Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Esbå gårds tomten och Tyris tomten slogos en gång. Esbå gårds tomten slog med en dyngsläde, och Tyris tomten hade harven. Tyris tomten vann. Så sålde Tyrisen tomten till Gumbacka. Och Gumbackarna lära ha kört efter honom i tre onsdagar efter varandra. Tredje onsdagen lär han ha följt med, eftersom hästarna voro så våta, att fraggan tippade bara, när de kommo hem.
Godset och den svarta Lam-bocken
En snål och rik Bonde var »aum» (ond) på sin måg, och gaf honom alldrig något af sina penningar. — Men engång, då alla skulle gå [i] kyrkan, förstod mågen att Gubben hastigt gjorde sig sjuk och skulle blifva hemma; då mågen, som i stället för att gå i kyrkan, gick opp på »rindarna», och gömde sig der öfver »håimden». — Bäst det var, kom Gubben släpandes ut med en stor koppar-kittel full af penningar, silfver och guld, hvilket han allt gräfde ner under golfvet i »håimden», och »hyllde» väl på, sägande: »Nå gir jag dig det, fanen! u däu skatt inti släppä det fran dig förr, än Däu har fat en svart lambuck häit i ställe!» och dermed så lemnade han de onda makterna den svarta lam-bocken, och gick sin väg. — När den rike Bonden sedan om några år dog, gick mågen dit med en svart lambock, och sade: »Jär har du nå den svarte lambucken i stället för det godset, som Far satte ner!» gräfde derpå, och fick riktigt den stora skatten. Lars Snauvalds, Alskog & And. Söderdal, Rute.
Lunderhage-Gubbens skatt
En gammal Bonde vid Lunderhage i Fleringe hade någon tid innan han dog gått en natt och »pusslat» ute jemte en stor Ek, som ännu står på Lunderhage gård. En dräng hade sett detta, och förmodade, att Gubben, som alltid varit en verldens träl och mäkta rik, der ville gräfva ner sina skatter, och ville nu »passa ut honom». Drängen såg då Gubben gräfva ner en stor mängd silfverpengar, dem han slutligen äfven höljde väl med jord och stenar under de upprepade orden: »Ingen skall få makt att gräfva upp denna skatt förr än sju bröders blod fått rinna på denna jord.» En kort tid derefter dog den rika Lunderhage-Gubben, och drängen funderade nu på huru han skulle få gubbens skatt vid eken. Som han ej trodde att Gubbens ord skulle något betyda, gick han en natt i tysthet att gräfva under Eken. Men jorden var liksom förstenad och så hård att han omöjligt kunde få spaden ner. Då började drängen tro på Gubbens troll-ord öfver skatten, och, då snart en sugga i gården grisade och fick I0 grisar, af hvilka sju voro galte-grisar, slagtade han dessa sednare sju under eken och låt deras blod rinna på jorden. Då gräfde han med lätthet i jorden der liksom på ett annat ställe, och fick sig verkligen Lunderhage-Gubbens der förvarade skatt. — Slut. A. Söderdal.
Päronen och Skatten
En fattig Bonde bodde i samma gård med en rik Bonde, som bland annan egendom hade en vacker trädgård, full af sköna fruktträd. En dag visste den fattige Bonden ej hvarest han skulle få något att äta: han kom då ihåg den Rike Bondens sköna päronträd, hvarför han tålde sig till aftonen och smög sig då opp i päronträdet, sedan han till sin förundran merkt en mullhög uppkastad under trädet, der i han nu satt helt tyst, ty det lyste ännu ifrån köks-fönstret ut åt trädgården. Bäst tjufven nu satt der oppe i päronträdet, kom den Rike Bonden ut med en stor kopparkittel full af silfverpengar, satte den ner i gropen under päronträdet, och mumlade dervid öfver skatten: »Nu skall ingen kunna taga upp denna skatt förr än han hitsatt tvenne nya obrukade träskålar (-»backar»), den ena med mjölk den andra med gryngröt uti!» och dermed så gick den Rike Bonden sin väg in och lade sig att sofva. »Godt», tänkte den fattige Bonden, plockade väl med sköna päron och smög sig in till sitt igen om natten. Dagen derpå skaffade han sig tvenne nya trä-backar, tog gryngröt och mjölk i dem, smög sig om aftonen i[n] till grannens skatt och stälde begge »backarna» på mullhögen och skatten. — Nu är det vanligt att alla som nedsätta skatt alltid göra det omöjligt för andra att kunna komma åt deras skatt, derigenom att de, under nedgräfningen uttala några vissa ord och dermed binda skatten för sin räkning. Men sedan nu den fattige Bonden ditsatt »träbackarna» med gröt och mjölk, så var gåtan dermed löst och den fattige Bonden fick sålunda upp den Rike Bondens stora silfverskatt. Glad öfver detta, gjorde han snart derefter ett dundrande kalas, och var nog skamlös att jemväl bjuda sin bestulne rike granne med. Då den sednare frågade honom huru han kunnat få råd att göra ett så hederligt kalas, lutade han sig till den bedragne Rike Bonden och hviskade honom i örat: »Jo, det har jag att tacka Edra pengar för, Grannsfar!» Och dermed blef det. — Slut. A. Söderdal.
