Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Knut.
Då kördes julen ut, då tog vi ut halmen. Det kunde vara de som klädde ut sig och kom och körde ut julen som de sa´. Då skulle de ha och dricka förstås.
Näcken
En hop Lekstu-ungdom gingo en natt genom skogen hem från en Lekstuga; men som de voro trötta och det var lång väg till gå, svor en af dem till och sade: »Om nu någon fan ändå kom farandes, så att man kunde få rida ett stycke!» — Med detsamma kom en ridande: de bådo då att få rida ett stycke, och en fick sätta sig på; men snart krälade sig en till upp på hästen — så en till, och alla fingo godt rum, ty hästen blef allt längre och längre. — Men slutligen kom ock en liten »sårk» af sällskapet som knapt ännu kunde tala redigt, och begärde att också få rida; men hästen var hög och gossen liten. I stället för att säga: »Jag räcker inte opp», sade han: »Jag 'näckar' intet opp!» Och i detsamma slog hästen — som var Necken — bakut, så att hela sällskapet trall af öfver hvar andra, hit och dit, och Näcken försvann så gnäggande i skogen. O. Fr. Hartman.
Bonden, som hade »Maru»
En Bonde, som nyligen tagit sig hustru, körde en gång på en väg; men bäst det var, så vardt karlen försvunnen. Då syntes genast en stor korp jemte hustrun, och denne fågeln ville sitta vid den förskräckta qvinnan. Men hon tog en röd silkes-duk och slog dermed till korpen; då han straxt försvann: men med detsamma satt hennes man åter der jemte henne, och han hade röda silkestrådar i tänderna. Bonden tackade nu sin hustru, som sålunda ovetande frälsat honom från »Maru» den han haft så länge och alldrig förr kunnat bli af med. O. Fr. H[artman].
Bonden, som var gift med Maru
En Bonde var länge plågad af maran; och han tyckte att hon alltid kom till honom nere ifrån »sängbajnen». Också merkte han att ett »knagghål» var öppet i ett bräde af sänggafveln. Derför fästade han, en qväll då han gick till sängs, den lösa »knaggen» mellan tårna, för att så snart han merkte maran hos sig i sängen, lätt kunna skjuta »knaggen» i hålet. Bäst det var, var maran hos honom, och han skjöt med foten i knaggen i hålet, och med detsamma låg en ung, skön qvinna hos honom i sängen. Hon var som en annan menniska, men visste ej sj elf hvarifrån hon vore. Bonden älskade henne dock, gifte sig med henne och hade flere barn med henne; — men alltjemt var knaggen sittandes i hålet på sänggafveln. — Men under ett Julgästabud hos Bonden kom hvar och en att omtala hvarifrån man fått sin hustru; men då sade värden: »Ingen kan gissa hvarifrån jag fått min hustru.» — Då ingen visste det, gick han till sängen, drog ut knaggen och sade: »Härifrån har min hustru kommit!» Men med det samma var hon ock försvunnen ur rummet från allas åsyn. — Bonden sörjde grufligt, och letade öfver hela landet efter sin hustru: slutligen fann han henne och förde henne hem med sig; men efter denna dag kom alldrig »knaggen» mera ur brädet i sänggafveln. O. Fr. Hartman.
Konungen, Presten och Klockaren
Det var en gång en Konung, som reste genom sitt land, då han kom förbi en kyrka, bredvid hvilken Prestgården låg, öfver hvilkens husdörr det stod skrifvet: »Här lefver jag utan sorg och bekymmer!» Konungen undrade deröfver, och att en så ringa man kunde lefva så lyckligt, då han, ehuru hela rikets herre, dock hade så många och ständiga bekymmer. Konungen reste hem; men snart skickade han bud med befallning till Presten, att han, efter några dagars betänketid, skulle komma upp till slottet för att besvara tre frågor; och kunde han då ej det, skulle han vara olycklig. — Under dessa dagar grubblade Presten öfver detta olycksöde och var mycket bedröfvad. Men då kom hans klockare in till honom och frågade om anledningen till hans bekymmer. »Jo, det kan du i alla fall ej afhjelpa», sad' Presten; men slutligen sade han det dock. Denne åtog sig då att i hans ställe gå upp till Konungen och svara. Presten blef häröfver mycket glad och lofvade Klockaren der före så mycket han och hans barn behöfde för deras tid. Nå, klockaren, klädd i Prestens kläder, kom då upp till Kungen, då denne först frågade honom: »Hur långt är det mellan himmel och jord?» »En ben-längd», svarade klockaren straxt. »Hvad vill det säga!» sad' Konungen. »Jo», sad klockaren, »Gud har himlen till sitt säte och jorden till sin fota-pall!» Konungen tyckte om svaret och gjorde honom den andra frågan: »Hur stort är hafvets största djup?» »Ett sten-kast!» svarade klockaren genast. Konungen blef nu också nöjd med svaret och frågade då för tredje gången: »Vet du hvad jag tänker på?» »Jo», svarade klockaren, »Ers Majestät tänker att jag är Presten, men det är jag inte, utan bara hans klockare!» Der med vardt allt väl; och hemkommen fick klockaren af Presten en stor belöning för hjelpen och vardt riker karl. Carl Sik. