Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro om björnen
Björnarna det är grisarna åt vittren, sägs det, och därför ger hon dom två kannor blod då dom ligger i hi (ide).
Kung Waldemar och Gutame
När Gutar' år 1361 vid Eimunds-bro ville sätta sig till motvärn, hade Kung Waldemar en trullkäring med sig som satt under bron och hvilken lofvat konungen, att hon skulle göra alla Gutar' som gingo deröfver halta och blinda eller ock alldeles »taga modet af» dem. Konungen sade då, att han blott önskade, det hon skulle taga modet af dem. När Gutar' då anföllo, hade de bland sig en Gubbe som red; men såsom ej fullt rask, red han ej bland de andra öfver bron, utan jemte densamma genom vattnet. Sålunda fick han se trull-kärringen sitta under Eimunds-bro, och sade då till henne: »Ha, ha! sitter du der, jag skall ge dig, jag», ritade derpå med svärdet två ringar i vägen, och slog på dem med svärdet, då trullkärringen derigenom miste begge ögonen. Men de andra Gutar, som alla redo öfver bron, tappade platt modet, det trull-kärringen verkligen tagit af dem. — Kung Waldemar hade bundit sin häst vid en tall på Fjäle-myr. Gubben kastade en päronbit på hästens länd och sade: »inte skall du mer röra dig ur stället!» och Kung Waldemar kunde ej heller få den lös efter slagets slut; dock segrade han. Det sades, att när denna tall förtorkade, skulle det bli dom. — Dagen efter slaget regnade det; blodet var då så mycket på Fjäle-myr, att »fållken» gingo till »grains» i blodvattnet upp till gården, hvilken derefter fick heta »Grains» (i Mästerby). Carl Chemnitz, jun., Fiskare i Wisby.
Gamle-Hans och Unge-Hans på »Sallä-möir» i Öja
I fordna tider rådde öfver allt Gotland trenne bröder, höfdingarne Gamle-Hans, Millum-Hans och Unge-Hans (hvilken sednare bodde vid Unge-Hanse i Öja: de voro alla stora, starka och mäktiga kämpar. — Då hade engång Danskarne stigit i land på Gotland och slagit läger öster om Westergårde i Fide på Öster-åker, ned åt sjön. — Unge-Hans sände genast bud om ofriden till Gamble-Hans; och när denne fick höra olyckan, mistade han alldeles mat-lusten. I alla fall tog han snart med sig alla sina bästa karlar till häst och red »i fullt flyg» (=i galopp) hela natten, och träffade andra dagen sin bror Unge-Hans, der de hade satt möte norr om »Vängle-skogen». Unge-Hans »salläde» (sadlade) då sina hästar utanför sitt boställe på slätten vid en liten »myr», som derföre ännu i dag kallas »Salle-möir». Hans gamle Broder hade ej ätit på ett helt dygn, hvarföre han nu steg af sin stora häst och kastade sig på jorden att sofva. När han då omsidor vaknade och slog sig vid sidan, blef han varse att han glömt sin store »värå» (värja?) hemma. Han steg då till häst och tillsade sin bror Unge-Hans att bida vid manskapet tills han komme tillbaka; ty han ville nu rida åstad och se åt hvarest de Danske räfvar lågo och lurade. Dermed stack han så hårdt sin häst med sporrarne att denne »tog flyg» in åt Vängle-skogen (?) öfver »tunar» och allt; och när han då kom in i skogen, tog han en ung ek vid toppen, ryckte den upp med roten och lade den tvärt öfver på »sal-nåkkäne» (sadelknappen). När han då kom fram till Austar-akurs-hörne, såg han att Danskar' lågo på marken och sofvo. Då stack han åter sin häst, så att den flög in midt i Danska hopen; och så slog han Danskar' med eken liksom han kunde »sla mausar (flugor) i häl». De, som undsluppo med lifvet, flydde ned till sjön och sina båtar. När då gamble-Hans sålunda vunnit seger, red han tillbaka till sin broder och de andra karlarna, som ännu stodo bakom Vingleskogen. Då var hans hustru der framkommen med mat till GambleHans: hon hade med sig ett helt bak bröd, en hel-tunne-kittel med gröt, sex »lam-lår» och en hel-tunna öl. Gamble-Hans var nu riktigt hungrig med besked, satte sig ned att äta, och åt och drack och förtärde allt i hopa, och måtte ändå dertill låna två »tve-bakar» och två »lamb-lår» af Unge-Hans: derefter först vardt Gubben glad och mätt. Nu redo de alla åstad att insamla allt det myckna krigs-byte, som Danskar' sprungit från; och detta arbete räckte långt in på natten. Sedan gick Gamble-Hans med alla karlar till sin bror till gästning och hvila på Unge-Hanse i öja. — (Pehr Pehrsson Austarböi i Fide, f. 1784.) J. P. Kellgren.
