Han hade blivit gastkramad. Jag hörde en gast en gång, men när jag fick reda på't, var det stenulven.
Spökeri.
Bara en liten bit härifrån hade en karl, som de kallade Sta'ten, dött ute i marken. Det blev ett troll (sic!) utav honom, och det var inte många, som ville gå den vägen fram. Påskafta i år var det ena, som dog hos gålbons. Hennes far blev hystater ur vägen av det trollet en gång. Han hade varit på dagsverke och skulle gå hem. De varnade honom och sa: "Du kan möta Staten, om du går den vägen." Men han svarade: "Det vore roligt att få se'n." Jaha, när han gått en liten bete, kom den häre farande och hystade honom ur vägen och strax däref- ter blev han borte vid en gärdsgård. Staten var klädd i sina vanliga kläder och såg ut precis som när han levde. Men han som blev hystater, blev dålig utav det, fast det gick snart över. Han hade blivit gastakrammad. - Jag hörde en gaste en gång, men när jag fick reda på´t, var det stenulven.
Forna förhållanden.
Jag är född i Kyrkebyn. Porten hette vårt ställe. Gödesgården var närmaste grannstället. Kyrkan låg emellan de bägge gårdarna. Vi ginge till handelsboden i Enekulla i Stuv. Hällekullen låg på vänster hand av vägen, när man går dit. Det var flera gårdar i Stuvs by, men jag kände inte folket på något enda ställe där. Vi hade en halv mil till Stuv. Jo, vi ginge till havet och badade ibland. Det bodde ett par torpare hitom stranden, men på den tiden fanns inte ett enda ställe nere vid stranden. En farbror hade jag, som drunknade i havet. Han bodde i Kyrkebyn och skulle någonstans med säd. Båten välte och de blev i sjön. Det skedde när jag var liten. De var ute och rodde, och det blev blåst. Vid Snogge bro i Frillesås var det två flickor, som badade i / ån. Som de hölls där, kom en körare, och då sprang de under bron. Den ena ställde sej på axlarna på den andra, och den sjönk och kom aldrig upp. Nej, jag hörde inte att de talte om, att det blev någon gast efter henne. Sånt lappristyg ska ing- en sätta sej efter.
Kapare, rövare och tjuvar
Vallby, en av Veddiges största byar, hade en vallgosse. Han begav sig om sommarmorgnarna ut med matpåse, hund och näverlur, samlade byns får och förde dem upp på de kringliggande bergen. En dag när han gick där med sin hjord, kommo tolv rövare framrusande ur skogen. De ville taga hans får. Han försökte försvara sig, men då hotade de att hänga honom. Han bad dem då, att han skulle få blåsa en bit i sin näverlur innan. Det lovade de. Han var mycket skicklig att blåsa, och det gjorde han nu, så att det hördes ner till byn, och de förstod då, att det var fara å färde. Så här blåste han: I Björkebergs håla i svarta skåra, där ligger tolv rövare. Mig vilja de hänga, min hund vilja de bränna, mina får slakta de. I hast samlades bönderna och de begav sig upp till bergen, där de funno rövarna. De slogo ihjäl dem och begravde dem på skilda platser. Än i dag kan man se, var de ligga begravda, ty ett stenrös ligger över var och en av dem. I ruskiga nätter hörs det jämmer och vilda tjut därifrån. Ortsbefolkningen kallar detta för gastarna i Hemringsdal.
Folkminnee från Halland.
Folkminnee från Halland. Förr i tiden då våra kullar voro täckta med stora skogar fanns det många, så väl vilda djur, som rövare och stigmän Då vågade ingen släppa sina kreatur på bete, utan att de åtföljdes av en vallgosse. Vallby en av Veddiges största byar, hade då sin vallgosse. Han begav sig om sommar- morgnarna med matpåse hund och nävlur samlande byns får, och förde dem upp på de kringliggande bergen. En dag när han gick där med sin hjord, kommo tolv rövare fram- rusande ur skogen. De ville taga hans får, han / försökte försvara sig, men då hotade de att hänga honom. Han bad dem då, att han skulle få blåsa en bit i sin näverlur, innan de dödade honom. Det lovade de honom. Han var mycket skicklig att blåsa, och det gjorde han nu, så att det hördes ner till byn, och de förstod då att det var fara å färde. Så här blåste han. I. Björkebergs håla i svarta skåra der ligger tolv rövare mig vilja de hänga min hund vilja de bränna mina får slakta de. I hast samlades bönderna, och de begav sig upp till / bergen,där de funno rövarna. De slogo ihjäl rövarna då, och begravde dem på skilda platser. Nu i dag kan man se, var de ligga begravda, ty ett stenrös ligger på var och en av dem. I ruskiga nätter hörs det jemmer och vilda tjut därigrån, och ortsbefolk ningen kallar der för gastar na i Hemringsdal.
