Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Till midsom- mar skulle skorste- nar o stenmurar kri- tas, o rundspisen i stora rummet skulle limmas. Och så kläd- de man inne med löv.
Fjäle och Wisne Pastorat
På den stora skogs-trakt som ligger ungefär mellan Alskog och Ala, der, i närheten af Wisne-Myr, Wisne-ängar i Alskog samt Fjäleängar i Ala äro belägna, synas tydliga spår af bygder och forden odling: af husen synes nu blott spridda stenar och rör, ängarna visa spåren af odling, men skog betäcker nu för öfrigt all mark. Det säges, att der fordom varit ett helt Pastorat, som hetat »Fjäle och Wisne Pastorat»: ett ställe i Wisne-äng der kallas ännu »kyrk-taj», ett annat »ört-rum», m. m. i Rangsarfve äng i Alskog; och vid Stenstu i Ala finnes ännu den s. k. Fjäle-stenen. En oliksidig granit-sten med en uthuggen ros och ett qvarter tjock har man funnit i denna gamla forn-bygd. — Antingen har nu allt folk dött ut der under Digerdöden, eller har fienden härjat lands-ängden till undergång, eller ock har kyrka och allt blifvit förgjordt och öfvergifvit för folkets synder eller för någon stor ogernings skull, som der blifvit begången. Sägnen är, att en mycket mäktig man i fordna dagar bodde uti Fjäle, och han hette »Fjälar». Han var så ansedd af sockenboarna och så fruktad af kyrkoherden der, att denne alldrig vågade börja Guds-tjensten förr än Fjälar infann sig vid kyrkan eller han genom bud tillsagt Presten att få börja. En Söndag, då Presten länge väntat Fjälars ankomst och ej heller hörde något af hans bud, vågade han sig börja Guds-tjensten och messan. Men en stund derefter ankom Fjälar; och då han hörde att Guds-tjensten redan var början[!], blef han så vred, att han gick rakt in i kyrkan, uppför storgången och slog i hjäl Presten der han stod för altaret. Andra säga att denna blodiga bragd blifvit föranledd deraf att Fjälar kommit i fiendskap med Prästen derför att denne utfordrade sin rättmätiga tionde af den mäktige mannen. — Slut. Jac. L:n Tjängvide, i Alskog, f. 1809. J. Kahl, Phil. Mag., f. 1831 uti Alskog. [I marg. står]: Wid Hästebinde i Alskog skall en Jätte i sin ifver tagit ett tag i berget och utdragit en ögla med handen att binda sin häst vid, medan han skulle slåss med en annan om Fäst-mön. — Denne Jätte skall hafva varit en mäktig man, Fjäle-Gubben, emedan han bodt på Fjäle ägor i Anga, der han kufvat Presten, så att denne ej tordes börja messan, förr än Jätten kommit i kyrkan. Men som denne ofta kom sent, hade Prästen engång börjat messan innan Gubben framkommit, då han straxt i ifvern ihjälstuckit Presten i kyrkan. Man skall ännu visa blod deraf i Anga kyrka. G. Alfvegren, p. 252.
Angelboar i Lärbro
I slaget på Röcklinge-backe i Lärbro mot Svenske Konung Birger Månsson utred den mäktige Höfdingen »Angelboar» med sina sju starka söner, sjelf åttonde; men efter slaget, deri Kung Birger vardt slagen och fången, återvände han till sin gård Angelbos i Lärbro blott med 2:ne sina söner, sjelf tredje. And. Söderdal, Rute. [I marg.]: År 1315 säger Strelow, p. 155.
Danskarna vid Fjäle-myr
Danskarna lågo med sin krigshär i läger vid Fjälemyr i Mästerby. En kärring vid Mannagårda i Lye brygde godt och starkt öl, och bar det till Danskarnas läger; och desse togo så väl till bästa deraf att de blefvo öfverlastade och insomnade alla. — Under Gotlands-Böndernas frånvaro som flytt för fienden, förenade sig nu qvinfolken, öfverföllo dem der de lågo druckna i lägret, och slogo dem alla ihjäl. Nämndeman Sixarfve i Alskog genom And. Söderdal.