Jungfru-tornet
En ung Bonde(-dräng) kom år 1360 till Wisby stads-port, gick in (insläpptes) i staden och gick till höfdingen der, som hette Ung-Hanse, hvilken tog honom i sin tjenst och bemötte honom väl. Den förklädde karlen (konung Waldemar) vann den sköna höfdinge-dotterns kärlek; och fick snart reda på stadens styrelse, befästningar och alla förhållanden. — Året derpå kom han hit med en krigs-här; då man märkte att en hvit duk fladdrade öfver Ung-Hanses port. Waldemar vann efter slaget snart staden; och man trodde då att Ung-Hanse inlockat fienden. Det blef nu en sträng ransakning inför Rådet i Wisby; och man fann snart (Ung-Hansen ovetande, som sjelf satt med i domstolen) att höfdingens egen dotter förrådt staden till Danskarna. Hon blef då dömd att lefvande inmuras i ett torn (som sedan fick heta »Jungfru-Tornet»). — Ännu om nätterna, säges det, uppstår den olyckliga Jungfrun från sitt fridlösa döds-rum och ropar till stadens jungfrur att rädda henne. Calle Odin, i Wisby. Koncept till III: 365 i R 623: 3, p. 462 r. En Bondedräng kom till Wisby stads-port, gick in i staden o. till höfdingen s. het' Ungehanse, blef vänl. mottagen o. h:s dotter kär i höö. Af hene fick den förklädde (konung Waldemar) reda på stadens styrelse o. befästningar. Sed. kom han hit ni. en krigshär, man märkte en hvit duk s. fladdrade öfver Unghanses port — Wisby taget Man trodde sedan att Unghanse inlockat fienden — Ransakning, o. då fann m. dottern visat hit Waldemar (fadren ovetande, s. var m. i domstolen). Hon dömd att lefvande inmuras i ett torn — » Jungfrutornet». — Mim om nätterna uppstår fr. sitt fridlösa dödsrum o. ropar till stadens Jungfrur att rädda hene. C. Odin.
Jungfru-Tornet
Af alla tornen, som pryda Wisby murar är »Jungfrutornet» det minsta, och på westra muren, åt hafvet, näst söder om Silfverhättetornet, som utgör stadens Nordvestra hörn. Jungfru-tornet är muradt i fyrkant och slutet, och ej såsom de flesta andra Mur-tornen öppna inåt staden; har en liten smal dörr inåt, en 3 alnar uppe på muren, långs hvilken vid dörrens under-kant gått en utspringande kant af ofantliga flisor, troligen till vandring för skyldtvakterna mot sjö-sidan. Sjelfva Jungfrutornet är omkring 3 alnar i fyrkant invändigt ; har små smala gluggar i muren — en på hvarje sida — och bredare öfverst och öppna i öfverkanten. Ett slags sönder-bruten trappa leder opp i tornet, nu nästan fylldt med ditkastade stenar. Jungfru-Tornet skall ha sitt namn deraf, att en Jungfru — egentligen säges det ett Helgon1 — eller Nunna från Solberga-kloster, hvilket var det heligaste af alla i Wisby, hade svårligen förbrutit sig mot Ordens-reglorna och Guds bud — hon hade troligen brutit sitt kyskhetslöfte —; och derföre blef hon dömd at lefvande begrafvas i detta torn, som deraf fick heta »Jungfru-Tornet». Styckjunkare Kärström genom Hemström.
Mar-baden i Sundre
»Marbaden» är ett högt, långsträckt berg i Sundre, som så fått heta deraf, att vid ett fältslag Gutarne der gömde sin höfdings märr (»mar»), på hvilken Danska spejarne skulle i slaget igenkänna Guta-höfdingen och så på den ökända gångaren döda honom. Men Gutar' instängde hans till stridsbruk först tillämnade rid-sto i »Marbaden» och tillbytte honom ett annat kreatur, hvarigenom deras höfding undgick Danskarnas pilar. J. P. Kellgren, Sundre.
De Lübske för Wisby
När de Lübske (1566 under Barth. Tinapfel?) lågo med sin krigsflotta för Wisby, tog en »trull-kärring» i staden lika många ägg som de Lübske skeppen voro, lade dem i en vatten-balja och vispade. Då uppkom en förfärlig storm; och för hvart ägg hon vispade sönder, gick ett skepp i qvaf. De drunknade, som flöto i land begrofvos på Själs-ö, som deraf fick sitt namn; och grafvarna synas der ännu. Blaisnungar i Veskinde hade »rydt upp» åker der på »Hållm» (Själs-ö), och gick engång der och brände ris-hopar; men en viss ris-hop kunde han alldrig få att brinna: dock märkte han ingenting. — Men andra Bönder, som på höstedag lågo i sina strandbodar der på »Hållm» sedan de »satt», sågo att Bondens dräng, Lars, alltid gick och släckte den ena ris-hopen bara Blaisnungar ånyo tändt den. Om morgonen frågade de Bonden om detta; men han visste af intet, och Lars hade icke ens varit der nere om qvällen. Således hade det varit rå vid någon af de Lübskes grafvar, som blifvit oroad. När man då genast nedgräfde benen utanför åkern, brann också den ris-hopen liksom de andra, och det spökade ej mera der. Carl Chemnitz, jun.