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 450 v. i MS.] Saga: Kungen reste g sitt land, kom han till en kyrka o. der låg Prestgården o. der stod skrifvet öf:r dörren: »här lefver jag utan sorg o. bekymer!» — Kungen undrade öfver detta att en så ringa man kunde lefva så lyckligt, o. att han sjelf, så rik o. förnäm dock hade så m:ga bekymer. K:n reste hem, o. eft. några dagar skickade han bud t. Pres-ten m befalln:g att han snart eft. ng:n betänketid skulle koma upp på slottet för att besvara 3:ne frågor; o. om han ej kunde det, skulle han bli olycklig. Und. dessa dagar grubblade P:n mk:t på allt detta o. var mk:t bedröfvad, då h:s klockare kom till höö o. frågade eft. anledn:n: »ja det kan du i alla fall ej afhjelpa!» Ändtl. sade han allt för Kl: n. Dene ville då ge sig ut för Prest o. gå till K:n o. svara. P:n lofvade höö då så mk:t han o. hans barn skulle behöfva för sin tid. När Kl: n, klädd i P:s kläder, kom upp t. kon: n, frågade dene höö först: »hur långt det är mell. himelen o. jorden? — »En ben-längd!» — Huru då? — Jo, Gud har himlen t. sitt säte o. jorden t. sin fotapall.» — K:n tyckte om detta svar, o. gjorde nu d. 2:dra frågan: »hur stort är hafvets största djup?» — »Ett stenkast.» — »Kungen blef nu o. nöjd. 3:dje frågan: »vet du hd jag tänker på?» — »Jo, jag är Pres-ten, det jag inte är utan h:s klockare. — Hemkommen fick då vid hemkomsten af P:n en stor belöning o. blef riker karl. C. Sik.
Räfven, Markattan och Björnen
Det var en gång som Räfven helsade på Markattan. Der inne luktade väl rysligt och fula voro hennes ungar; men Räfven berömde beggedera och fick också hederlig traktering. — På hemvägen mötte Räfven Björnen och sade då: »God dag, Broder Nalle!» »Tack!» sad' Björnen. »I dag», sad' då Räfven, »har jag varit på besök hos syster Markatta; men det luktade så otäckt derinne och hennes ungar voro bra fula; men, i alla fall, så trakterade hon rätt hederligt.» »Det var bra jag fick veta det», sad' Björnen, »för jag skall i alla, fall snart dit!» Nå, björnen, mera dum-ärlig än Räfven sade vid sitt besök hos Mar-kattan sina hjertans tankar: »Fy fan, hvad det luktar här inne och tvi så fula barn du har se'n!» Men Markattan blef härvid rosen-rasande, flög björnen i lufven och höll på att klösa ögonen ur honom, så stor och stark han var. Calle Sik. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 451 r. i MS.]
Räfven, Markattan o. Björnen
Räfven helsade på Markattan: der luktade väl rysligt o. fula voro hen:s ungar, ni. räfven berömde begge dera o. fick derföre riklig traktering af M:n. — På hemvägen mötte R:n björnen. — God dag Broder Nalle. — Tack! — »I dag har jag varit på besök hos syster Markatta o. sett hen: s ungar; men det luktade otäckt der inne o. hennes barn voro fula, men hon trakterade hederligt.» — »Det var bra jag fick veta det» sad' björnen, för jag skall i alla fall dit.» — Björnen, mer dumdristig än R:n, sade vid sitt besök hos M:n sina tankar: »fy h:d det luktar här irie o. tvi h:ka fula barn du har!» — Men M:n blef så rasande att hon flög B:n i lufven, o. höll på att klösa ögonen ur höö, så stark han var. C. Sik.
Kitteln i skogen
En piga vid Thomasse i Ganthem dref »konar» i skogen; och då hon kom på vägen till Hällinge i Sjonhem, fick hon se en stor koppar-kittel stå och koka i skogen. — Hon tog då en pinne för att dermed röra i kitteln för att se efter hvad det kunde vara för godt i den. Men kitteln kokte så fort, att hon dervid förlorade pinnen; då hon gick vidare med sina kor. — När hon sedan kom tillbaka, stod ännu kitteln der, men nu full med silfver-penningar, hvilka hon nu fick derföre att hon hade förlorat pinnen deruti; dock blef hon sjuk derefter och fick värk i den sidan som varit närmast troll-kitteln. O. Fr. Hartman.
»Ör-låiparna»
Från Thomasse i Ganthem var en flicka gift till någon gård i Wänge, der det då var mycket fattigt. — Men en dag gick hon i »ko-skog», då hon i qviorna fick se alla »tunar» fullhängda med »ör-låipar» (eller upprepad stickstrump-tråd). Hon trodde då att en galen piga vid Skogs gjort det; och hon tyckte att det ej kunde vara så stor synd eller så farligt att ta' sig ett stycke deraf. Men när hon sedan var hemkommen, voro »ör-låiparna», som hon stoppat ner i »laus-lumman», förvandlade till en grann och stor guld-kedja: och efter denna dag var och blef det alltid rikt der i gården. O. Fr. Hartm[an].
