Transkriberad uppteckning

I Gröttlingbo är en stor sten, som kallas »Brud-stenen»; och om denna säges det, att en ung Bonde friade till en skön Bonde-dotter, och att de lofvat hvarandra ära och tro. Men fästman var viking; och han skulle nu ut på sjötåg, som skulle töfva ett år, hvarefter han skulle hemkomma och äkta henne; under hvilken tid hon lofvat vara honom trogen. Han reste. Men snart instälde sig en annan ansedd friare, hvilken föräldrarna hellre ville ha till måg; hvarför de på allt sätt öfvertalade sin dotter att ändra sig. Men hon var sin viking trogen, och förklarade sitt val oföränderligt. — Men slutligen gingo föräldrarne så hårdt på henne, att hon måste uppoffra sitt hjertebehag, och ge sin hand åt den siste friaren. Redan var bröllops-dagen utsatt; och hon utsatte då ännu såsom vilkor, att hon, sedan man noga stängdt alla dörrarna i brudhuset, skulle i tvenne timma[r] få ensam sitta på den store stenen och afbida sin hjertans-kär. Man tillstadde henne det; och hon satte sig på stenen. Man såg efter henne ur fönsterna; men hon satt der stilla och gret sina modiga tårar. — Men bäst det var, kom en stor ryttare-skara sprängandes fram, och främst hennes trogne fästeman, vikingen, som emellertid kommit hem och väl fått höra sin kärastes tvångsmål och sista vilkor, ridandes på en grann svart häst. Som en blixt svängde han flickan opp på hästen och satte henne vackert framför sig; och skaran red bort i galopp! Bröllops-gästerna skyndade sig nu ut och till häst; men de kunde ej rida de flyende fatt. — Vikingen förde lyckligt sin brud till Gulddrupe, der han hade sin gård; och gjorde genast ett präktigt bröllop med henne. — Derför kallas stenen än i dag »Brud-stenen». Härads Domaren Pehr Katlunds, Gröttlingbo.