Utalskog-Fasåker i Alskog
Tre man gingo i mörka natten dit ut att gräfva skatt; men under det att de gräfde, blef det allt ljusare: stjernorna lyste, månen lyste, och de tyckte snart ock att solen sken, men allt så underligt. — Men de gräfde i alla fall modigt på, och träffade snart en ofantligt stor flis, under [hvilken] de då kunde veta att skatten låg. — Men då sågo de hastigt fyra stycken små troll, som reste upp en galge dervid, och sade sins emellan: »Hvaim skall vör nå takä af daim — — dän mä raudä stick-myssu?» — Då blef den Bonden het om öronen, som hade röd stick-mössa, glömde att tiga, och utropade: »Jo, i helvete skall Er fa ta', u inte mig!» — Och dermed skred flisen på sida för spaden, och allt försvann; och de stodo alla tre i kolmörkret. And. Söderdal.
Skatten i Galg-berget
Tre stora röfvare bodde i Galgberget norr om Wisby. De ringade till tecken med en klocka när folk ensligt gingo derförbi: dessa olyckliga plundrade de, och samlade skatterna i en 31/2 alnar lång kista. Men, då de allt mera efterspejades af folket, gräfde de ned kistan i berget och dödade sig sj elfva der ofvan på skatten. En Gubbe från Hund-lund sökte denna skatt och fann verkligen kistan, på hvars lock lågo trenne stora ormar; men han »kunde så mycket», att han det oaktadt tog sig der ett guld-bälte och något annat gods, som han tyckte kunde räcka för hans tid; det öfriga skulle ligga der till domedag. En kärring spådde sedan, att det öfriga af skatten ligger nedanför berget åt sjön under en »tun-vast», så nära att berg-kanten bortskymmer spetsarme af de tre galg-pelarne. A. Söderdal.
Apostlarne i Sanct Hans i Wisby
När huset för förre Garfveriet, n. v. Ridelii bokhandel, byggdes af stenen efter Sanct Hans kyrka, kom man under gräfningen ned till ett källar-hvalf i hvars ena vägg var ett galler. Der innan för såg man 6 Apostlar af silfver, 1/2 aln långa: man bröt upp Gallret och tog dem. Men der innanför fick man åter se 6 andra Apostlar af guld, stående innanföre ett annat galler, hvilka man tydligt såg gå bort och försvinna. — Då blef skattsökarne oroade, och de stå der ännu. — (Blef Procopei rikedom.) Westphal, f. i Wisby, nu Bonde vid Sixarfve i Alskog (g. And. Söderdal).
Mess-Presten. i Sanct »Klemmen» (i Visby)
En natt hade Tunn-bindaren Westphal i tysthet gifvit sig af till Sanct »Klemmen» (Clemens kyrka) att gräfva skatt, som skulle ligga gömd i en pelare. — Men, just som han med ko-foten rörde vid pelaren, började en Prest messa för altaret i choret: när Westphal vände sig om, såg den gamle munken för altaret och hörde hans högtidliga messa, blef han förskräckt, tog till fötterna och flydde. A. Söderdal.
Bryggaren Schwartz's »ändar»
Bryggaren Schwartz i Wisby hade en mangel-bod: i denna, som hade flis-golf, logerades tvenne änder (ankor). — En morgon voro de försvundna; men golfvet var orördt. När man bröt upp detta, fann man ett kar, fullt med mull, derpå änderna lågo döda. Mullen häfdes på dynghögen, men karet ville man ta' vara på och rullade in det; men då klingade det deri: man fann då några silfver-pengar; men mullen var försvunnen på gödselhögen. A. Söderdal.
Eld mot Trull
Det var engång en stor Herre som hade ett grannt slott, i hvilket var ett rum, som alltid oroades af ett troll, som rustade der. Ändtligen ingick han aftal med en Soldat, som mot hederlig betalning åtog sig fördrifva trollet. — Soldaten lagade sig nu i ordning mot aftonen: han nedgräfde i en kolort trenne styckna små penningar, tog tvenne ljus och tvenne krit-pipor och gick in i det förtrollade rummet att vara der öfver natten. Nu tände han ljusen i deras tjockaste ända — ty man tror, att intet ondt då kan komma åt dem, d. v. s. släcka dem ut —, stoppade begge piporna med äkta god tobak och satte sig att läsa en gudelig bok. Vid midnattstid hördes ett förfärligt dån utanför huset, och in kom en gammal Gubbe med ett stort ärevördigt skägg. Soldaten stiger då upp, bugar sig och bjuder troll-gubben att sitta ned på stolen på andra sidan om bordet; hvarpå han sätter eld på sin tobaks-pipa och bjuder Gubben den andra. Men dertill lät Gubben ej öfvertala sig; ty icke kan ett troll röka! I stället uppsteg Gubben och frågade: »Men, hvad hart däu hjär till gärä?» — »Jag sitter här och aktar på mitt gods», svarade soldaten. — »Nå, hvar hart däu da dä pallä?» frågade Gubben. — »Kom och gå med mig så skall du få se», sade Soldaten. De följdes nu begge två ut för dörren (Soldaten med pipan i munnen för att dermed skydda sig för trollet), och han tog nu upp ur ko-lorten de ditlagda styfrarne, hvarvid trollet yttrade: »Hvad är dä' för lort; hm, kumm u ga med ini', skatt däu fa se hvad ja' har!» Då gingo de åter in i rummet, och nu började Gubben väga på en stor sten-häll i det flislagda golfvet och upptog der snart en stor koppar-kittel. Soldaten stod en stund och såg derpå; men tog så hastigt fram en stor »tåll» (slöjd-knif) och rännde den uti trollet och sprang derefter ur rummet. Om morgonen gick han med husets egare åter dit: de funno då en stor kittel full med guld och silfver samt ett ofantligt stort refben, i hvilket »tållen» var fastsittande. — Trollet syntes sedermera alldrig till i slottet, och Soldaten fick af Herren en hederlig belöning. A. Söderdal.
Trollet och Hunden
En resande Herre låg en natt i en stuga, der man sade att det spökade; men han hade sin trogne store Hund hos sig. — Snart om natten var trollet vid spisen, lyftade upp »förflisen», och tog derifrån fram en stor kittel, som det tycktes full af glödande eldkol. — Trollet, som trodde att hunden var en katt, tog ett eldkol, kastade det åt honom och sade: »Vitt Däu jitä ild lille Misen?» men hunden aktade sig och bara visade tänderna. Så ock den andra gången. Men när trollet för tredje gången kastade eldkol åt hunden, for denne på Trollet, som genast flydde för hunden till kyrko-gården; och skatten var sålunda upptäckt. And. Söderdal.
Gubben och Godset
En Gubbe gick i ko-skog eller letade efter kräken och hade sin tobaks-pipa i munnen icke tänd. Snart fick han se en gammal liten Gubbe eller byse, som stod och rörde i [en] kittel, hvilken på elden kokade vid en trä-»bul». — Sedan Bonde-Gubben ett par gånger bedt om tobaks-eld, utan att erhålla hvarken eld eller svar, tog han sin fäll-knif ur »lummen» och kastade den i kitteln. — Då flydde Bysen sin väg, elden slocknade, men kitteln stor der full af silfver-pengar, dem Bonden annammade. And. Söderdal.
Kärringen vid Diger-Rör
En kärring gick engång förbi Diger-Rör i Garda. Der utanför stod en troll-gubbe och vindade hvete; då kärringen bad: »Jag får en näfve hvete af Er?» och höll med detsamma fram sitt förkläde. — Trollet kastade då en skopa hvete till henne i förklädet. Kärringen tackade och gick: när hon var hemkommen, var all hvete förvandlad i blanka »gulddukater». And. Söderdal.