Sankt Pehrs Mor
Sankte Pehrs Mor var så ogudaktig, att, när hon dödt, hennes son, oaktadt alla böner till Gud, ej kunde få henne i himmelriket med mindre han kunde få tre välsignelser öfver henne.1 Alla förbannade henne då han frågade om de kände henne. Men ändtligen träffade han på en gammal döf kärring, som sade, att Sankte Pehrs Mor engång hittat hennes strumpeband och tillade: »Gud signe henne!» Men då Sankte Pehr sade sig ej hört rätt, upprepade gumman det trenne gånger: och då kom hans mor ändtligen i himmelriket. And. Söderdal.
Mickàl Fardelins Skatt
På Fardume ägor i Rute vid vägen som kallas Walle körke-gatä skall en Bonde vid Fardume, Mikkal Fardelin, ha' hittat en stor skatt i en kämpe-graf. Bonden ägde förut ej mer än andra; men blef der-efter så rik att han skänkte en Messe-hake, som ännu bär hans namn (M.F. 1813) insydt, till skänk och gåfva åt Rute kyrka. — Slut. A. Söderdal.
Walborgs-natten vid Hau-träsk
Der Hau-träsk genom en liten å (Ajnick-ä, f.) faller ut i FåröSund äro några strandbodar uppsatta, i hvilka folk ligger och passar på ålen som om natten går ur träsket ner i sjön. — Så låg en gammal Bonde från Stucks i Bunge i en af strandbodarna der sista Walborgsmässo-natten. Just som Bonden låg och hvilade om natten på lafven och elden brann på spisen, kommo med förfärligt gny något farandes ner genom skorstenen; snart fick han se hvad det var: det var nemligen en stor svart hund och tvenne troll-kärringar, som just voro ute på sin årliga färd till Blåkulla, hvilka nu jemte hunden stälde sig framför elden att värma sig. Bonden låg och såg på dem en stund: men snart grep han till yxan som stod jemte honom, och sade till qvinfolken, att han mycket väl [kände] till dem och befallte dem genast packa sig bort med sitt djefvulska anhang hvarifrån de kommit och det samma väg, eljest skulle han hugga yxan i dem. — De blefvo då förskräckta, och snart försvunno både Trollkärringen och Hund genom skorstenen med ett faseligt gny, rop och väsen upp genom luften. Slut. A. Söderdal.
Regnet på Prästens åker
En Präst besåg engång under svår torka sin åker i sällskap med sin dotter. Då Prästen suckade till och önskade att han måtte få regn på sin uttorkade åker, sade dottern: »Hör, Far! jag kan få det att regna, men blott på våra egna ägor — men då blir Kära Far också våt!» Prästen sade då, att han visst ej brydde sig om det, bara hon kunde åstadkomma en så god ting. Och började det genast regna det vackraste regn; men det regnade blott på Prästens åker. — Slut. J. Kahl, f. i Alskog 1831, P.h. mag., läroverks adj.
Nissen och Prästen
Om en rik bonde »mente man tro på» att han hade Nissen, som drog till honom; och detta kom slutligen för Sockne-Prästens öron, hvarföre han på ett besök hos Bonden ville utforska detta. När Prästen kom till Bonden stod nystu-dörren »på sprang» och han såg att en liten gosse der låg på golfvet och skurade. Prästen steg in i hvardagsstugan och blef väl emottagen; men bad Bonden snart inkalla allt sitt husfolk. Då alla voro inkomna, frågade Prästen Bonden om han ej alls hade flere tjenare. »Nej», sad' Bonden, »utom en liten 'sårk', som just nu har något arbete för sig som gör att han ej vill visa sig för folk; han går der ute på gården för sig sjelf och 'anstaltar', till hjelp både för drängar och pigor». Man letade nu efter den lille gossen; men utan att träffa honom, förr än Prästen sjelf åter fick se honom i ny-stugan, der han, ned»måkad» och smutsig och med röd stickmössa, genast gömde sig bakom spisen. Bäst det var ville gossen springa på dörr ; men Prästen mötte der, och frågade honom: »Hvad gör du här?» — Nissen: »Jag hjelper till med något hvart det jag kan.» — Prästen: »Har du någon lön der-för?» — Nissen: »Jag har fått kläder och föda.» — Prästen: »Har du begagnat dig deraf något då?» — Nissen: »Nej!» — Prästen: »Hvad har du gjort dermed då?» — Nissen: »Det har jag nedgräft ute under den höga gat-grinds-stocken.» — Prästen: »Kom då och visa mig det.» Nissen gick då ut på gården, lyfte grindstocken upp ur jorden, hvarunder maten befans förvänd i några större blodlefrar, och sade: »Här är min mat som min husbonde gifvit mig!» — Prästen: »Hvad skall du göra med detta?» — Nissen: »Dessa blodlefrar skola vara mina vittnen på den yttersta dagen.» — Prästen: »Gå nu in bara med oss!» Sedan de kommit in i nystugan, inkallades allt husfolket och dörren stängdes till. Prästen tog då en nål, stack dermed ett hål på fönsterblyet, och sade till Nissen: »Nu skall du inför allas åsyn förvända dig i någon af helvetes fasliga gestalter.» Och genast blef då Nissen till ett rytande lejon med uppspärradt gap, ur hvilket stego eldslågor och gnistor. Husfolket bäfvade, ty Nissen hade någon gång sagt att han ej ginge så lätt på gata, emedan denne hans värd var den tredje i ordningen som han med troskap tjent; men i denna fasans gestalt måste han nu med stort gny tvingas ut genom det fina hålet på fönsterblyet: tak och hus-»flakar» lyftade sig och darrade vid Nissens brakande affärd ur gården, der han alldrig mera visade sig. Jac. L: son Tjängvide.
Walborgsmässo-natten i Prästens Qvarn
En Präst hade en väderqvarn, som brann af hvarje Walborgs-mässonatt flere år på rad. Ett år gick en af Prästens drängar till qvarnen denna natt för att »passa ut» dem som kunde bränna upp qvarnen. Drängen kröp upp i qvarntruten att gömma sig ; men han somnade snart der. Snart väcktes han af ett sällskap nere i qvarnen, der han, från öfre qvarnloftet der han var, mycket väl kunde se genom de glesa golfbräderna. »Päuken» (fan) såsom förman dansade der hurtigt om med sina trollkärringar från Blåkulla, bland hvilka drängen kände godt till de flesta, såsom hans egna grannhustrur. Då sällskapet nu der svängt omkring en god stund, och haft för sig åtskilliga otäcka och gudlösa konster och fukter, stadnade slutligen oväsendet, och hela följet begaf sig i en klunga tillsammans på ett ställe i qvarnen, der drängen tyckte sig se att de tände opp eld för att afbränna Prestens egendom. Då drängen nu sträckte sig något för långt fram öfver qvarntruten, för att vissare se efter, tog denne öfverhalning, och dräng och qvarntrut ramlade med stort dån ned på qvarnloftet. Häraf blef »Päuken» och hans sällskap så förskräckta att de hufvudstupa med förmannen i spetsen jagade på dörr, och försvunno snart i luften med stort rop och gny; — drängen släckte då elden, och derefter blef Prestens qvarn ej vidare oroad någon Walborgs-mässo-natt. And. Söderdal.
