Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Fredrik Svensson
Mantorps trollkäring, mera prat om trolldom, gamla ord och uttryck, ordstäv. Fattigdom, jakt, trolldom, klockor, div. historier, ordstäv o. talesätt, gamla ord o. ordformer m.m. Olika fångstmetoder, sax, grop osv.
Brud-stenen
I Gröttlingbo är en stor sten, som kallas »Brud-stenen»; och om denna säges det, att en ung Bonde friade till en skön Bonde-dotter, och att de lofvat hvarandra ära och tro. Men fästman var viking; och han skulle nu ut på sjötåg, som skulle töfva ett år, hvarefter han skulle hemkomma och äkta henne; under hvilken tid hon lofvat vara honom trogen. Han reste. Men snart instälde sig en annan ansedd friare, hvilken föräldrarna hellre ville ha till måg; hvarför de på allt sätt öfvertalade sin dotter att ändra sig. Men hon var sin viking trogen, och förklarade sitt val oföränderligt. — Men slutligen gingo föräldrarne så hårdt på henne, att hon måste uppoffra sitt hjertebehag, och ge sin hand åt den siste friaren. Redan var bröllops-dagen utsatt; och hon utsatte då ännu såsom vilkor, att hon, sedan man noga stängdt alla dörrarna i brudhuset, skulle i tvenne timma[r] få ensam sitta på den store stenen och afbida sin hjertans-kär. Man tillstadde henne det; och hon satte sig på stenen. Man såg efter henne ur fönsterna; men hon satt der stilla och gret sina modiga tårar. — Men bäst det var, kom en stor ryttare-skara sprängandes fram, och främst hennes trogne fästeman, vikingen, som emellertid kommit hem och väl fått höra sin kärastes tvångsmål och sista vilkor, ridandes på en grann svart häst. Som en blixt svängde han flickan opp på hästen och satte henne vackert framför sig; och skaran red bort i galopp! Bröllops-gästerna skyndade sig nu ut och till häst; men de kunde ej rida de flyende fatt. — Vikingen förde lyckligt sin brud till Gulddrupe, der han hade sin gård; och gjorde genast ett präktigt bröllop med henne. — Derför kallas stenen än i dag »Brud-stenen». Härads Domaren Pehr Katlunds, Gröttlingbo.
»Burtböjting»
En Hustru gick i skogen att mjölka och hade sitt lilla barn, som var en flicka, med sig. Men, som kon inte' ännu »var framme», satte hon barnet från sig på en tufva och gick så in i skogen efter kon. Sedan hon mjölkat, kom hon dit tillbaka, men fann då till sin förskräckelse der tvenne små flicke-barn sittande på tufvan, hvilka båda till utseende och kläder voro lika vackra och hvarandra alldeles lika; hvarföre hon måste taga begge barnen hem med sig. Ehuru hon nog visste, att den ena flickan var en troll-unge eller »burt-böjting», kunde hon icke skilja dem från hvarandra. Men när flickorna voro en 12, 13 år gamla, hade man¹ rådt modren att lägga deg, lägga ett kläde på den, derpå en lefvande orm, som hon slagit ihjäl och så ett kläde deröfver, samt sedan ställa sig sjuk så att hon ej sjelf kunde »knåda» degen; utan skulle då begge flickorna hjelpas åt att göra det i hennes ställe. — Nå, när de då skulle börja »knäda», märkte en af dem ormen och utropade straxt förskräckt²: »Hu, se der ligger en stygg orm!» — Men den andra flickan skrattade åt henne och sade³: »Du är galen, dä' är ore fisk!» — När Bondhustrun hörde detta, förstod hon, att den sednare icke var hennes egen dotter; hvarföre hon4 genast eldade ugnen rödhet och satte »burtböjtingen» på »bakskuran», då i det samma trollkärringen kom smäckandes in genom dörren, ryckte sitt barn till sig, sade till Bondhustrun5: »Tack skall ha' som födt henne så länge!» och försvann dermed öfver »husryffte». Johannes Fagerström, Djup-Qvior. Koncept till III: 496 i R 625: 5, s. 109 (1866). En Hustru gick att mjölka o. hade tösbarnet ni. sig o. satte från s.: kom tillbaka o. fann 2 barn — — lika vackra — — orm, s. hon slagit i hjäl — — den blef rädd o. ropade hämnd, den sade: det är oe starkfisk! (det en trull-k:g rådt till): — piskade bortbytingen på dörr då kom en annan trull-k:g o. sad: tack skall du ha' för du födt hene så lännge, men du behöfver ej slå hene, jag tar hene nu sjelf.»