Gastar.
Det var en tös från Hult, som skulle gå till prästgården, för där var uppbörd. Men vid Vintervägen blev hon kittlad i- hjäl av troll. Många har hört henne skratta emot oväder. Och i Stuv blev en karl ihjälslagen. Det var en tjuv, som hade stulit lite till sitt uppehälle. Han bad så väl, att de inte skul- le slå ihjäl honom, men de slog ihjäl honom likaväl. De har hört hans jämmerrop om kvällarna alltemellan; det är mitt e- mot Häljagårn. Vid Anderstorp neranför Rampengärde är en källa, som en person har drunknat i. Han lär ha ropat sedan.
Gastar.
Det var en karl, som hade mördat en tös, som han tyckte om. Han blev avlivad på så vis, att de la honom i en spi- ketunna och rullade honom från Glamsten och igenom Ene- kulla marker och ut till landsvägen. När de hörde hans jäm- merrop, blev det snart oväder.
Gastar.
Det skulle bli skattamöte och bonden skulle gå dit, men hans hustru ville inte att han skulle gå, för han brukade alltid supa sej full. Hon sa´ åt däka´, att hon skulle gå i fa- miljens ställe. Då sa´ fadern till däkan: "Må den laje ta dej!" och en far hade rättighet att lova bort sina barn, och när den laje hade fått henne, fick han göra med henne vad han ville. Han kom kittlade ihjäl henne på vägen. Mot vär- skifte och då det var mörka nätter, kunde man höra henne sedan. Först skrattade hon, sedan jämrade hon sej och skrek, och till slut dog hon. Det började i Hagen där de hade danseplan förr och slutade vid Vintervägen i Hovfors. Nu är det slut, för sådant hörs bara så länge tiden skulle varat för sådana, som hade kommit bort i förtid. En pojk i Timmerås gick åt Ramsjön och dränkte sej, för / hans mor hade trätt på honom. Han gnolade på "gubben Noah", när han gick, och sen har de hört flere gånger att de tral- lat "gubben Noah" på vägen ner till sjön.
Gastar
Det var ett skattamöte i Röstorp, och de hade alltid brännvin och söp på sina skattamöten och husförhör förr. Så var det en bonde i Hult han brukade alltid supa sej full. Däka´sa: "Du får inte gå till skattamötet i dag. Jag ska gå". Då sa fadern: Då går du åt helvete!" Och de fann henne hängande sönderfläkt i ett träd vid Vintervägen. Det var spår på platsen som av en fölunge, så det var la den Ondes fotspår. Folk satte upp ett kors på den platsen, och ingen tordes gå förbi där kvällar och nätter, för hon var så illa omkommen. Min mor hörde gastninga ef- ter henne. Först började hon på att gasma och skratta se´n ble´t längre ynkligare och te sist så ynkeligt. Det är borte nu. Sammesless, jag blev närapå ihjälskrämd en natt på som- marn. Det var en tjuv, som hade stulit potatis i Erkes källare i Hällekulla, när far gick och läste. Två karlar tog med sej hun- / dar och hann upp honom och slog ihjäl honom, det var en som hette Jakob och en dräng, som tjänte te Erkes. Det är många, som har hört hundarna skälla och tjuven jämra sig om kvällar och nätter. Min far var ute och såg efter kreaturen en kväll. Nästa morgon sa´ han: "Dä va faseligt vad Hällekullen tog te i går kväll. Jag fick så brått hem." Fjälle-Magnus och min bror hörde´n. Jag tänkte: "Besynner- ligt att jag inte ska få höra´t !" Så hade vi in höt och låg och sov i ladan. Jag var trött och svett och orka´ inte somna. Rätt som det var fick jag höra det ropade "Nu ä Skygges-Agust ute och kör in sina kreatur," tänkte jag. Då började två hundar skälla leva, och se´n kom det undan för undan. Jag höll på att kövas. Det var Hällekul- len,som förskräckte mej. Den mördade var en främling; han stal inte mer än lite' mat till sitt uppehälle. Mördarna fick lägga femti riksdaler i mansbot.