Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
maran.
Ja' ha aldri ha't mara själv, men ja' ha hört tales om den mö. Mara skulle vare e verkli mänske. Dä va ingen dö ätter va ja' kunne förstå. Igen vess- te själv att han änne ho va mare. Di kunne se dä på di som va mare. Dä va allt månge tecken, men ett vet ja' å dä ä att den som ä mare har inte hår unner armera. Ho kunne komme in gönom nöckelskylte (= nyc- kelhålet). Om di ropa namne på den ho red, så kunne den komme lôss. - Di som hade ont å mare, trod. de sej knappt å lägge sej om kväl. Ho mastra dom förskräcklit. Di bli bå svette å matte.
Ryssarne vid Upp-staig i Kräklingbo 1717
Ryssarne landstego på Kräklingbo-stranden mellan Engmans-vik och Näs-udd, tågade så upp åt Kräklingbo-kyrka och stego upp i tornet, och sågo sig kring i Landet. Allmogen hade flytt undan med hustru och barn, egendom och allt. Från kyrkotornet såg fienden det röka på ett ställe i skogen: Ryssarne följde nu denna ledning, och funno snart på en Bonde från Widfälle i Kräklingbo, som gjort opp eld vid Stormyr, hade der med sig hustru och barn, hvilka genast flydde till skogs; men som Bonden hade hästar och vagn med sig jemte all sin lösa egendom, ville han ej lämna allt detta, utan stadna qvar vid lasset. Ryssarne tvungo honom då att föra detta ner åt stranden, der han på den släta sandbotten måste köra lasset lång[t] ut i vatten: de lassade nu all Bondens egendom i sina båtar, togo Bonden från Widfälle och Prästen Neogard med sig, lemnade hästar och vagn, sedan de af-skurit »sel-repen», vid stranden, och gåfvo sig med sitt rof till sjöss. — Häraf kallas stället »Upp-stajg». Lars Petr. Hannell, Heideby i Kräklingbo, f. 1829.
Ryssarne vid Herre-Vik i Östergarn (1717)
Några Ryska krigsfartyg lågo utanför, och de landstego först med båtar: landets allmoge flydde; men en Bonde från Sigdes i Östergarn som var en »modänes» karl och god skytt, hvälfde en båt öfver sig vid stranden, der han trodde Ryssarne skulle landstiga — och de landstego ock den gången vid Herre-vik i Östergarn. Men bland Ryssarne syntes snart en »stor och grann» Herre; Sigdes-bonden lade an, och den Ryske granna Officeren föll för hans skott. Då blefvo Ryssarne rädda, togo Officerens lik med sig, och lemnade hastigt landet och stego i sina båtar, från hvilka de i flere omgångar kanonerade mot bergen och förstörde dermed all skog; ty de trodde väl att en talrik hop af beväpnad allmoge der skulle ligga fördold. Och dermed så lemnade [de] för den gången landet i fred. L. P. Hannell, Kräklingbo.
Rau-stain
En stor 3 alns hög rödaktig grå-sten står ett skotthåll öster om Katthammars-vik, vid vägen åt Grogan. — Man säger att en kämpe kastat stenen från Gothum-kyrka mot östergarns; men den har ej hunnit fram på 1/4 fjerdingsväg. — Man säger ock att han vänder sig när han känner bröd-lukt. O. Fr. Hartman.