Smör-lycka
Den ena bondhustrun i en gård fick alltid snart smör, då hon kärnade, men hennes grann-qvinna fick det blott med största svårighet. Denna frågade den förras lille son hur hans mor bar sig åt med kärningen och gossen berättade, att hon satte ett litet knyte under kärnan, läste: »Smör i byttor, smör i spann, Smör i bunkar alla!» och kärnade så några tag, hvarmed hon hade så mycket smör hon ville. Hon fick af barnet också låna det lilla knytet, begagnade det på samma sätt och fick grufligt med smör! Men, sedan hon i tysthet gifvit gossen knytet igen, talade hon om allt för sin man; och så satte de allt smöret ut i nystugan. Om natten bultade det på dörren och bonden gick upp och öppnade: der ute stod en karl (»den Håle»), som lofvade dem samma smörlycka. Men Bonden gick först in i stugan och talade med sin hustru, som låg i sängen och blef grufligt förskräckt. Och genast kastade de allt smöret ut för dörren, då bonden sade: »Ta' det, som hörer dig till, men jag vill inte ha' annat än det, som Gud ger mig.» — Men ändock fingo de ej sämre Smör-lycka än tillförne (VI: 107). C. B. Östman. Koncept till III: 572 i R 625: 5, s. 107 (1866). En grann-hustru fick straxt smör, men den andra alldrig. Den sedn. frågade d. förras lilla son, som talade om allt o. berättade, att modren satte ett litet knyte und. kännu o. läste: »smör i byttar, — Smör i spann —, Smör i bunkar alle!» —, kärnade så några tag o. så hade så mkt smör hon ville. — Gaf (Hon) knytet igen i tysthet o. talade om allt f. mannen, o. de satte allt smöret ut i nystugan. Om natten bultade det på, B:n gick o. öppnade: der ute stod en karl (den onde), s. lofvade dem sää smör-lycka. Men B:n gick in, talade m. hustrun s. låg o. blef förskräckt, kastade ut allt smör för dörren o. sade: ta' det, s. hörer dig till, m jag vill inte ha' anat än det Gud ger mig. — Och fick behålla deras förra smörlycka.
Bjäre-Smyr
»Bjär-Smör» brännes vid korsväg med nio slags »lau-vid» (löfved) och piskas med en tynne-käpp, då kommer [den] dit som har »bjäru», f. def., i sin tjenst. Så kom engång en rik bondhustru farande fram till korsvägen; men man låtsade då ingenting. Men en gång så passade man ut henne, då »a pjäskå» kom och mammade (diade) kon. Den som egde kon bet då i skjortstjertfallden (-fållen), — ty »Bjäru» är gjord af en skjortfåll —, kastade ett band om hennes fot och följde henne hem. Då måste hon ge kons egare en 1/2 tunna rågmjöl, att han skulle tiga med saken; men han talade ändock om det för hela socknen. — (VI: 107) C. B. Östman. Koncept till III: 571 finnes i R 625: 5, s. 107 (1866).
Pest-källingi, f. def.
