Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
Jätte-kast
Sådana Jätte-kast eller »Sling-stenar» omtalas öfverallt på Gotland: i Koparfve-hage mellan Westerhej de och Stenkumla, omkring 400 steg från Westerhejde kyrka ligger en stor gråsten som skall blifvit kastad ifrån Stenkumla för att nederslå Westerhejde kyrka. — Jätten sjelf skulle bygga Hej deby kyrka, och Sonen Endre ; men Sonen fick sin först färdig: då blef Fadren vred, och kastade en stor sten efter Endre kyrka ; men han slog för hårdt till, så att stenen flög öfver, och ligger ännu några ioo: de steg på andra sidan Endre kyrka. J. Wallin.
Jungfruarme Diger och Lickersmälla
Jungfru Diger bygde »Tingstäde» kyrka, och Jungfru Lickersmälla uppbygde Gotlands älsta kyrka af sten, som derför kallades »Stenkyrka». Men när nu de begge kyrkorna voro färdiga gick talet så att Stenkyrke kyrka var större och vackrare än Tingstäde kyrka; och Diger tyckte ock sj elf att Lickersmälla bygt sin kyrka högre och grannare än hennes. Hvarpå hon — andra säga Jätten som bygt kyrkan — i vredesmod kastade en sten från Tingstäde kyrka mot Stenkyrka kyrka; men hon hann inte fram på 3000 alnar när, för hennes lillfinger slog henne fel. Stenen, som kallas »Diger-sten» är af gråberg och ligger ännu i dag raka strecket mellan båda kyrkorna, och kan synas från begge klockhålen, der han ligger till domedag mellan Stenkyrka och Tingstäde. J. Wallin.
Presten och Öl-»spannet»
En prest, som tyckte mycket om öl, sade en lördagsafton till sin brygghuspiga: »Jag vet att du nu har god buska; tag ett »spann» (embare) sådant färsk-öl och sätt upp på predikstolen, då klockaren ringer i afton, men laga så att ingen dervid får se dig!» Och så gjorde ock pigan. När nu presten nästa söndag eller dagen derpå predikade och der-under ofta sade: »En liten tid I sen mig, men åter en liten tid och I sen mig icke!» så hukar han sig ned mellanåt och tog sig en klunk buska; och så gick allt bra, och ingen i kyrkan märkte något. — Men engång vid denna öl-drickning var han allt för hastig då han reste sig upp, så att »greppet» af öl-»spannet» fastnade honom öfver nacken; och sålunda stod nu presten der på predikstolen inför Guds församling med ölembaret på nacken! Jac. Vallin.
Båtsman Nime och Lapp-finnen
Båtsman Nime, som ett år var på tjenstgöring i Carlskrona, slog engång vad (»vågade») med en Liffånge der, som var »Lapp-finne», att denne skulle skaffa Båtsmannen hem till sitt på Gotland och så tillbaka till Carlskrona igen — allt på samma natt. — Nå, en natt visste båtsman Nime intet af, så var han hemma hos sin hustru; men han kunde ej säga ett ord. Hustru[n] låg i sängen och sof — men väcka henne kunde han ej heller. Nimen tänkte då: är det verkligen sant att jag nu är hemma, så skall jag ändå ha' ett tecken med mig från hemmet; hvarpå han tog en sko af det nya paret som hustrun ställt uppe på sänghimmeln. Då han sedan gick ut på sin gård, slog han till yttermera bevis på sitt underfulla besök hemma en spik i hjulet på sin trävagn som stod der. — Och så föll han i sömn. När han om morgonen vaknade, låg han mycket riktigt i sin säng i Carls-krona; men han hade sin hustrus nya sko jemte sig! Båtsmannen blef nu helt häpen öfver allt detta: men kom nu i håg att han »vågat» mot Lapp-finnen, och att han verkligen om natten varit hemma, tagit skon från sänghimmeln och slagit en spik i vagns-hjulet. När han sedan på dagen råkade Lapp-finnen, frågade honom denne: »Nå, hur gick det i nättras?» — »Jo», sade Nimen, »jag tror verkligen att jag varit hemma på Gotland; för här har jag ju min Hustrus ena sko!» — »Slog du ej kanske också en spik i hjulet på din trävagn der hemma?» sade vidare Lappfinnen. — När Båtsman Nime i Stenkyrka sedan om en tid kom tillbaka från sin kommendering till Gotland, satt verkligen spiken qvar i hjulet på hans trävagn; och han bedyrade lifligt hela saken för alla sina vänner. J. Wallin.