Spelemannen, som fick offer
Tvenne »gårds-drängar», som voro kamrater och af hvilka den ene var speleman, voro en söndag i sällskap gångne i en annan socken för att deltaga i ett »våg». Då det lidit en stund på natten, gick den ene af dem hem; men den andre, som var speleman, lofvade kamraten del i de pengar han kunde få för sitt spel, och fortfor ännu en stund att spela för den dansande ungdomen. Men, sedan dansen var slut, begaf sig spelemannen åfven på hem-vägen, hvilken ledde öfver marken genom hagar och ängar. Vid ankomsten till en rödfärgad ängs-grind, erindrade sig Spelemannen ett nytt stycke, och han tog derföre straxt fram sin fiol och började spela. Men härunder blef han sömnig: under denna slummer kom »smått folk» der fram, och började dansa omkring. Vid denna syn ville spelemannen ej mera hålla musik; men då bådo de honom att spela mera, hvilket han ock gjorde — och dansen fortsattes; men ringen kom alldrig tillhopa: ty en hallt kärring kunde icke hålla med i dansen. Slutligen sade spelemannen: nu har jag ej tid att spela för Er längre, samt nedlade dermed fiolen. Då bådo de dansande honom vänta tills de fingo offra åt honom; och så buro de eke-blad och trä-»kaflar» tillhopa vid vänstra grindstocken, och bådo honom dermed hålla till godo. — Spelemannen tackade, tog allt och packade in det i en duk, samt begaf sig nu ändtligen hem. Vid hans ankomst i förstugan blef duken så tung, att han ej orkade bära den, och med det samma gick den sönder — och allt blef der liggande. I detsamma utkom ur stugan kamraten, som gått hem i förväg, och fann dukens innehåll vara guld och silfver-pengar, hvilka efter aftal nu broderligen delades dem emellan. — Spelemannen köpte sig derföre en hemmansdel vid Lekare i Sanda, hvarpå han sedan lefde i lugn och förnöjelse. Jac. L-son, Tjängvide i Alskog. [I marg:en är tillskrivet med annat bläck]: Rasmus Botvalde i Ardre (Morfars Far) spelade »Elvå-striket» (= »di Smas undar jårdi» musik) i skogen när han engång gick hem från en Lekstuga, då »di Sma» (elfvorna) togo till att dansa omkring honom. Men, emedan han visste sluta spelet innan de fått ringen ihop omkring honom, vardt han frälst. J. L-n, Tjängvide, f. 1809. Alskog.
Wäder-hvirfveln och de Små undar Jårdi
En Bonde råkade engång ut för en sådan väderhvirfvel af hvilken man alldrig väntar sig något godt. På det han ej skulle ha' någon nöd af detta möte, kastade han sin »tall» (stor knif) som han hade med sig in i hvirfveln, och han gick så vägen fram utan något hinder hem till sitt. Men om natten kom en man, en af de Sma undar Jårdi, bulltade på hos honom och manade honom ned till sig. Bonden måste följa med. När han då var kommen ner till dem, hade de Små just haft bröllop: de visade honom då hur illa han hade gjort, ty han fick se att hans tåll (knifven) satt i den lilla Elf-brudens lår. Sedan han befriat henne från knifven, fick han tillsägelse att en annan gång akta sig derför; och så fick han gå sin väg med frid. A. Söderdal.
»Puken» i asken.1
En rik bonde hade »Puken» (den onde) i en ask, den han förbjudit alla i huset att öppna. Men en söndag, då bonden gått i kyrkan, gick en nyfiken piga åstad för att se hvad det vore i i asken och öppnade den, då genast »Puken», såsom en liten pojke, flög ur asken och med det samma till bonden der han satt i kyrkan. »Hvem har släppt ut dig?» sade bonden förargad. »Pigan din», svarade »Puken». »Nå», sad' bonden, »skynda dig då genast hem och låt henne ge dig tre slags 'årkar' (göromål).» Då »puken» kom med denna beskedning till pigan, blef hon mycket betydd och visste ej hvad göra hon skulle gifva den onde; men snart fattade hon sig och slog ut en »bop» ärter och sade: »Plocka upp dem!» Men det gjorde han med lätthet och snart, hvarpå han frågade henne: »Hvad skall jag nu göra?» Då hittade hon i ångsten ej bättre på än att hon häfde ut en tunna gryn och bad honom straxt plocka upp hvart enda ett. Men då »puken» nu också lätt fullgjorde detta göromål, vardt den stackars pigan, som just då stod och kokade gröt, så rysligt förskräckt att hon — släppte sig och utropade: »Tag fatt på den!» »Puken» for så af många, många mil bort öfver åker och äng, öfver berg och vatten, men ingen fis fick han; och derföre måste han vara så god och krypa i asken igen. Det första bonden gjorde när han kom hem ur kyrkan var att förtörnad fråga pigan hvad hon hade att göra i asken. Men hon nekade till allt. Och när bonden då såg efter i asken, så befanns den lurade »Puken» der och låtsade om ingenting. N. Jac. s:n Båppare i Eista, f. i Öja 1827.