KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Forsa, Hälsingland 1931

Väderleksmärken

Berättare: Karin Nilsson (f. 1849)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Enligt gammal tro kom domherrarna den 15 oktober. De hade vinter och snö i släptåg. "Nu har jag sett domherrar", brukade man säga, "så nu blir det snö". Om man fick se många domherrar på en gång eller att de visade sig i större antal, spådde man mycken snö och sträng vinter.

Socken Forsa
Landskap Hälsingland
Härad N. Hälsinglands d:a tg
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Väderleksmärken

Fler sägner från Hälsingland

Se alla i Hälsingland »
Forsa, Hälsingland

Skam i lekstugan

I en gård i Idenor hade man bal och dans, som så ofta förekom i helsingestugorna förr i världen. Hur det nu var så fick en av deltagarna se hur skam dansade först med den ene och så med den andre. Han lät kalla på prästen, som infann sig på danstillställningen. Han gick fram till spelmannen och frågade om han såg någon underlig person bland de dansande. Nej det kunde han inte se. Då bad prästen spelmannen lägga ned fiolen, så tog han av galoscherna och bad spelmannen stiga i dem. När han hade tagit dem på fick han se fan. Han håll våldsamt om / om en flicka. Flickan såg ut som ett skelett. Nu blev spelmannen rädd och slog sönder fiolen och spelade aldrig mer. Det blev inte dans i den gården mer. Prästen läste dem från satan genom att läsa ut honom.

1931 Läs sägen →
Forsa, Hälsingland

(Hus= och gårds) tomten

Tomten visade sig som människa. Han var så stor, att han räckte en fullvuxen människa till lårbenet. Det fanns både manliga och kvinnliga tomtar. Kolten var blå och försedd med skärp. Mössan var röd och försedd med tofs (”röluve”), strumporna gråa eller röda. Tomten var så gammal att han hade skägg. Skägget beskrevs som långt och vitt till färgen. Den kvinnliga tom- ten hade klänning eller kolt. Hon ha- de långt hår. Tomten hade två ögon men ibland kunde han visa sig som enögd. När han visade sig sådan var han ond eller vred. Han var / inte vanskapt. Huvudet var dock stort i förhållande till den övriga kroppen. För det mesta var han osynlig. Blott i sällsynta undantagsfall visade han sig för någon. Om man visste att det fanns tomtar i en ladugård eller annat hus, så häl- sade man tyst, när man steg innan- för dörren. Man måste vara både artig och försiktig mot dessa väsen. Tomten uppehöll sig på vinden, i la- dugården, stallet, visthusboden eller på logen. På fäbodvallarna kunde han även finna nöje i att uppehålla sig. Inte alla hade flera tomtar. Har inte hört talas om, att tomten kunde gifta sig och få barn. Om tomtebarn har jag aldrig hört talas. Tomten var god. Den ena tomten kunde vara mera godsint än den andra. Och / den ena tomten var mera arbetssam än den andra. En del tomtar voro lata. Men man fick akta sig att klandra tomten på något sätt. Om han blev förfördelad kunde han visa detta genom att taga från kreaturen deras foder och ställa till allehanda oordning på gården. Tomten var husbonden tillgiven och trogen. Tom- ten kunde stanna i århundraden på en och samma gård, och han flyttade mycket ogärna. Om djuren voro sju- ka kom han och varnade. Om någon hade gjort honom emot i ladugården eller stallet visade han sitt misshag genom att lösa kreaturen. Det kunde hända att hästen eller en eller flera kor stodo ute på ladugårdsbacken på morgonen, när pigan eller drängen kom dit. Den gård, där tomtar uppehöllo sig, blev alltid välsignad med drygt / foder. Man talade ofta på att fodret var så drygt hos den och den bonden, och det var tomtens förtjänst. Hos en annan bon- de kanske fodret alltid var odrygt, och då fick tomten skulden att han drog foder från den bonden. Man sökte locka tomten till sig på al- lehanda sätt, ex. genom att lägga ut to- bak, ställa ut grötfat och dyl. Om inte tomten trivdes på en plats, så flyttade han snart. Det var inte alltid han häm- nades på den bonde varifrån han flytta- de. Har inte hört, att tomten stod i förbund med djävulen. Han kunde kasta ut folk och ge örfilar. Sådant tilltog han sig inte med mindre än att personen visade sig bråkig. En sådan örfil kunde förorsaka sjukdom. Man kunde få höra honom stå i / smedjan och slå på städet. Ibland tog han sig före att tröska på logen. Men man såg aldrig att något blev smitt eller tröskat. Han efterlämnade dem som hade smidit eller tröskat. De brukade sätta ut ett fat med gröt åt tomten om julkvällen. Därmed fick han låta sig nöja. Men den kvällen fick man i alla fall inte glömma honom. När han hade tjänat snällt hela året, så måste man tänka på honom.

1931 Läs sägen →
Forsa, Hälsingland

Tomten

Tomtarna ha omtalats vara klädda i röd ”luva”, blåa kläder, knäbyxor, lapp- skor eller träbottnar. De voro klädda som en lapp. De hade långt skägg. Kvinnokönet hade ramsvart hår. De voro ”rödbrusiga” i ansiktet. De gjor- de ingen människa något för när för så vitt inte de retades. De voro i regel godmodiga.

1931 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //