Transkriberad uppteckning

En fattig Bonde bodde i samma gård med en rik Bonde, som bland annan egendom hade en vacker trädgård, full af sköna fruktträd. En dag visste den fattige Bonden ej hvarest han skulle få något att äta: han kom då ihåg den Rike Bondens sköna päronträd, hvarför han tålde sig till aftonen och smög sig då opp i päronträdet, sedan han till sin förundran merkt en mullhög uppkastad under trädet, der i han nu satt helt tyst, ty det lyste ännu ifrån köks-fönstret ut åt trädgården. Bäst tjufven nu satt der oppe i päronträdet, kom den Rike Bonden ut med en stor kopparkittel full af silfverpengar, satte den ner i gropen under päronträdet, och mumlade dervid öfver skatten: »Nu skall ingen kunna taga upp denna skatt förr än han hitsatt tvenne nya obrukade träskålar (-»backar»), den ena med mjölk den andra med gryngröt uti!» och dermed så gick den Rike Bonden sin väg in och lade sig att sofva. »Godt», tänkte den fattige Bonden, plockade väl med sköna päron och smög sig in till sitt igen om natten. Dagen derpå skaffade han sig tvenne nya trä-backar, tog gryngröt och mjölk i dem, smög sig om aftonen i[n] till grannens skatt och stälde begge »backarna» på mullhögen och skatten. — Nu är det vanligt att alla som nedsätta skatt alltid göra det omöjligt för andra att kunna komma åt deras skatt, derigenom att de, under nedgräfningen uttala några vissa ord och dermed binda skatten för sin räkning. Men sedan nu den fattige Bonden ditsatt »träbackarna» med gröt och mjölk, så var gåtan dermed löst och den fattige Bonden fick sålunda upp den Rike Bondens stora silfverskatt. Glad öfver detta, gjorde han snart derefter ett dundrande kalas, och var nog skamlös att jemväl bjuda sin bestulne rike granne med. Då den sednare frågade honom huru han kunnat få råd att göra ett så hederligt kalas, lutade han sig till den bedragne Rike Bonden och hviskade honom i örat: »Jo, det har jag att tacka Edra pengar för, Grannsfar!» Och dermed blef det. — Slut. A. Söderdal.