Jättens Namn
En from jungfru önskade att få en kyrka byggd. En jätte lofvade henne det, blott mot det vilkor, att, då han byggt kyrkan färdig, skulle hon kunna säga hans namn, eljest skulle hon för alltid tillhöra honom. — Mot det att kyrkan var nära färdig, gick jungfrun i sin ängslan ute och vandrade, men fick då höra en underjordisk sång och derunder Jättens namn. Då hon nu sade jätten det, blef han med detsamma död. Carls Sundahl, Christoffersson f. 1844.
Vesterhejde kyrka
En jätte stod på Stenkumle-backe och kastade i vredesmod med en »hår-slunga» en stor sten efter Vesterhej de kyrka. Men stenen nedföll jemte kyrkan och ligger ännu utanför lilla Brand-hagen vid vägen mellan Stenkumla och Westerhej de. Wilh. Moler, f. 1847 i Vesterhejde.
Bonden, som stal sig att bli prest
En Bonde stal sig att bli prest; men han kunde eller vågade sig aldrig att predika. Då församlingen slutligen yrkade på att deras Prest skulle predika för dem, frågade denne stolparna på hvilka predikstolen hvilade, och så började han sin predikan sålunda: »I viljen att jag skall predika! nå, väl; jag skall då också predika så, att murarna skola remna och predik-stolen skall hoppa.» Predik-stolen föll också (så hade väl bond-presten talat vid stolparna); och bönderna, som fruktade att hela deras kyrka skulle ramla om deras prest hölle längre på att predika, bådo honom för själ och pina att han bara skulle sluta sin predikan. — Han slutade straxt — ty han hade ej just mer att säga heller —; och sen slapp han det omaket för all sin tid. Elisabeth Bolin.
»Fickens» skatt
Innan för Westra stads-muren är en »Repare»- eller Repslagare-bana, som på den tiden tillhörde en Repslagare, »Fick». Han var Tysk; mycket häftig till sinnes, men en hedersman och mycket arbetsam och gudfruktig: om morgnarne läste han många böner bland sitt husfolk och sina Gesäller; men då han var i sitt arbete nedkommen på »Banan», svor han ofta förfärligt, då det ej gick så fort som han ville. En Gumma i »Säcken» hade ofta påstått för Fader Gardsten som bodde der, att straxt utanföre muren vid Fickens bana låge en stor skatt under en stor sten, som hon då utmerkte och hvar och en kände. Men Fader Gardsten brydde sig ej om detta prat, ej heller fick gumman någon annan medhjelpare. Emellertid hade Ficken fått höra talas om denna skatten: och han säges med lätt möda fått den samma. Nog af: repslagare Fick blef snart en mäktig man i Israel, ansågs mycket rik, fick sig snart ett stort skåp i stugan, helt fullklädt med stora silfverskedar och pokaler, hvilka, då skåpdörrarne någon gång, liksom af en händelse — öppnades för den inträdande, framtedde en ofantlig rikedom; hans söner gingo då med »knäfvel»-spännen i byxorna af silfver, och han sjelf med silfverknappar i rocken. Men, som det alltid tros, var ej mycket välsignelse med allt detta; ej heller gick rikedomen i arf till tredje led. — Efter mäster Fick har man ock ordstäfvet i kortspel: »Stick'en, sad' Ficken!» Cajsa Brita Smitt.
Spindeln, Flugan och Qvästre.1
Noak hade glömt taga »Qvästre» (Kvallstre' = en liten röd spindel) med sig i arken. Då frågade han de andra djuren om något ville löpa och skaffa dit det lilla kräket, så skulle tillrättaskaffaren få spisa vid Noaks bord. — Då erbjöd sig straxt »mändägen» (spindeln med de höga benen) att skaffa dit sin lilla glömda slägtinge. Nå, han »bainäde» sig af, och kom till Noak med »qvallstre'»; men han var alltför f örsynsam att genast skynda sig till Noak med fyndet. Flugan märkte det; var nog skamlös att rycka »qvästre» från stor-spindeln och framlemna honom till Noak. Och flugan fick derföre sitta vid Noaks bord; och sedan är hon ock menniskans ständiga och påhängsna följeslagerska. Men spindeln blef från denna stund så uppretad på flugan, att han svor att ständigt spinna nät för henne i alla buskar. J. Lundgren, Waml. Der en spindel går fram spinner han nytt, säga små barn.
De »Små under jorden»
På en äng var en rund ring nedtrampad i gräset; ty der hade de »Små under jorden» sin ständiga dans och förlustelse. En rask piga red en natt dit. De Små dansade då sin ring-dans, och en af dem stod midt i ringen och bjöd vin ur en silfverbägare. Flickan blef också bjuden; men dervid ryckte hon bägaren till sig, slog ut innehållet och flydde. Alla de Små förföljde henne nu och voro nära att upphinna henne; men då påminde hon sig att hon hade sina strumpe-band på sig. Dessa voro ju knutna (och det är ej bra då man är bland troll); hvarför hon skyndade att upplösa dem. Nu fick hon försprånget och kom lyckligt undan med sin silfverbägare, som ännu skall finnas i gården. Men hästen, på hvilkens länd något af giftet ur bägaren spilldes, dog snart derefter. Elisabeth Bolin.