Före pesten kommo två små barn med spadar i handen och efter dem kom »Pest-källingi» med qvast i handen. Om pestbarnen kommo först i en gård och skuto (sköto, skyfflade) vid dörren, så blefvo en eller två menniskor der lefvande; men om »Pest-källingi» kom efter med qvasten och sopade utanför dörren, då blef det rent hus i gården och alla dogo ut. — När pesten kom till Gotland, blefvo alla dörrarna till huset tillspikade, och »fålken» fingo mat in till sig, men måste vara der inne samt lefva eller dö som Herren ville. Vissa gamle karlar, som smittan ej tog på, blefvo tvungna att bära bort liken, hvilka uttogos genom fönstren. — Pesten kom genom en sjöman in till Austrböi i Garda, hvarest alla dogo ut, utom en liten flicka. (VI: 109.) C. B. Östman. Koncept till III: 573 i R 625: 5, s. 109 (1866). Före pesten syntes 2 pest-barn o. en källing. Om pestbarnen Bingo före o. skuto (= skyfflade) m. spadar, blefvo i ell. 2 lef:de i gården, m om Pest-källingi m. qvasten kom efter o. sopade utanf. dörren, dogo alla ut.
Spelemannen och Trollen
I en gård, hvarest alla, gamle och unge, voro utdöda (af pesten), spökade det grufligt, ingen tordes dit och alla hus och egor voro förfallna och öfvergifna: men i den stora tomma stugan dansade alla dessa döda hvar natt. — Men en modig speleman tog sin fiol, gick dit en qväll för att se hur det kunde vara der i de dödas gård och för att få ett äfventyr samt att möjligen vinna lycka. Men när det mörknade kröp han in i ugnen med sin fiol. Och det dröjde ej länge förr än alla de döda »folken» kommo fram och dansade på golfvet; men då stämde spelemannen an i ugnen och de döde dansade allt lustigare, vildare, ty de tyckte väl derom. Slutligen gick den gamle fordne husbonden, som i lifstiden varit en mycket snål gubbe, fram till spisen, lyftade upp »gru'e-stenen», tog fram der sin penninga-kittel och sade till den raske spelmannen: » Spel mer!» samt kastade dermed en näfve silfverpenningar in till honom i ugnen. Och spelemannen han gjorde sitt bästa så att det »lummade» i stugan och de döde dansade som de voro rasande. Men så snart han höll upp med spelet, så ropade gubben: »Spel mer!» och kastade mera penningar in i ugnen till honom: och så fortfor det hela natten. Men ändtligen blef det morgon, solen rann upp och började lysa in genom fönstret, då alla trollen genast försvunno. Då var ock trollgubbens penninge-kittel tom och spelemannen trött i fingrarna. Men ugnen var så full af blanka silfver-penningar, att den raske spelemannen der knappt hade rum; och han fick så hela gården med hus egendom och allt. Christina Östman, Garda. Koncept till III: 556 i R 625: 5, s. 72 (1859). Folket, gamla o. unga voro (af pesten?) utdöda i en gård, der alla dessa döda dansade der hvar natt. En modig spelman gick dit (att ngt f.tjena). Gubben hade varit mkt snål. Spel-m:n kröp in i ugnen. Snart komo alla trullen o. dansade; nu spelte han i ugnen, lyftade upp »för-flisen», tog fram sin peng:e-kettil o. sade: »Spel mer!» samt kastade pengar i ugnen. Så snart han höll upp m. spela, sad G:n: »Spel mer!» o. kastade mer peng:r in. — Inan solen rann upp, hade spelm:n knapt rum i ugnen f. pengar. — Trollen komo alld. åter, o. han fick hus, gård o. allt.