Kort-spelare
Några drängar voro engång så ogudaktiga att de suto och spelte kort på Läktaren under det att Presten predikade. — Men spel-lusten var ej slut med Gudstjensten som de föraktat; utan de gingo in i en stuga i närheten och fortsatte sitt kort-spelande i flere dygn. Bäst de suto, kom en karl in till dem: de blefvo snart goda vänner, drucko tillsammans och började spela med den nykomne, af hvilken de vunno ofantliga summor, till de engång fällde ett kort på golfvet efter hvilket man skulle lysa med ljus. Den nykomne ville väl förhindra det; men slutligen skedde det. Och märkte man hornen på knäna och hästfoten — det var således satan de spelte kort med. I tysthet hviskade de denna förfärliga nyhet till hvarandra, och skickade i hemlighet bud efter Presten. Denne kom och frågade den onde hvad han hade att göra här ; den Onde svarade: »Var du ej heller för säker, du är ock en syndare!» — »Hvad har jag så gjort för ondt, som det ej afbedt hos min Gud?» — »Jo», sade den Onde, »du syndade nyss». — Presten: »Hvad då?» — Den Onde: »Du drog vänstra stöfeln på förr än den högra.» — Presten: »Det kan jag ändra.» — Den Onde: »Du tog kaka af din Mor när du var barn.» — Presten: »Det har jag afbedit.» m. m. — Slutligen måste Den Onde vika för Presten genom ett nåls-hål på fönster-blyet, och drängarna fingo söka sig aflösning inför Präst och kyrka. O. Fr. Hartman.
Gossen, som skrattade i kyrkan
En gosse, känd för fromhet och goda seder och som ofta begagnade uppmerksamt Gudstjensten, kunde alldrig afhålla [sig] från att ju icke hvarj e Söndag då han satt i kyrkan, skratta till. Detta väckte mångas förargelse, och man klagade för Presten, som ock slutligen sjelf hade märkt det. — Gossen blef då af Presten tilltalad ; men han sade, att han allena och ingen annan, tydligt hvarje söndag i kyrkan såge en svart ohygglig karl (kanske den onde), som gick kring med en färg-påtta i ena handen och en borste i den andra, med hvilken han borstade alla (sofvande) öfver ögonen med den svarta färgen, han hade i påttan; men att den svarte karlen, hvar gång han steg fram och ville borsta på honom sjelf, snafvade han kull och slog ut det han hade i påttan: — derför kunde han alldrig bärga sig från att skratta i kyrkan. O. Fr. Hartman.
»Laik-stäu-löiden» vid Kräklings
Engång hade man Lek-stuga vid Kräklings i Kräklingbo. — Då nu ändtligen »Laikstäu-Löiden» eller ungdomen sent på natten eller morgonen skulle gå hem, var ock en gosse Nilsken från Gurpe, som måste skiljas från de öfriga, ty han var ensam der från och skulle ensam gå hem. — Då sade de andre åt honom »på galenskap»: »Hvaim skatt däu ga mä' da?» — »Jag har ingen !» svarade Nilsken. — »Ja, da fart däu ha' trulle äi fyllgä mä' dig!» Nå, Nilsken gick då ensam, modigt åt Gurpe. Men snart fick han ock ett ohyggeligt trull med sig i följe, en glupande svart Hund med lång eldröd tunga. Men Nilsken var dock oförfärad, och sade till trullet: »Jag gar nuck ainsummen, jag; ga däu till daim sum har sändt dig!» Straxt försvann ock trullet; och genast hörde Nilsken ett förfärligt skrik i marken bland den andra ungdomen. — Morgonen derpå fick Nilsken höra, att samme stygga Hund följt hvar enda en af de andra »ungdomarna», som tillönskat honom trullsällskapet, hem till sitt. O. Fr. Hartman.
