Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
65. Gasten han skrattade i skogarna. Där han var, skulle det vara något mördat, för där blev det en gast. Jag har hört gasten.
[Brudstainen i Fide]
Brud-stainen = stor sten i Vestergarda Haim-akar hvarest en brud blifvit bortstulen. J. P. Kellgren.
Diger-Stainen
På Klinteberget vid Bönders, egentligen Ganne, i Klinte ligger en sten, som kallas Diger-stainen. Under Digerdöden kom ett helt hushåll resande från staden, hvilade sig der, blefvo angripna af sjukdomen och dogo alla på deras läger-ställe. Oscar Melin.
Sjömans-skråck
Jungfrun (eller ön Blåkulla, uti vester om Ölands norra udde) har fått sitt namn af en Jungfru, som föll ned i den ofantligen djupa brunnen inne på Kalmar slottsborggård och som återfanns ute på den lilla holmen, som består af gråsten samt uti dalsänkningen åt S.O. är mycket tätt bevuxen med krusbärs- och vinbärsbuskar, vide m. m. — När sjömän ligga der i stiltje och daj sa bi under holmen, bruka de gå i land och »offra åt Jungfrun» slantar, dem de kasta på klipporna: »det skall vara bra», säges det, man får deraf snart god vind, lycklig resa o. s. v. J. D. Lang, f. 04.
Bro kyrka och de tre katt-ungarne
En mäktig man hade trenne söner. När arfvet deltes, fingo de två äldste många och stora egodelar och skatter; men den yngste, som var mycket enfaldig, fick allenast en fjerding slantar. Denne beslöt att öfvergifva hemmet och söka sin lycka i främmande land. Men innan han reste häfde han alla sina ärfda slantar i vattnet för att få se hvilka af dem vore rätt eller orätt fånget gods. Då flöto på vattnet blott tre runnstycken. För dessa tre penningar köpte han sig trenne katt-ungar. Med dessa kräk gaf han nu sig af långt, långt bort i verlden. Då han satt sig att äta på ett värdshus, förundrade det honom att man lagt en klubba vid hans tallrick. Han frågade hvarföre man så gjort, då det svarades att han nog snart finge se det; ty der var så fullt med råttor att man under måltiden behöfde en klubba till hands att värja sig med. Han sade då att det var en onödig tillställning, ty han hade sådana djur med sig som snart skulle förgöra alla råttorna. När folket på värdshuset fick höra det, blefvo de oändligt glade och de köpte genast alla tre kattungarne och det för så stora egodelar och skatter att han dermed lastade många fartyg. — Glad återvände han nu hem; och till tacksamhet för sin hastiga och oförtänkta lycka byggde han för de sålunda vundna skatterna upp Bro kyrka på Gotland. J. Sandström, Wisby, f. 1843.
Syster-kyrkorna i Wisby
Sanct Drottens kyrka i norr och Sanct Lars's i söder uti Wisby ligga verkligen hvarandra så nära att de kunna kallas syster-kyrkor. — Ehuru Laurentii kyrka är, enligt Strelow, 40 år äldre än Sanct Drotten, sägas dock desse begge kyrkor vara bygda af tvenne systrar, hvilka af någon anledning blifvit så oförsonliga fiender att de ej längre kunde öfva sin andakt i en och samma kyrka; hvarför en af dem byggde sig en annan kyrka — då förmodligen Sanct Drotten —: och deraf sägas änn' i dag kyrkorna ha' sitt gemensamma namn. J. P. Lyth, i Wisby.