Orkanen, stillad
Då engång ett fartyg seglade fram mot Pommerska vallen, fingo sjömännen se en väderhvirfvel (= »vatten-sluk») kommande från Danska sidan med sus och dån, så hårdt, att vattnet stod högt i vädret. När Skepparen såg det, sade han att det, så stillt det då var, bestämdt skulle bli en himlande orkan, derest han inte visste råd der-för. Genast befalde han sjöfolket taga fram alla sy-nålar och knappnålar de hade ombord och så ladda tvenne nickhakar och tvenne gevär som de hade, och ofvan på krutet lade man alla nålarna. Emellertid kom hvirfveln allt hårdare och närmare fartyget, då man på engång affyrade kanonerna och gevären. Då vek hvirfveln akter om fartyget och gjorde det ingen skada; dock blef det en sådan sugning att bogsprötet nästan tog vattnet. Straxt derefter blef det åter dodt-stilla på sjön. J. Wallin.
Jägaren förstenad
En karl i Lau var på jagt på en böndag och han hade två hundar med sig. Men så blef han sömnig och lade sig att sofva med sina hundar jemte sig. Han vaknade alldrig mer; ty jägaren, som brutit sabbats-friden, vardt förstenad med sina hundar. Bogström.
»Holm-rajnen» vid Närs-holm
»Holm-renen» vid Närs-holmen är den smala landstrimmel af bara sand, som nu mera förenar nämnde holme med fasta landet af Gotland. — Men Landet lärer ej för just länge sedan varit lägre, så att Gotland var deladt i flere öar, af hvilka Närs-holm väl ock varit en, och en fullkomligt kringfluten holme; ty för ej mera än omkring 40 år sedan ville en Engelsman, som kom seglandes söder ifrån långs landet och som hade Fredrik Allmunds om bord såsom lots, promt segla fram genom sundet mellan Gotlands fasta land och Närsholm åt Ljugarns-hamn till. Men då Allmunder sade att det vore omöjligt komma fram genom Holm-renen, derest han ej alldeles ville sätta skutan på backen, gaf han ändtligen med sig; men brummade ännu en stund öfver att den rätta segelleden till Ljugarn ej var i sitt tillbörliga skick. Chartan till J. Wallins Gotl. Sam:r, 2:dra del:n visar Närs-holmen såsom helt och hållet afskiljd från Gotlands fasta land. N. N. Pilgårds, på När.
Jätten och Hemmorn
En jätte var ovän med Hemmorn på När; och derföre bad han sin hustru att taga en stor sten och lägga den framför bondens dörr, så att han skulle komma hvarken ut eller in. Men när hon i förklädet burit den ofantliga stenen halfvägs eller så långt som till Hemmor-akar, då brast förkläds-bandet för henne: och der blef stenen liggande och ligger der än i dag. Bogström, skolmästare på När.
Danskarnas affärd från Gotland
Gotländningarne, eller rättare, »Gutarne» hade blifvit befriade (1645 eller 1679?) från Danskarne; och desse sednare skulle då köras ut. Men månge hade här slägt och vänner mycken egendom och andra skäl att just ej så godvilligt skilja sig från Gutarne; hvarföre man slutligen med list var tvungen aflägsna dem från landet. En stor och mäktig man, kanske landsdomaren, vid namn Engelbrecht, anbefalde att alla Gotlands innevånare skulle på bestämd dag och ställe infinna sig för honom. Då de alle voro samlade, skulle hvar och en i sin ordning uttala och eftersäga orden: »en hvit häst i korngolf». Men detta kunde de Danske omöjligen riktigt uttala, utan de »grötade» eller skorrade jemmerligen och sade i stället: »en hvid häst i korngulf»; och då utrönte Engelbrecht och hans Gutar hvem som var Dansk! En rik Bonde vid Rikvide på När, som ej ville flytta bort från sin goda gård, och som måste infinna sig vid ett sådant språkmöte, hade, emedan han visste med sig att han ej med framgång kunde bestå profvet, användt mutor, och i all tysthet lemnat vederbörande i denna pröfnings-nämnd en silfverskål full med silfverskedar: derigenom slapp han eftersäga de förut nämnda Svenska orden, och fick sålunda stadna oqvald qvar på Gotland. Bengt Närgren, på När.