De »små under jorden» ha' slotter-öl
När engång folken slogo en äng i Aika, hade ätit middag och sedan lekte, sågo de folk sitta inne för »tunen» i närmsta äng och de trodde att det var »astu-folken», som suto der. Men när de gingo dit att se närmare efter, så var det De »små under jorden», som också hade slotter-öl och nu suto der och åto; — men då försvunno de genast. J. Kalström.
De Små under jorden, blå-klädda
Ringvida-Ståffu (på Fårö) blef engång sjuk sedan han under strandvägen kastat sitt vatten i skogen, hvarefter han låg till sängs år och dag; och ej heller ville han för det onda ta' bot af »a kärling», som kunde ett och annat. — Men en dag uppkommo vid spis-stenen trenne små blå-klädda »fålk» och de nämnde hvarandra vid namn. Då förstod Ringviden att han på något sätt förtörnat »di sma undar jårdi»; och så fick »bota-kärlingi» göra för honom hvad hon ville. Hon tog då ett stop öl, lade deri en gammal kam och en silfverpenning, gick dit i skogen hvarest bonden hade stått, gräfde der ett hål i jorden, slog allt dit och bad »di sma undar jårdi» förlåta mannen om han gjort dem något emot samt återskänka honom helsan. Och när kärringen kom åter hem till bonden, vardt han straxt frisk och gick samma qväll till »Helgomannen» (fiskläget). L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: i lo i R 625: 8, s. 124 (1866). Ringvida-Ståffu blef sjuk deraf att han kastat vatten i skogen, hear m. han förmodl. oroat de S.u.j., o. låg t. sängs år o. dag o. ville ej heller ta' bot af en »kärling», s. kunde ett o. anat. Men en dag uppkomo vid spis-stenen 3:ne små blåklädda, nämnde hvarandra vid namn. Då förstod b:n att han förtörnat de S.u.j. o. hustrun fick då göra h:d hon ville. Hon tog då i stop öl, lade deri en g:l kam o. en silfver-pen:g, gick dit mannen hade stått gräfde ett hål, slog allt dit o. bad de S.u.j. att f.låta mannen om han gjort dem emot s:t återskänka höö helsan. Och när hon kom åter hem, vardt mannen frisk o. gick såå qväll t. Helgomannen.
De »Undar-jårdiska» och pigan vid Storugns
Då man engång skulle brygga till jul vid Storugns i Lärbro, var en piga tillsagd att se efter bryggden; men hon blef lockad på dans, och kunde alldrig slippa från sällskapet. Emellertid stod bryggar-huset hemma i ljus låga, hvaröfver pigan blef alldeles från sig och »ras-villd.» — Man skickade då efter en »Botisska» eller »Bot-kärling» (signerska), som man kallade »Vintra» (troligen Vinters-mor?) men hon kunde föga hjelpa henne. Men en natt kom en man af de »Undar-jårdiska» in till »Vintra» och sade att hans hustru blifvit skadad af elden: och nu måste »Vintra» ned under jorden med den lille Mannen. När hon ändtligen lyckats läsa elden ur den sjuka hustruns sida, blef Storugns-pigan bra och frisk igen. — Under pigans frånvaro på dansen hade de »undarjårdiska» varit i bryggarhuset och stulit öl, varit ovarsamma med elden och sålunda gjort skada för sig sjelfva och andra. J. J. Båta. Koncept till I: 2018 i R 625: 2, S. 38 (185o). Wid Storugns skulle en piga se eft. ölet, men gick på dans, o. kunde alld. slippa; bryggar-huset i ljus låga. — Pigan blef sås. rasvild; Vinntra, en Botiska i Rute, blef tillfrågad, men kunde föga hjelpa. — Slutl. kom en man af de Underjårdiska in till V:a o. sade att h: s hustru blifvit skadad af elden — — V:a måtte ner, läste elden ör hen: s sidan; o. då blef pigan bra.
»Rangla», v. a. (= slå kors)
Då en bonde engång släppte sina hästar i hagen, hörde han att folk pråtade under en stor sten der vid grinden. Han lyddes och hörde en af »di Sma under jårdi» säga till en annan af dem: »Däu vajtst, att vör ha' mor och lilla barnet liggandes ei sängi, laup darfyri traskt (dit och dit) u hämta drikka, för kärlingi dar ei häusi har glåimt rangla (= slå kors) yfvar bunnen!» — När bonden hörde sin hustrus namn nämnas, skyndade han hem, och slog kors öfver bunnen (karet), då han hörde något »plåttsa» ner i den; men han omtalade det ej. Dagen derpå fann bondens hustru en liten vacker koppar-kittel nere i ölet på botten. Då berättade han allt för henne. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: 82 finnes i R 625: 8, s. 80 (1866).