Tingshus, fordna
Vid Gute i Bäl var fordom Tings-hus, hvaraf ännu omkr. 1835 några öde-murar funnos qvar, hvilket var bygdt af stora stenar samt liksom »sågade» (huggna) hörnstenar. Invändigt voro murarna svarta, utom en hvit fläck, bakom hvilken Gute-gubben sades ha' funnit en stor skatt af silfver och guld. — Invid gården är Tings-hagen samt nära vid Tings-gärdet (= en ängsbit). (XI: 71.) L. Nordin, f. 1817. Sudar-Ting med sitt Tings-hus (en gammal träbyggning med fyra sammanlutande tak och skorstenen i midten) var tingsstället för hela Södra Tinget eller häradet, tills 175o, då det flyttades till Skogs i Levide. Joh. Stenberg, f. 1785, mästerlots vid Vestergarn. Tings-salen vid Lundbjärs i Lummelunda (I: 290). Alla bondegårdar, som heta Dombre ell. Domar-arfve ha' troligen varit tingställen ell. domarens boställen (III: 238). »Tingstäde — — här [har] varit en [!] betydligt tingsställe i hedenhös, såsom det påstås. Omkring 70 å 80 steg i N.O. från kyrkan visas en ganska förfallen Ruine af fordom varande Tingshus: var vid pass 16 aln. i längden och öfver 10 i bredden, afdeldt i Tvenne rum, hvaraf det ena var 8 aln. i qvadrat inom muren.» — Hilfeling, 1800, sid. 46, (som ej fins i Läroverkets handskrift). Huggen sten (m. 2 små pelare) uti (södra) trappsätet (på nämndeman Johanssons part och utanför hans husdörren vid Gute i Bäl), hvilken kanske hört till ofvannämnda gamla Tings-hus. (XII: 11.) (28/8 1873.) Vid Sudur-Ting var ett gammalt ödehus af sten utan tak, som menades varit det forna Tingshuset. Handl. Myrsten, f. 1797.
Kasst-stain, Kämpe-stain (XII:118)
Uti en äng vid Bönders i Klinte ligger en Sten, till storlek och skapnad såsom en kornstack. Den är af en jätte ditkastad från Lilla Carlsö för att slå ned Klinte kyrka; men den förfelade dock sitt mål. Oscar Melin.
Troja-borg
Omkring en 100:de steg N.W. från ingången till Röfvare-kulan, på den gröna planen under Galgebergets klipp-brant, ligger »Trojaborg», en irrgång af på marken lagda grå-stenar, i jorden oftast så djupt nedsjunkna att det hela vittnar om en hög ålder. Grund-teckningen till Troja-borg är korset; och ingången är från Wester; derutanföre ligger en hvil-sten af kalk, äfven som en dylik af granit i det innersta slutet af borgen. Det hela är nästan cirkelrundt, af omkring 32 alnars diameter, yttersta stenringen består af ungefär 210 stenar — dock fattas der flere, och många äro kanske nedsjunkna: hela irr-gången mellan sten-raderna är af omkring 425 steg. Om sommartiden samlas ungdomen på eftermiddagen i Trojaborg, att der på den gröna planen förlusta sig med de kära lekarne: gossarna spela boll, »kasta varpa», »rännä i kämp», »hoppa stikel»; andra »rännä enk-leken» med flickorna — rund eller vanlig —; och de mindre barnen roa sig med andra lekar, plocka blommor, o. s. v., eller göra ett vågadt besök uti Röfvare-kulan. — Men af hela ungdomen är det ingen som underlåter att »ränna Troja-borg», allt från ingången till den innersta hvil-stenen, der man då kanske sätter sig att hvila ett ögonblick, och sedan skall man löpa på samma sätt tillbaka till utgången, då turen är slut. — Men man får derunder ej »stjäla fläsk», d. v. s. göra några olagliga hopp öfver sten-raderna in i en annan gång — det är orätt och man bör då börja på igen. — Alla »ränna» så Trojaborg: barn, som jemnt och rätt kunna gå, ända till någon bedagad gumma, som helt stadigt »går» Troja-borg, till en värdig föresyn för de yngre. — Ibland kunna hela tjogen springa på en gång genom borgen i rask fart, skenbart mötande hvarandra, ibland ock verkligen; och på hela Helgdags-eftermiddagen är Trojaborg stundom ej ett ögonblick ledig. — Särdeles är stället besökt Första Maj och Midsommarafton, då barnen ofta hafva