Kärringen och skatan
Då man engång slagtade, kom en Skata och hackade på ett »kött-lår», och en kärring tog en knif, kastade den efter skatan, den hon träffade i låret. — En tid derefter kom till kärringen — som var jordgumma en karl med bud att hon straxt skulle komma och förlösa hans hustru: nu bar det neder i jorden vid gat-grind-stocken. Fick se sina tvenne pigor stå och mala, dem hon märkte. När hon kom in, fick hon se Barnsängs-qvinnan ligga i sängen med knifven i låret, den hon först tog ut, och sedan förlöste hon qvinnan. Då räckte mannen henne en flaska, ur hvilken hon skulle smörja barnets ögon, men dervid noga akta sina egna ögon; men hon smorde sig dermed dock i hemlighet. Hon såg der nere hela tunnor fulla med mat-tuggor; och då hon frågade orsaken till dessa samlingar, svarade Gubben: »Då man ej läser öfver maten, är dermed ingen välsignelse, utan det kommer hit ned.» Hon frågade ock om sina pigor — Gubben sade: »Derföre att de ej läsa någon aftonbön.» När hon slutligen gick fick hon en röd klädning, den hon dock ej fick taga på sig till kyrkan. — Nu kom hon åter helbregda opp och hem, då hon viste sina pigor lappen hon klippt ur deras särkar. En dag var hon sedan i en köpmans-bod: då kom samme Gubbe, osynlig för alla, den hon väl kände igen, och tog bort en mängd varor ut [ur] boden. Då han slutligen gick ut och skulle knyta in allt i en säck, helsade hon på honom: »God dag!» Då blef Gubben rasande och svor till: »Om jag gjorde mig rätt, skulle nu begge ögonen falla dig ur skallen; men det kan vara nog med ett!» Ett öga miste kärringen ock straxt. Hon ville nu i stället göra honom ett annat spratt, att nemligen mot hans förbud gå med den röda klädningen i kyrkan: men hon var ej väl der inkommen förr än den granna klädningen föll af henne, då hon i bara särken måste skynda åt hemmet. O. Fr. Hartman.
Trullet under vagns-axeln
En bonde vid Ängmans i Gammelgarn reste en natt förbi Kräklingbo kyrka, då han fick trull på vagnen. Men då Bonden kört ett stycke, sade han till trullet: "Nå, nu har du åkt ett stycke, nu måste du sjelf bära ett stycke!" och dermed så tog han ett hjul af och lade det i vagnen, då trullet måste lunka under vagns-axeln, och det ändå hem till Ängmans. Under hela natten fick trullet stå under vagnen. När då "ängmandar" om morgonen kom ut på gården, stod en "ene-stabbe" under vagns-axeln, då han sade till trullet: "Nu ska du få slippa, men du får alldrig göra någon något ondt." Dermed släppte Bonden trullet; och nu "svaid" det af öfver trä-topparna med ett faslig[t] dån och låt.
"Laik-stäu-löiden" vid Kräklings
Engång hade man Lek-stuga vid Kräklings i Kräklingbo. - Då nu ändtligen "Laikstäru-Löiden" eller ungdomen sent på natten eller morgonen skulle gå hem, var ock en gosse Nilsken från Gurpe, som måste skiljas från de öfriga, ty han var ensam der från och skulle ensam gå hem. - Då sade de andre åt honom "på galenskap": "Hvaim skatt däu ha' trulle äi fyllgä mä' dig!" Nå, Nilsken gick då ensam, modigt åt Grupe. Men snart fick han ock ett ohyggligt trull med sig i följe, en glupande svart Hund med lång eldröd tunga. Men Nilsken var dock oförfärad, och sade till trullet: "Jag gar nuck ainsummen, jag; ga däu till daim sum har sändt dig!" - Straxt försvann ock trullet; och genast hörde Nilsken ett förfärligt skrik i marken bland den andra ungdomen. - Morgonen serpå fick Nilsken höra, att samme stygga Hund följt hvar enda en af de andra "ungdomarna", som tillönskat honom trullsällskapet, hem till sitt.
