Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om någon mördade ett barn, så blev det "gast" av det barnet till dess att det blev så gammalt att det skul- le ha dött en naturlig död. Det blev "gast" för att inte det kommit i vigd jord. Å "gasten" skrek som en onge om nätterna. "Gasten" var också farlig för små- barn, för han ville ta dem. Sådant hörde en mycket talas om av de äldre här. De hade allt hört både ett å annat men det är omöjligt att minnas att tala om.
Gastar.
Det var i Läppared som en bonde fick höra två gastar, som slogs. Rätt vad det var kom den ene gasten fram till honom - det var min morbror - och sa: "Sågs du huru jag gasta´n ?" "Ja, gastan mer!" sa morbror. Då sprang gasten fatt den andre och de slogs igen. Morbror sprang in och stängde dörren efter sej, och strax efter slog det till i dörren. Han trodde det var den gasten, som han inte hade talat med. Var det så att någon schäckte efter gasten, kom gasten och gav honom en örfil. Kunde man koma in på en kyrkogård, var man fredad för honom. Hade en gast satt sej på lasset, skulle man gå fram och tit- ta genom betslet vid ögonen på hästen, men skynte man sej inte då, fick man en örfil. Då blev man var vad det var, och då gick gas- ten av och blev borte. / Gasten var spöke efter en sådan, som inte hade kommit i vigs jord.
Gastar.
Om någon blev slagen ihjäl, ropade och jämrade han sig i långli- ga tider sedan. För över hundra år sen nlev en karl mördad på Hällekullen. Särskilt mot oväder har de hört honom ropa. En gubbe som hette Kresten, var ute och red och han var oförvä- gen och härmade gasten. Då kom gasten efter honom. Kresten sprang in i en stuga, men då kom gasten just fram. Kresten sköt upp spjället; då började gasten riva ner skorsten. Om man gick där gasten brukade gå, blev man krammad. Då fick man kräkningar. Det brukade gå över på en dag.
Gastar
Andersson Kriger var en gång ute och fiska och fick höra gasten. Då sa’ han till gasten: “Tiger du inte stilla, kastar jag en vitling i haken på dig.” Men gasten slog till honom så han fick fiskekupa över huvu’t och sa’, att han skulle släppa till vit- lingen innan han slapp lös.
Lyktmannen
Det var en som fick följe med en gast från Varberg och hem. Han lovade honom en knappnål för att den skulle lysa honom. Ett ljus som flög i luften kalltes gasten eller lykte- mannen.
Gastar och myringar
Gasten var i Åtlaberg i Kärra. Han kom farande därifrån om kvällarna. Skäckte de efter honom, fick de stryk av honom. Det var en gubbe som var ute och gick. Han skäckte efter gasten, och sen sprang han strax in på en loge. Men gasten kom och slog till i dörren så vådligt. Hade han träffat gubben, så hade han säkert slagit ihjäl honom.
Gastar.
Gast är en vården efter en människa, som kommit illa bort. De gamle talte om att det brukade springa en gast i Temme- stans lycka; där hade en omkommit. Om de kom i vägen för honom, blev de krammade. Då skulle de ta en svavelsticka och sätta i munnen. De så la inte gasten, med de hörde honom skrika ibland i mörtninga ( mörkningen ), mest mot ont väder.
Gastar
Gastarna äro inte mycket kända här. Jag har kanske hört någon historia om en gast som brukade hänga sig på lasset då någon var ute och körde nattetid. Han gjorde lasset så tungt att hästarna knappt orkade med det.
"Gast"
En gast kan ej skada nådgon som är under tak. Ett par personer skulle en morgon gå till en basta. Det var vid två tiden på morgonen ty man började sådant arbete vid den tiden. När de kommit i närheten av Bläshammar fingo de höra en gast skrika vilket plägade hända ofta vid det stället. De båda personerna som hört gasten visste om de bara kunde komma i bastan före gasten hann upp dem kunde denne ej följa efter dit in och skada dem. De sprungo därför allt de förmådde, och när de kommit inom bastedörren slog det till i denna så att dörren kunde ha sprucket.
Gastar.
Gastarna bruka gärna tjuvåka. Då gör sig en sådan gast så tung, att hästen endast med "nö och näppe" orkar dra vagnen steg för steg, även om han är utan lass.
Gastar och myringar
Det var en gubbe från Vära, som var ute och gick. Då fick han se två gastar, som var ihop och slogs. Den ene gasten kom emot honom och sa: "Låna mej din käpp, gubbe!" Ja, han fick låna käppen. När gubben hade gått en mil eller två, kom gasten och gav honom käppen tillbaka och sa: "Tack för lånet! Nu har han fått sina elva rivane."
Spökeri.
I Ambäke skog höll sig gastarna och var ute och slogs. Då det kom någon gubbe förbi, så var gastar- na framme och sa: "Sågst de, att jag blev värst?" "Ja", sa gubbarna, för de tordes inte annat. Annars hade de fått sig ett slag de med.
Gastar
De gamle sa att gasten var en som var illa bortkommen eller en självmördare. En som hade blivit ihjälslagen gav ut samma rop som han hade uppgett under misshandeln. En gårdfari- handlare hade hängt sig i våran skog. Han hade inte ropat, och därför var han tyst, men det var de som såg honom. En kväll kallade pappa ut oss fem barn och sa, att vi skulle få höra på gasten. Vi djärvde oss till att härma honom, men då sa far: "Nu går vi in, för nu kommer gasten." - Men jag förstod med detsamma, att det var en hare, vi hörde.