Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Knut.
Då kördes julen ut, då tog vi ut halmen. Det kunde vara de som klädde ut sig och kom och körde ut julen som de sa´. Då skulle de ha och dricka förstås.
Skogsväsen
Ortens benämning på kvinnliga skogsväsen: "skogsfrun", "vittra", "skogsrå". Dessa väsen förde folk vilse i sko- gen. De kunde skicka ut "trollfåglar" och lura skyttar- na att skjuta på fåglar, som inga fåglar voro. Man kunde skydda sig mot sådana med tibast eller om man nämnde Guds namn.
Husdjur
Då jag var omkring tolv år gammal, fick jag föl- ja med till vallen och stanna där den tid man hade kre- aturen där. På den tiden hade man både getter och kor vid fä- boden. Dagen efter midsommar brukade "bovallspojkarna" komma upp till fäboden. De hade då "spel och musik" med sig. Den vanliga midsommaren kallade man "stormidsom- mar". Men fjorton dagar därefter kom "lissmidsommar". Då kom de allmänt till vallen. Och då blev det musik och dans.
Fäbodliv
När man kom till fäboden första gången för året, skulle man kasta ut en slant genom dörren och hälsa goddag. Det var för att inte "trollen" skulle få makt med en. Man fick lära sig detta av gammalt folk.
Husdjur
Det har också en gång varit brukligt att man lät på- lysa i kyrkan, vem dag man skulle fara i vall med kreaturen Man gick först till kyrkan på stämma och rådgjorde med var- andra och bestämde dagen, sedan lät man kungöra detsamma från predikstolen. Det var de äldre som bestämde. Hela bya- laget eller de som var på vallen kommo överens.
Husdjur
Vid hemledningen av ett djur som man hade köpt, skul- le man om möjligt undivka att passera över vatten med det. Var man rädd att gå över ett vattendrag, så spottade man tre gånger före sig och tre gånger sedan man gått över. Så fick man söka undvika fruntimmersmöte. Helst såg man att slip- pa bli tilltalad på hemvägen. Man ville inte att någon skul- le fälla omdömen om kon eller vilket djur det må vara månde. Om man gav kon eller hästen sådant bröd, som man burit på under armhålan, skulle djuret trivas.
Husdjur
Om våren då man skulle fara till fäbodarna med kreatu- ren, blandade man "släke" i skällan. Så lät man de andra korna slicka ur den för att de skulle följa skällkon. Slä- kan iordninggjordes av någon trollkunnig på orten. Första gången de utsläpptes på våren, skulle de gå över gnideld.
Svartkonst
Bopigorna brukade korsa över saker och ting som fanns i fäboden. De korsade över smöret, mjölken, osten och grädden. Man brukade säga "kors för trollen", när man korsade. I senare tid gjorde man det på skämt någon gång.
Väderleksmärken
Enligt gammal tro kom domherrarna den 15 oktober. De hade vinter och snö i släptåg. "Nu har jag sett domherrar", brukade man säga, "så nu blir det snö". Om man fick se många domherrar på en gång eller att de visade sig i större antal, spådde man mycken snö och sträng vinter.
Bröllop
I Forsa socken var det vid bröllop brukligt att brudgummen gav sin brud "morgongåva". Var han rik så kunde denna gåva komma att bestå av silver eller andra betydande saker. Den fattige kanske inte hade annat att ge än ett rockhuvud eller något annat alster av slöjd.
Husdjur
På Klångstavallen fanns i min ungdom en gammal gum- ma, som aldrig hade varit från fäbodarna en enda som- mar i sitt liv. Hon kunde inte vara därifrån så gammal hon var. Det var arbetsamt i "boene", men hur det var så längtade de dit och fann behag i det livet. Den gumman var inte den enda som envisades att få vara med på val- len.
Husdjur
Man "boförde" Svante-dagen. Någon kunde ju komma en eller annan dag efter, men före den dagen for ingen. Man stannade på vallen i sex veckor, så for man hem och var hemma i fjorton dagar över slåttern, så förde man kreaturen till-baka igen och stannade till Mickels- mäss. Jag tror att detta var det vanligaste i hela Häl- singland. Åtminstone har det varit så i Södra Hälsingland.
Lucia
På lussemorgonen brukade man fodra husdjuren litet bättre än vanligt. De kunde få var sin haverkärve, eller en vandel fint hö. Var man riktigt generös, gav man en brödbit åt vardera kon. Fåren fick också litet fint hö. Man tyckte liksom att även dju- ren skulle ha litet bättre, när man själv hade råd att unna sig god kost denna morgon. Det var inte rätt att låta djuren "tom- ma" när man själv satt vid "dukat bord".