någon traktering med sig, och då hvimlar ännu af glada lustvandrare det gamla Troja-borg. Man säger att en Jungfru (mjölke-piga) blifvit röfvad och af skälmarne förd till Röfvare-kulan i Galgeberget. Hon fick då dom eller valet att lägga Troja-borg; men det skulle ske på en natt — hvilket Röfvarena trodde var omöjligt — dock gjorde hon det, och blef fri. — Andra mena att hon skolat blott lägga en sten hvar dag, och att hon skulle få lefva så länge tills hon fullbordat hela Trojaborg hvarefter hon dock fick nåd: arbetet skulle räckt jemnt ett år, och skulle det vara 365 stenar i borgen; det är dock många flera. Somliga säga åter att Jungfrun, som hetat Troja, under arbetet med Trojaborg varit med en jernkedja fastbunden vid Berget, så att hon ej skulle kunna fly bort från Röfvare-kulan, dock så lång att hon kunde lägga stenarne der de nu ligga. (Emellan S:t Maria, Catharina och Syster-kyrkorna skall ha funnits i Wisby ett stort grannt hus, bygdt såsom i en trekant: detta egde en rik man, född i Italien, som var på sätt och vis gift med en qvinna, med hvilken han hade 2:ne döttrar. Men Modren dog i barnsäng efter den yngsta, och denna blef ammad af en qvinna från Bro. — Fadren var sj öröfvare och mycket rik; men blef slutligen tagen till fånga, då han låg med sitt skepp inne i Lärbro hamn, och ihjälskjuten vid det kors af sten som står jemte landsvägen vid Westers i Boge. Emellertid var också den äldsta systern död, så att den yngsta nu ärfde all denna stora rikedom. — Men denna Jungfru, sj öröfvarens yngsta dotter, hade begått ett stort brott, för hvilket hon blef dömd till döden, och all hennes stora egendom blef tagen från henne. Men då erbjöd hon sig att för sitt lifs räddning att lägga det merkvärdiga Trojaborg, hvartill hon visade en ritning: det blef antaget af Domarne, och hon skulle blott lägga en sten om dagen. Men, då hon lagt halfva Trojaborg färdig, behagade det så väl de Styrande, att hon då redan blef benådad, fick till belöning ett kors, det hon säges vara den första som burit ett dylikt. Sedan fullbordade hon hela Trojaborg, återfick alla sina rikedomar, och blef slutligen åter lika ärad och aktad. Styckjunk. Kärström, gen. Hemström.)
Troja-borg
En jungfru, som hette Troja, blef bortröfvad till »Röfvare-kulan» under »Galg-berget» vid Wisby. Hon kunde vinna sin frihet igen om hon kunde anlägga en väg, som vore en fjerdings-väg lång, men på ett noga bestämdt ganska inskränkt rum: hon lade då Troja-borg. När Röfvarena fick se detta verk, sade de att det ej var en fjerdingsväg långt, enär man med ett par steg kunde klifva deröfver; men hon sade, att »stenarne skulle vara hus och stigen dem emellan gator». Då blef hon fri. Calle Odin. En käring hade gjort ett brott och fick den dom, att hon skulle lägga en väg, som skulle vara en fjerdings-väg lång, men 6 alnar bred och också blott 6 alnar lång (således på ett ganska inskränkt rum). — Då man bestämt tiden, lade hon blott en sten för hvar dag: detta blef Tråja-borg; och dermed så räddade hon sitt lif. Calle Odin. Koncept till III: 367 i R 623: 3, p. 462 r. En kärring gjort ett brott — dom: skulle lägga en väg s. var 1/4 väg lång, men ej mer än »6 aln. bred o. 6 aln. lång» (sål:s på ett inskränkt rum). — Då m. bestämdt tiden, lade hon blott en sten för hvar dag; o. sål:da fick hon behålla lifvet till sin naturliga död. — En arian: En Jungfru Troja — bortröfvad af röfvarne i »Röfvarkulan». Släppas på vilkor: anlägga en väg en fj.väg lång, In på ett inskränkt rum. Anlade Trojaborg. När röfvarne fingo se detta sade de att det ej var en fj:sväg långt enär m. m ett par steg kunde klifva deröfver; m hon sade, att stenarne skulle vara hus o. stigen deremell. gator. Då blef hon fri. C. Odin.