Skatten vid Utalskog
Vid Utalskog uti Alskog, som väl så kallas der af att gården ligger afsides i skog och väl ifrån början är en utgård, nybygge eller fäbod, tillhörande någon af de gamla bondegårdarne i socken —, voro »folken» alldeles utdöde, förmodligen af pesten. De förre egarne hade varit mycket rika och lemnat mycket gods efter sig som sades vara nedgräfdt öfverallt och i »husarne» på den öde gården. Men ingen tordes dock leta efter alla dessa skatter; ty dels fruktade man för den stygga dunsten efter sjukdomen i gården, och dels vågade man sig ej dit för det starka rå och alla spökelse, som der vakade öfver godset. — Men slutligen gingo dock engång i skymningen dit tvenne raske drängar, af hvilka en var spelman, för att vinna de stora skatterna vid Utalskog. Spelmannen gömde sig i ugnen uti nystugan, men den andre brodern uti samma rum bland gamla tunnor och bråte. När de så legat en stund, infunno sig hastigt alla de döde Utalskogfolken, Gubben, gumman och alla barnen. Den gamle husbonden lyftade på spishällen (»brand-stainen») för att räkna sina pengar der och de andra började och roa sig. Snart började de också att dansa. Då stämde spelmannen upp på fiolen i ugnen och begynte spela. Trollen lyssnade i början häpne på spelet, men tyckte om takten och svängde sig snart i allt vildare danser. Gubben upptäckte slutligen spelmannen i ugnen, som låg der trygg och oåtkomlig emedan han låg på bränd lera. Så snart spelet en stund upphörde, kom Gubben fram till ugnen, bad honom spela och kastade en näfve (»knäpp-näfve») silfverpengar in till honom: och så gick dansen åter allt vildare och vildare. Så snart fiolen tystnade en handvändning, kom Gubben åter till ugnen, bad spelmannen bara spela och gaf honom så igen pengar, så att denne till slut hade en stor hög silfver framför sig. Han till spela på nytt och folken till att dansa i nystugan allt hastigare och mera öfvergifvet! Till slut blefvo de dansande trollen liksom galna i dansen, hoppade och skuttade mellan golf och tak, Gubben hade snart offrat hela sin skatt åt spelmannen och denne ville nu bara bli af med alla trollen och få behålla sin stora skatt. Då det redan skymtade af dagen, blefvo trollen alldeles förfärligt ystra, togo hvarandra i hand i en lång rad och skulle så börja lång-dansen ur den ena stugan i den andre och väl slutligen ut på gården och så in igen; och man kunde alldrig veta hur den leken skulle sluta ; då i det samma brodren, som legat lika förskräckt i brygghuset och fruktat för spelmannens lif, kom springandes in i nystugan med en hel börda gamla tunnstäfver och kastade det midt på golfvet med stort buller, då alla trollen blefvo så förskräckta, att de hals öfver hufvud störtade ur stugan under de rysligaste rop och läten och syntes alldrig mera till der i gården. — Och sålunda fingo de båda raske bröderna allt godset vid Utalskog. Mor Cath. Bod. Östman, f. 1805. Chr. Östman, dottren Garda. [Tillskrivet i marg.]: hvarvid Bröderna kommo i träta om godset, ty den af dem, som kastade in stafvarna, ville ha lika mycket gods som spelmannen. C. B. Ö.
De två Brudarna
Kållmans-Kaj sa (Berätterskan sjelf) hade i ungdomen en mycket god vän, Känna-Maja (vid Kärna i Burs), och de hade lofvat hvarandra, att de, lefvande eller döda, skulle vara med på hvarandras bröllop. Nå, Maja stod brud och Kajsa var med på bröllopet; men den nygifta dog ej länge derefter. Flere år derefter och ett par qvällar innan Kållmans-Kaj sa skulle stå brud och hon var ute i grannlaget för att taga afsked, hörde hon tydligt hur den döda vänninnan, men utan att visa sig eller skrämma henne, ropade tre gånger: »Kajsa, Kajsa, Kajsa!» (VI: i i 5) . C. B. Östman. Koncept till III: 583 finnes i R 625: 5, s. 115 (1866).
Mördarne och kråkorna
Tvenne drängar slogo en karl ihjäl; men derunder hade denne i sin ångest tagit tvenne förbiflygande kråkor till vittne. — Då samme drängar engång, lustige och glade, gingo hem från en lekstuga, sade den ene till den andre, då de sågo ett par kråkor flyga förbi: »Se, der komma hans kråkor!» — Men den andre stallbrodern, som ej var så förhärdad syndare, blef häpen och sade hastigt: »Tyst!» — Men flere lekstu-bröder hade hört det, började genast fråga om detta »tyst», gingo dem alltmer på lifvet och så måste de bekänna samt fingo lida lifsstraff (VI: 125). C. B. Östman. Koncept till III: 598 i R 625: 5, s. 125 (1866). 2:ne drängar slogo en karl, ib defie tog i sin ångest 2:ne förbiflygande kråkor till vittne. — Då de sed. lustiga o. glada gingo fr. ett dansgille o. fingo se 2:ne kråkor, sade de: »se der koma h:s kråkor!» — Men andra hörde det ; de bekände o. blefvo straffade.
