Transkriberad uppteckning
Omkring en 100:de steg N.W. från ingången till Röfvare-kulan, på den gröna planen under Galgebergets klipp-brant, ligger »Trojaborg», en irrgång af på marken lagda grå-stenar, i jorden oftast så djupt nedsjunkna att det hela vittnar om en hög ålder. Grund-teckningen till Troja-borg är korset; och ingången är från Wester; derutanföre ligger en hvil-sten af kalk, äfven som en dylik af granit i det innersta slutet af borgen. Det hela är nästan cirkelrundt, af omkring 32 alnars diameter, yttersta stenringen består af ungefär 210 stenar — dock fattas der flere, och många äro kanske nedsjunkna: hela irr-gången mellan sten-raderna är af omkring 425 steg. Om sommartiden samlas ungdomen på eftermiddagen i Trojaborg, att der på den gröna planen förlusta sig med de kära lekarne: gossarna spela boll, »kasta varpa», »rännä i kämp», »hoppa stikel»; andra »rännä enk-leken» med flickorna — rund eller vanlig —; och de mindre barnen roa sig med andra lekar, plocka blommor, o. s. v., eller göra ett vågadt besök uti Röfvare-kulan. — Men af hela ungdomen är det ingen som underlåter att »ränna Troja-borg», allt från ingången till den innersta hvil-stenen, der man då kanske sätter sig att hvila ett ögonblick, och sedan skall man löpa på samma sätt tillbaka till utgången, då turen är slut. — Men man får derunder ej »stjäla fläsk», d. v. s. göra några olagliga hopp öfver sten-raderna in i en annan gång — det är orätt och man bör då börja på igen. — Alla »ränna» så Trojaborg: barn, som jemnt och rätt kunna gå, ända till någon bedagad gumma, som helt stadigt »går» Troja-borg, till en värdig föresyn för de yngre. — Ibland kunna hela tjogen springa på en gång genom borgen i rask fart, skenbart mötande hvarandra, ibland ock verkligen; och på hela Helgdags-eftermiddagen är Trojaborg stundom ej ett ögonblick ledig. — Särdeles är stället besökt Första Maj och Midsommarafton, då barnen ofta hafva någon traktering med sig, och då hvimlar ännu af glada lustvandrare det gamla Troja-borg. Man säger att en Jungfru (mjölke-piga) blifvit röfvad och af skälmarne förd till Röfvare-kulan i Galgeberget. Hon fick då dom eller valet att lägga Troja-borg; men det skulle ske på en natt — hvilket Röfvarena trodde var omöjligt — dock gjorde hon det, och blef fri. — Andra mena att hon skolat blott lägga en sten hvar dag, och att hon skulle få lefva så länge tills hon fullbordat hela Trojaborg hvarefter hon dock fick nåd: arbetet skulle räckt jemnt ett år, och skulle det vara 365 stenar i borgen; det är dock många flera. Somliga säga åter att Jungfrun, som hetat Troja, under arbetet med Trojaborg varit med en jernkedja fastbunden vid Berget, så att hon ej skulle kunna fly bort från Röfvare-kulan, dock så lång att hon kunde lägga stenarne der de nu ligga. (Emellan S:t Maria, Catharina och Syster-kyrkorna skall ha funnits i Wisby ett stort grannt hus, bygdt såsom i en trekant: detta egde en rik man, född i Italien, som var på sätt och vis gift med en qvinna, med hvilken han hade 2:ne döttrar. Men Modren dog i barnsäng efter den yngsta, och denna blef ammad af en qvinna från Bro. — Fadren var sj öröfvare och mycket rik; men blef slutligen tagen till fånga, då han låg med sitt skepp inne i Lärbro hamn, och ihjälskjuten vid det kors af sten som står jemte landsvägen vid Westers i Boge. Emellertid var också den äldsta systern död, så att den yngsta nu ärfde all denna stora rikedom. — Men denna Jungfru, sj öröfvarens yngsta dotter, hade begått ett stort brott, för hvilket hon blef dömd till döden, och all hennes stora egendom blef tagen från henne. Men då erbjöd hon sig att för sitt lifs räddning att lägga det merkvärdiga Trojaborg, hvartill hon visade en ritning: det blef antaget af Domarne, och hon skulle blott lägga en sten om dagen. Men, då hon lagt halfva Trojaborg färdig, behagade det så väl de Styrande, att hon då redan blef benådad, fick till belöning ett kors, det hon säges vara den första som burit ett dylikt. Sedan fullbordade hon hela Trojaborg, återfick alla sina rikedomar, och blef slutligen åter lika ärad och aktad. Styckjunk. Kärström, gen. Hemström.)