Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
På gränsen mellan Rammsjö och Ljusdal ligger en gammal fäbodvall som heter Skån. På den vallen skall följande händel- se ha inträffat. Så berättade min mor. En "bopiga" var ensam på vallen. Då hon kommer att titta ut får hon se ett följe med "vittror". De kom in i stugan och klädde henne till brud. En av vittrorna ville gifta sig med henne. Hon kunde inte komma undan utan var tvungen att iklä- da sig all brudstass. Innan de fått makt med henne, lyckades hon hinna knyta ett band om hundens hals, varefter hon visa- / de hem honom. Det dröjde inte länge, förr än hunden var hem- ma. Husbonden anade oråd, sadlade sin häst och red skynd- samt till vallen. Där var bröllopet i full gång. "Bopigan" var klädd i krona och slöja. Allt glänste av silver och guld. Det säges att bonden kastade stål över bruden i det- samma som han ryckte av henne slöjan. Vittrorna försvunno med all övrig brudstass. Det säges att bonden skänkte slöjan till Ljusdals kyrka och att man lät förärdiga en altarduk av den.
Trollhare, vittror
I Forsa socken finns en fäbodvall med fem stycken fäbodstugor. Vallen heter ”Val- lavallen”. Där fanns en gammal hare, som hade jäckat alla jägare. ”Vallaharen” var en hare för sig, som isynnerhet jägare kunde omtala. Därför brukade man säga: har du gott om tid och inte finner nå- got att skjuta, så kan du gå till Vallavallen och skjuta på haren. Man kallade också denna hare för ”troll- haren”. Ingen kunde skjuta den. Det var många som roade sig med den där ”trollharen”. Han brukade sitta på en sågsponshög vid en av fäbodstu- gorna. Varför han just hade tagit plats / på den högen, kunde ingen räkna ut. En gång hade man ”fått upp” haren och man hörde hur hundarna drev ho- nom i bukter. Rätt som det var fick man se honom sitta på sågsponshögen. Skyttar- na läto skotten gå. Håret rök omkr. ho- nom, men ingen kunde finna haren. ”Vitter” kunde ”skapa till sig” som en hare. Man trodde också, att det var en ”vitter”.
Vittror och troll
Det fanns enligt vad gammalt folk trodde och så- som mången ännu tror, både stora och små troll. Man kunde få höra sådana uttryck som "akta dej för småvitt- ran", "det bor småvittror där", el. "storvittran kan kom- ma". Man hade intet gott av vare sig stora eller små troll. Man fruktade dem.
Husdjur
På Svantedagen for man efter gammal ordning till "lång- skogarna" (fäbodvall belägen någon mil från gården). Innan man for till vallen, vidtog man vissa mått och steg med kreaturen, så att de skulle bli bevarade från trolldom och vilda djur. Mest fruktade man, att de skul- le bli bergtagna. När ett kreatur blev borta utan att själv- mant komma igen, sade man alltid att det var bergtaget. De gamla menade därmed att troll och vittror hade sin hand med. Det brukades så många slags knep för att bevara kreaturen. Jag vet särskilt att man brukade använda sva- / velblomma eller svaveltändstickor. innan man löste ut djuren första gången eller innan man for till vallen med dem bruka- de man röka under korna medan de stodo i båset, ju mera man rökte under dem, ju bättre var det. Hörde även talas om, att en del gjorde upp en liten eld i båset eller utanför "föj- set" (ladugården). Eller man kunde binda stål på dem för "folk som inte ville visa sig", d.v.s. "underjordiska". Kreaturen fick lov att träna sig någon dag, innan man fö- retog den långa färden till fäboden med dem. På våren voro de alltid dåliga att gå. De voro magra och dåliga att stå på benen. / Innan man for till vallen, fick man lov att göra "vidjor", en vidja till varje kreatur. Man kallade dessa band för "tvejvidelänkar". De voro förfärdigade av två eller tre vidjor. Om man förlorade någon sådan, såg andra, att man var "till valls". Oxen skulle ha "länk" av en vidja. Man band en klocka på en ko. Den klockan löstes av då man kom till "föjset". Man lade salt och mjöl i den och lade den under den tröskel, över vilken kreaturen skulle gå ut och in. Det var för att kreaturen skulle lyda skällan. En person följde med och fraktade förnödenheterna, som skulle vara. Från stora vägen till fäboden klövjades / de. En "jätkulla" följde med från varje gård. När dagarna voro mycket varma, fick kreaturen stå i "föjset". Då val- lade man på natten i stället. --Härovan berörda förhållanden äro förknippade med "Ljus- dalsvallen".
Vittran eller de underjordiska. 3.
"Vittran eller de underjordiska." № 3. För mer än 50 år sedan var jag lärarinna i en mindre folkskola i Bergsjö, Hälsingland. Skol- huset låg litet avsides, jag var ung, knappt sjutton år, och mörkrädd, varför jag ej vågade bo i skolan utan lät inackordera mig i en bondgård som låg ett gott stycke från skolan. Familjen, där jag bodde, bestod av man, hustru, en femårig dotter och en gammal farfar, som vid det laget väl kunde vara mellan 70 och 80 år. Farfar var en pigg och rar gammal gubbe, full av sagor och berättelser av alla slag. Ibland kunde han sätta sig och berätta om vittror och troll och skogsrå och sjörå och alla möjliga hemlighetsfulla väsen. Tyvärr har en stor del fallit mig ur minnet, så jag endast dunkelt kommer i håg det. Mycket sade han sig ha upplevat som inga lärde kunde förklara. Han gick där och pysslade med allt möjligt, och särskilt ägnade han kreaturen sin omsorg. Ladugården skötte han nästan ensam. En dag berättade han: "När jag i går morse kom in i ladugården, gick där en liten röd- klädd man och tittade och vände på allting. En stund stod jag tyst och såg på honom och så så frågade jag: "Vad har du här att göra? Gå din väg! Här har du ingenting." Men han svarade ingenting utan gick upp till kon, som står närmast gödselgluggen till höger, och sysslade han först med något, vad det nu var, och så sprang han ut genom gluggen för den stod öppen, så det skulle vara litet svalt åt korna. (Det var mitt i sommaren.) Jag tittade ut genom gluggen för att se, var han tog vägen, och då såg jag, att hela ängen var full av vitterkor och små röda människor, som vallade dem. / Jag rätte upp mig för att dra kniven och kasta över dem. För om man kastar stål över dem, kan dom inte göra sig onsynliga. Men när jag tittade ut igen var dom borta. Den där bytingen hade väl varnat dem." Ja, sade jag, jag minns, att mormor talade om en, som lyckats kasta kniven över två stora svarta vitterkor och fått behålla dem, men inte trivdes de andra korna tillsammans med dem, så det var där inte någon välsignelse med dem. "Kan väl så vara det," mente gubben, "men se dom kunde då ge sig i väg, för si dom e' då fasligt rädda för stål. Vi ha dom då inte under ladu- gården, för si, där tocka där finns, är det då alldeles stopp, att man kan få ha nå'n tur med de andra kräken."