Trull vid Kållinans
När fålken gräfde diken vid landsvägen midt för Kållmans i Burs, hittade man en ask-kruka hvilka de togo upp och gömde vid fähusväggen der invid. Om natten derpå hördes liksom af en hel krigshär stridstummel och oväsen samt att det klingade i stenarna af hästskorna. Då blefvo gårdsfålken mycket [rädda]; och på morgonen straxt flyttade de ask-krukan till sitt ställe igen. C. B. Östman. Koncept till IV: 489 finnes i R 625: 9, s. 118 (1869).
Den döda Barna-föderskan
Vid Loggarfve i Klinte dog en Bondhustru oförlöst från sitt barn — man visste knapt att hon var hafvande. — En tid derefter sände Presten i Klinte sin dräng in i kyrkan om natten för att i sakristian hämta kalk och vin; ty han skulle på berättning. — När drängen (eller klockaren) kom på kyrko-gården, såg han tydligt Loggarfve-Mor sitta oppe på grafven; men han blef dock knapt förfärad för det han var ditgången »på sitt ärende», ej heller då hon sade till honom: »T'äjt bäitä!» (tag hit knifven eller »det som biter»). Klockaren tog opp sin knif, gaf henne den och gick sedan in i kyrkan och hämtade de heliga kärlen. Då han var utkommen, ville han gå sin väg utan att bry sig om knifven; men Hustrun på grafven sade: »Sant, bäitä!» (det var sant — knifven!). Han tog den då af henne, och vände så åter till Prästgården utan att då omnämna synen för någon och följde Presten åt på berättningen. Men dagen derpå sade han till Presten: »I natt har säkert LoggarfveMor födt barn.» Presten ville ej tro det; men då viste klockaren sin knif, som verkligen var blod på. Prästen blef både rädd och vred på honom och sade att han säkert begått någon illgerning. Klockaren bad då att man först då åtminstone skulle gräfva upp Loggarfve-Mors lik; så skulle allt sanningen visa sig. Det skedde: och i sin kista låg då den döda Barnaföderskan med sitt nyfödda barn på armen. [I marg. står]: En hustru dog, som ej var förlöst. En dräng gick om natten öfver kyrkogården och der satt hustrun och hade födt sitt barn. Då hon bad om en sax, lånade han henne sin knif (VI: 114). C. B. Östman. Koncept till I: 600 (sista stycket) från 1866 finnes i R 625: 5, s. 114.
Mördarens vålnad
En karl gick öfver skogen och såg der en dräng och en kärring »nappas om lifvet», men slutligen vann drängen och slog ihjäl gumman. — När karlen sedan korn till gårds och gick in i en stuga, fick han der se samma dräng sitta vid spisen och karda. »Der sitter ju samma dräng och kardar!» tänkte han för sig sjelf. Om en stund kunde han ej bära på detta längre, utan han sade det för bonden i huset, hvilken alls icke ville tro det, ty hans dräng hade ju sutit der inne hos dem hela långa qvällen. Men snart började dock bonden grunda på detta och frågade karlen hur kärringen såg ut, var klädd, o. s. v.; och då var det verkligen så, att en kärring der för flera år sedan var bortkommen. Bonden gick då hårdt på drängen, han måste slutligen bekänna sitt brott, blef »satt», dömd och fick också utstå sitt straff (VI: 125). C. B. östman. Koncept till III: 597 i R 625: 5, S. 125 (1866). En Bonde gick öf:r skogen o. såg en dräng o. en kärring nappas uni lifvet; men d:n vann o. han slog k:n ihj. — När b:n korn till gårds o. gick in, såg han der saffia dräng sitta vid spisen o. karda. »Der sitter såa dräng o. kardar», tänkte han, o. sade det snart t. husb:n. Men derie ville inte tro det; men slutl. började han dock fråga hur kärringen såg ut, o. s. v. — Så befans det, att en k:g der var bortkorrien. D:n blef tagen, bekände o. fick lida sitt straff.