Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Konung, som reste genom sitt land, då han kom förbi en kyrka, bredvid hvilken Prestgården låg, öfver hvilkens husdörr det stod skrifvet: »Här lefver jag utan sorg och bekymmer!» Konungen undrade deröfver, och att en så ringa man kunde lefva så lyckligt, då han, ehuru hela rikets herre, dock hade så många och ständiga bekymmer. Konungen reste hem; men snart skickade han bud med befallning till Presten, att han, efter några dagars betänketid, skulle komma upp till slottet för att besvara tre frågor; och kunde han då ej det, skulle han vara olycklig. — Under dessa dagar grubblade Presten öfver detta olycksöde och var mycket bedröfvad. Men då kom hans klockare in till honom och frågade om anledningen till hans bekymmer. »Jo, det kan du i alla fall ej afhjelpa», sad' Presten; men slutligen sade han det dock. Denne åtog sig då att i hans ställe gå upp till Konungen och svara. Presten blef häröfver mycket glad och lofvade Klockaren der före så mycket han och hans barn behöfde för deras tid. Nå, klockaren, klädd i Prestens kläder, kom då upp till Kungen, då denne först frågade honom: »Hur långt är det mellan himmel och jord?» »En ben-längd», svarade klockaren straxt. »Hvad vill det säga!» sad' Konungen. »Jo», sad klockaren, »Gud har himlen till sitt säte och jorden till sin fota-pall!» Konungen tyckte om svaret och gjorde honom den andra frågan: »Hur stort är hafvets största djup?» »Ett sten-kast!» svarade klockaren genast. Konungen blef nu också nöjd med svaret och frågade då för tredje gången: »Vet du hvad jag tänker på?» »Jo», svarade klockaren, »Ers Majestät tänker att jag är Presten, men det är jag inte, utan bara hans klockare!» Der med vardt allt väl; och hemkommen fick klockaren af Presten en stor belöning för hjelpen och vardt riker karl. Carl Sik. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 450 v. i MS.] Saga: Kungen reste g sitt land, kom han till en kyrka o. der låg Prestgården o. der stod skrifvet öf:r dörren: »här lefver jag utan sorg o. bekymer!» — Kungen undrade öfver detta att en så ringa man kunde lefva så lyckligt, o. att han sjelf, så rik o. förnäm dock hade så m:ga bekymer. K:n reste hem, o. eft. några dagar skickade han bud t. Pres-ten m befalln:g att han snart eft. ng:n betänketid skulle koma upp på slottet för att besvara 3:ne frågor; o. om han ej kunde det, skulle han bli olycklig. Und. dessa dagar grubblade P:n mk:t på allt detta o. var mk:t bedröfvad, då h:s klockare kom till höö o. frågade eft. anledn:n: »ja det kan du i alla fall ej afhjelpa!» Ändtl. sade han allt för Kl: n. Dene ville då ge sig ut för Prest o. gå till K:n o. svara. P:n lofvade höö då så mk:t han o. hans barn skulle behöfva för sin tid. När Kl: n, klädd i P:s kläder, kom upp t. kon: n, frågade dene höö först: »hur långt det är mell. himelen o. jorden? — »En ben-längd!» — Huru då? — Jo, Gud har himlen t. sitt säte o. jorden t. sin fotapall.» — K:n tyckte om detta svar, o. gjorde nu d. 2:dra frågan: »hur stort är hafvets största djup?» — »Ett stenkast.» — »Kungen blef nu o. nöjd. 3:dje frågan: »vet du hd jag tänker på?» — »Jo, jag är Pres-ten, det jag inte är utan h:s klockare. — Hemkommen fick då vid hemkomsten af P:n en stor belöning o. blef riker karl. C. Sik.