Takstainar i Lärbro
När den mäktige och trollske Takstainar var död brukade han gå igen. Han infann sig då alltid på sin gamla gård Takstains, helst om söndags-morgnarna sedan »folken» gått i kyrkan, då han steg in i stugan, trampade hårdt i stengolfvet, tog säte framför spisen och med båda fötterna mot spis-hällen (»gräue-stainen») sträckte han makligt ett ben åt hvardera sidan, så basande sig framför eldsbrasan. Men härmed hade han ofta både skrämt och hindrat den piga, som skulle laga mat och som ofta fått bannor derför att ej maten var färdig och stod på bordet när »körkfolken» kommo hem. Sedan han så länge förargat henne och ej aktat hvarken hennes afvisningar eller korstecken, ty »trulle' sat sum dä' sat!» så tänkte hon slutligen för sig sjelf: »Däu skatt väl kumbä let pa däur ann dag, hvad dä leidur, leit däu pa dä'!» Nå, nästa söndag kom; och dermed snart ock Takstainar, som satte sig såsom förr framför spisen. Men, som pigan då hade satt en stor kittel med skållhett vatten på spisen och sj elf med en käpp krupit in i ugnen, så stötte hon lätt kitteln ned från den rankiga trefoten, då allt det sjudande vattnet hvälfde ut öfver Takstainar, som satt der ock »masade» sig för elden helt vidöppen! Han utstötte dervid ett så fasaväckande skrik att murarna genljödo, stötte hälarne så hårdt i stengolfvet att märken syntes derefter i mansåldrar och flydde hals öfver hufvud ned åt ängen i Vide-kärret, hvarest han slutligen blef medelst run-kaflen af trollkarlen bunden till domedag. Lars Lindal. Ännu förtäljes om den gamle Takstainar och hans tre bröder, alla födda på Takstains, uti minnes-rimmet: »Graipur äi Garda »U Bildur äi Bro, »Takstainar äi Lädubro »U Knåbbur pa Hau.» Lars Lindal. Uti Lärbro kyrkas stor-gång ligger vid dopfunten en Grafsten, som är 3 alnar 14 1/2 tum lång, i aln 13 tum bred i stor- samt 1 aln 9 tum i lill-ändan. [I marg. står]: Takstajnar, Griper och Thore vore tre bröder. Thore bodde på Herregården (I: 764), drefs ut till östergarnsholm, hvarest han förskansade sig på »slottet» (der som fyren nu står). Men han flydde till baka till Herregården, och begrof sin son Skate, om hvilken säges: »Eiso: lang: ok: uko: braiä: findis: Skato: mino. Strelow, sid. 35. Konceptanteckning till III: 644 i R 625: 12, s. 41 (1878). Taxstainn, Graiper o. Thore = 3 bröder. Thore bodde på Herregården — — drefs ut t. Österg:s holm o. förskansade sig på Slottet (fyren). Flydde t. Herrgin o. begrof sin son Skatte. »Uke braid — — braid.»
Härta och lilla Vintru, f. def.
»Härtar» är ett gemensamt namn för skog, äng, åker och mark, som tillhör åtskilliga hemman (Leiffride) uti Lärbro och Hellvi, hvilket tros härstamma från »Skogsfräui», f. def., som fordom der ofta visat sig. — Der, uti Leiffride skog, »Härrtar», skall hafva bott en gammal kärring, som kallades Lejla Vintru, f. def., som dränkte sig uti »Vintar-brunn» derstädes. Efter döden spökade hon »förfasligt, raut, gråt, log u sang um hvartanna' um netur u gärdi manga bykkna» (rädda). Ännu finnas de »fållk», som hört hennes hesa och fula läten. Lars Lindal.
Stora- och Lilla-Äsk i Lärbro
Stora- och Lilla-Äsk vid Bjärs i Lärbro (hvarest visserligen askar vuxit), äro åkrar, som ligga på en uppslammad sandås i nord och syd (N. N. V. och S. S. V. ?), förmodligen i äldsta tider kringfluten, och uti hvilken äro flera långa tvär-fördjupningar eller genomskärningar, dem — enligt folksägnen — pil- och båg-skyttar begagnat under de stora strider, som här fordom utkämpats. Der finnas mycket kummel och sten-sättningar (stundom lång-fyrkantiga), hvilka till största delen blifvit förstörda genom åker-odlingen, då mennisko-ben, grafkrukor och förrostade lemningar af svärd blifvit funna. Äfven har man der trott sig se ljus brinna för skatt och menat sig hafva erfarit mångfaldigt spökeri. En bonde, som der öfver skulle gå i jul-ottan, fann en liten hund, som hoppade och sprang framför honom, men som efter hand blef stor som — en häst eller karl — han visste ej rätt hur trollet tedde sig, då det slutligen stadnade midtför bonden och spände sina stora klotrunda eld-ögon i honom, som förskräckt vände om, gick i början sakta, men slutligen sprang af alla krafter åt hemmet. Lars Lindal.