Röfvare-kulan på Trull-kälde-rum (i Stenkumla)
Trull-kälde är en 5,6 aln. vid fördjupning i fasta hällen uti »Krons ut-skog» vid Dala-gatu, som leder till Snäckarfve omkring en 2000 alnar från Gardrungs. 10 steg söder derom äro tvenne mindre dylika hålor; alla torra och nu tillkastade med bråte: fordom mycket djupare. Der, eller på Trull-kälde-rum, var uti dessa hålor en röfvare-kula, hvarest sju vilda och blodtörstiga röfvare bodde. Engång, när folken voro borta i marken, gingo de till Gardrungs, drucko sig der fulla och lade sig ute på gården att sofva. Gardrungs-gubben, som gått hem från marken för att se efter grytan på spisen, fann dem liggande vanmäktiga och slog ihjäl sex stycken af dem, men skonade den yngste, som var en yngling och hvilken han fängslade med tåg. Men snart slet denne sig lös, och hade tagit lif af gubben om han ej tids nog fått hjelp. Då måste den unge röfvaren upptäcka deras kula, som var på Trull-kälde-rum och då 12 aln. djup samt hade sin uppgång vid Qviungs: der funno folken mycket vapen och mycket gods. Men nedgången var så väl dold, att man först efter mycket letande kunde upptäcka honom. Olof Siggelin, f. 1812. Koncept till V: 209 i R 625: 11 s. 169 (1875). Röfvar-kulan på Trull-källde-Rum (nära ell. 2000 aln. från Gardrungs). 7 röfvare när folken voro i marken, gingo in t. Gardrungs o. drucko sig fulla o. lågo på g:n, då G-sgubben kom hem för att se eft. grytan — slog ihjäl 6 st. men skonade den yngste, en yngling, m. denne bunden höll på döda gbn, om han ej fått hjelp; måste upptäcka deras kula, hvarest de fingo mkt vapen o. gods. — Kula, 12 aln djup — sin uppgång vid Qviungs. kunde länge ej upptäcka den.
Jul-aftonen på Hästnäs
En mycket rik köpman i Wisby som egde hela Hästnäs, hade en enda utmärkt skön dotter, hvilken älskades af en stor och mäktig sjö-höfding eller röfvare. Då han ej blef älskad tillbaka och kunde vinna den sköna, tänkte han på hämnd: en julafton, då ljusen redan voro tända och julgrisen inburen på köpmannens bord å Stora Hästnäs (i det hus som Enkefru Suno Engström nu ombyggt) påtändes huset av sjö-röfvaren, som dermed seglade bort. Suno Engström's Enka.
Fåröboarnas blods-penningar
En Söndag, då Presten på Fårö stod för altaret i Fårö kyrka, hände det, att Bönderna af ilska skjöto på honom, fast skottet icke träffade honom. — Orsaken till hatet mot Presten var, att denne vid nattvardens meddelande åt en Fårö-bonde af den döende fått den bekännelsen, att han med flere andre plundrat ett strandadt skepp och mördat besättningen: dervid Bekände Bonden, hade under mordkampen Kaptenens hustru kastat en däcks-lucka i sjön för att derpå rädda sig; men äfven hon blef tagen upp, dödad och begrafven i sanden. Presten anklagade derpå de brottslige, en undersöknings-rätt utsändes till Fårön, och man hittade den mördade qvinnan i sanden: vittnen hördes och de måste bekänna nidingsdådet. Men Herrarne, som hållit undersökningen, kunde samma qväll ej komma tillbaka öfver Sundet, utan de måste för natten taga hus vid Broa. Om natten omringade Fåröboarna huset, och både stora löften och rysliga hot att ej med lifvet komma derifrån hördes utanför huset. Bäst det var öppnades hastigt dörren till Herrarnes rum, och en stor silfver-påse blef inkastad midt på golfvet; om en stund kom der in en annan, och så en tredje påse. Sedan togo Herrarna mutor, saken blef nedtystad och Fåröboarna släppte då helskinnade från sig öfver Sundet sina rädda domare, som för blodspenningarne på Fårö sägas hafva uppbygt n.v. J. Ruuths hus vid Strandgatan och Gazelii hus vid Späcksrum, Fåhr2eiska (n.v. Fattighuset i Wisby). Sedan fingo Fåröboarna en lämplig Prest i en Klingvall, som höll dem styft, skriftade dem med Brunte (en stor påk, som ännu fins der), qväste den stormodige klockaren under stegen, och släpade en af Landsnäse-karlarne i håret med hvardera handen jemte hästen, då de med lyckta ledsagande honom ur gården vid ett bröllop, ville öfverfalla honom på vägen. N. Klingwall & J. P. Gahne, i Wisby. [Över titeln står]: Kristen Kristenson Nestvediensis, f. i Nestved på Seland 1594, vid 22 års ålder pastor på Fårö 1616, måste fly från Fåröboarne 1620 och flydde då först till Visby. Men samma år blef han genom sin bror Nils Kristenson, Kungl. Maj:ts hamnfogde i Öja och en myndig man, samt medelst konglig fullmakt befordrad till Öja pastorat, hvarest han, mäkta rik, dog 1656. O. W. Lemke. [I marg. står en avskrift efter G. Alfvegren om samme präst.]