Jätten och Hemmorn
En jätte var ovän med Hemmorn på När; och derföre bad han sin hustru att taga en stor sten och lägga den framför bondens dörr, så att han skulle komma hvarken ut eller in. Men när hon i förklädet burit den ofantliga stenen halfvägs eller så långt som till Hemmor-akar, då brast förkläds-bandet för hene: och der blef stenen liggande och ligger der än i dag.
Näckens Brud
En flicka gick i en äng och letade blommor. Då hörde hon från stranden ett så »grannt spel». Hon tyckte det var oändligt ljufligt och gick dit åt »spelet» hördes. Snart såg hon en gråklädd man, som lockade och smekte: hon blef slutligen af hans ljufliga spel alldeles betagen, så att hon utan att veta det var nere hos »sjörådet»» (Näcken), der det var de grannaste rum och salar, liksom på ett kunga-skepp. Der nere hade hon allt godt och allt nöje, och sjörådet fägnade henne med sitt vackra spel; men hon fick alidrig komma opp och till menniskor. — Nå, hon var borta och blef borta; och hemma sörjde föräldrarne henne såsom död. När året var omgånget, fick hon ett litet barn en son ; men ändock så gråt hon och sörjde mycket: »sjörådet» sökte muntra henne med sång och spel, men det hjelpte föga. En dag satt hon och tvättade sitt lilla barn hörde hon klockorna ringde hemma, och gret så att tårarna såsom stora »sliar» (slånbär) föllo ned på barnet. »Sjörådet» spelte för henne det vackraste han kunde, och frågade henne slutligen med ängslan: »hvad hon var så bedröfvad öfver.» Hon svarade då: »Skulle jag ej vara bedröfvad, som nu på ett helt års tid ej fått komma i kyrkan och höra Guds ord!» »Sjörådet» ville ej släppa henne ifrån sig; men efter många böner fick hon gå hem och i kyrkan, dock med löfte att hvarken helsa på eller tala med någon menniska, och att komma åter till honom och sitt lilla barn innan Presten ginge af predikstolen. Ja, hon kom i kyrkan, grannare än någon annan, satte sig tyst jemte sin mor i hennes bänk; och ingen kände igen henne. Slutligen kände dock modren henne och frågade hear hon varit och hur det var fatt; men hon teg och svarade ej ett ord på modrens alla frågor. Men till slut brast modren i gråt, och då började dottern ock gråta, och talte nu om allt hvad som händt henne: dock ville hon ej bryta sitt löfte, öfvergifva sin son och följa modren hem. Denna sade då att allt var sjörådets synd, och att hon borde öfverge både honom och hans unge. Mellertid gick Presten af predikstolen: då hörde man »sjörådet» med ynkelig stämma utanföre ropa henne vid namn: »Kom, kom; den lille gråter!» — Men hon gjorde sig hård, gick hem med modren och öfvergaf »sj örådet» och den lille; men de vågade alldrig släppa ut henne ensam. (Man skall ha' »laggt upp» en skön och ömkelig visa om denna händelse.) B. Timgren, f. 1788.
Jagt och Djurfång
[— — —] Inspektoren på klostret C. Fr. Björkander [...] Under en jagt i Hej de en del dag, då B. skjutit 14 skott på samma hare, gnäggade denne som ett föl och ficks icke, ty det var väl en äkta trull-hare; och derpå gick han (B.) oupphörligt vilse i skogen samt höll på att aldrig komma till bygd igen (XIII: 118). C. Fr. Björkander. [— — —]