Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ser en vitterbyggning
Det var en för bra länge sen som kom och gick vägen ner åt Meåfors, och då fick han si en stor byggning på vänster sida om vägen, och där var alldeles opplyst. Men inte finns det nån byggning där. Det var vittren.
Vittror
Min mor brukade ofta tala om att hon kunde få se "vittror" och "vitterkor" i skogarna. De voro små, dessa väsen. De ville inte bli störda. De voro tacksamma, om någon gav dem mat eller andra skänker. Hon flyttade aldrig från en vall om hösten med mindre än att hon bad "vittrorna" vara välkomna dit. Så lämnade hon kvar litet mat, som de skulle ha.
Vittror
Troll och vittror kunde inte tåla salt. Man borde inte kasta ut salt, om man ville stå på god fot med vittrorna. Ville man binda en ko vid en särskild plats, strödde man salt i gräset och det fanns ingen ond makt som kunde taga henne från saltet. Skall man kasta ut något till trollen, brukade mor säga, så skall man kasta ut salt, ty då blir man av med dem.
Vittror
Följande hände sig på Dyrvallen i Norrbo socken: Min syster stod och lyssnade efter korna. Hon hade gått inåt skogen ett stycke. Så trodde hon att de hade gått till vallen och skulle till att gå. Just då fick hon höra ett ljud, som om man tar en klubba och slår på garnet för att det skall bli mjukt. När hon kom i närheten av stugan, hörde hon att det talade därinne. Det var "vittrorna", som voro i farten.
Troll
Troll och vittror höllo sig med smör. Det berättades, att man hade funnit trollsmör i källrarna ute i fäbodar- na. Det stod på hyllorna, alldeles såsom "bostintorna" bru- kade ställa ned sitt smör där. Det gick inte an att äta sådant smör för människor. Träffade man på sådant smör skulle man ta det på en sticka och kasta ut det. (Undrar om det kunde bildas någon slags svamp på hyllorna?) Uppt. anm.
Husdjur
Söndagen efter det man kommit hem från fäbodarna kallades "båschmässöndag". Då brukade "bokullorna" gå till kyrkan. När man löste kreaturen om morgonen brukade man ropa: "i gevär". Det skulle vara som ett skämt till varandra. En "bokulla" skulle göra tvagor, kvastar, länkar och vis- par under den tid hon var på vallen, så att det fanns till nästa sommar, då man kom dit. Så skulle de "fäjsa" ladugår- den, d. v. s. att hålla den ren och snygg. Innan man flytta- de från en fäbod på hösten skulle man göra snyggt efter sig / över allt. Det gick inte an att lämna vallen hur som helst. Ty när folket flyttade så kom troll och vittror i stället.
Vittror
Det fanns s.k. "vittervägar" vid fäbodval- len. Sådana vägar beträdde man inte. "Vittrorna" ville göra ont. De voro inte snäl- la, men tomtarna voro snälla och go- da väsen. Det var sällan man fick se "vitter". De voro mindre än tomtarna.
Vittror
En gång skulle en person gå till Finnsjön och fiska. Då han kom inemot Smeds- gårdsrönningen, så fick han se en stor koskock, vilken han tog för givet till- hörde Smedsgårdsrönningen. De gick fromt och betade. Så fick han höra en hund som skällde två ”vack” (skällande). När han kom så nära, att han hörde skäl- lan, märkte han, att det var en malm- skälla. Han drog missktankar och gick upp till gården för att efterhöra, om de hade sina kor på bete. Nej det hade de inte. När han gick hem så fick han se samma koskock. Malmskällorna / slog i takt som kyrkklockor. Då såg han en hop små fruntimmer som voro i färd med att leka ringdans. Det var de som vaktade korna. Han hörde intet annat ljud än skällan, men den hörde han tydligt.
Vittror
En ”trollko” hade alltid ”malmskälla”. Man kunde skilja ”trollkor” från andra kor på skällan. Det var alltid vack- rare klang i en skälla som till- hörde de ”underjordiska”.
Vittror
I Sandmyren fanns det svedjor, på vilka man brukade så råg o om hösten. En gång var min mor vid en sådan svedja. Som hon gick där, fick hon se en hel lång rad med kreatur. Så fick hon höra skällor, stora skällor och små skällor. En liten gumma gick före kreaturen och lockade. Sist i raden såg hon en vagga med ett li- tet barn i. Vaggan förflyttade sig av sig själv. Den vaggade fram- åt allt eftersom kreaturen gick.
Vittror
Min mormor berättade från den tiden hon hade varit på fä- bodvallar, att hon inte kunde få sova om nätterna ibland. Det härjade, slog, dunkade, körde och skramlade hela nätterna i när- heten av stugan. Ibland kunde det braka i knutarna. Det var "vit- terfolk" sade hon. En kväll small det i spisen som ett bösskott, men då blev det ett rysligt snöväder dagen efter.
Vittror
En gång fick jag stanna kvar någon dag längre än de andra, emedan far skulle plöja på vallen. En morgon stod jag på bron och hörde skällor och hörde, hur man lockade, fast det inte fanns vare sig människor eller kreatur i närheten. När far fick höra det, menade han, att det var bäst att lämna vallen och fara hem. Han plöjde inte färdigt.
Vittror
Det fanns vittervägar i skogen och omkring fäbodar- na. Det var en del människor som kände till sådana vä- gar. Om man skulle bevaras från sjukdom, var det bäst att undvika dylika vägar. Man kunde t.o.m. bli ståen- de i en sådan väg å inte komma loss förr än någon kas- tade stål över en.