Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
På varje gård fanns det en tomte, och han skulle rikligen förplägas till högtiderna. Om kvällarna gick tomten omkring med eld och lykta och såg efter, att allt var på sin plats, och ställde till rätta sådant, som husfolket glömt att ordna. De olika gårdarnas tomtar lågo ofta i fejd med varandra. Så berättas det exempelvis om striden mellan Tyris tomten och tomten på Esbå gård, Tyris tomten avgick i allmänhet med segern. Däri talar kanske avunden mellan socknarna, i esbåhistorierna lät man väl städse tomten på Tyris dra det kortaste strået.
Guldbjerge i Stenkyrka
Nära vid Bjergs i Stenkyrka är en backe, som nu heter Kul-bjerge, men som förr hette »Guld-bjerge». Derunder skall ligga en så stor skatt förborgad, att, om Stenkyrka kyrka brunne af tre gånger, skulle dock Guldbjerge-skatten kunna ersätta skadan. — Man har väl försökt att med slag-ruta och annat få opp skatten; men det har ännu ej lyckats någon. — Man säger ock att en underjordisk väg skall gå från Guldbjerge till Stenkyrka kyrka. J. Wallin.
Ladan öfver Landsvägen
När engång en Bonde från Eriks i Bro kom resande från Stan vägen fram just vid Bro Sten-kalm, stod det en stor röd Lada tvärs öfver Landsvägen: ladudörrarne stodo på vid gafvel, och en gammal Gubbe satt på en stol midt på lad-golfvet och rörde med en käpp i en stor koppar-kittel, full med guld- och silfver-pengar, och ropade till Bonden: »Vitt Tu ha', så ta'!» Men Bonden blef så förskräckt och svarade: »Jag ger allt fan!» och han vände tvärs af från vägen, och körde rakt ner i skogen. När Bonden hållit der en stund, så försvann lada, Gubbe, kittel och alltsamman. — Bonden var förut rik, men efter [den] dagen blef han alldeles utfattig. J. Wallin.
Nårs åikar
En verldsgirig Bonde vid Nårs i Weskinde skulle en Julmorgon nödvändigt köra ned och mala på Bruket i Lummelunda; men på vägen mellan »Bruket» och Nårs blefvo hans begge oxar förvandlade till tvenne stora gråstenar, som ännu kallas »Nårs-åikar» eller öken, och stå der öster om landsvägen. J. Wallin.
Kärringe-träta på Jule-morgon
Uti Stor-Nime qvior i Stenkyrka står ett par stenpelare omkring 3 alnar höga och i aln i fyrkant, på hvar sin sida om körvägen. — Tvenne grannhustrur träffade der hvarandra Julemorgon, då de skulle gå i kyrkan: men som den ena hade lånt ett bröd af den andra, fordrades nu brödet tillbaka. — »Nog har hon bröd nu i Helgen.» — »Det har jag väl, men hvar och en skall ha sitt.» — »Du skall få det, vet jag!» »Men, då jag lånat ut något före Helgen, skall jag ha' igen det till Helgen.» — Trätan tog nu mer och mer till; och manfolken som voro med dem bad qvinfolken ej träta mera på Julemorgon, utan heller i Guds namn nu gå i kyrkan såsom de ämnat; men de ville inte sluta, hvarföre karlarna gingo ifrån dem, och nu fortsatte de sin träta. — »Du skall lefva efter Helgen o» (också). — »Det angår dig inte!» — »Nå, så tig då» — »Tiga! för dig, din bedragerska.» — »Nå», sade slutligen den ena, »trät och trät i helvete, och 'gugge' du måtte bli förvandlad i en sten!» — »Och du med!» svarade den andra lika hvasst. — När då manfolken kommo ur Jule-ottan stodo deras begge kärringar der i Stor-Nime-qvior förvandlade i sten —, och de få så stå till domedag. J. Wallin.
Asp-löfvet
Intet träds löf är så rörligt som aspens: vid den lenaste vindflägt så darra de. — Det kommer deraf, att, då Frälsaren flydde för Konung Herodes, stadnade han en stund under en asp, och darrade ännu af förskräckelse och dödsångest. Derföre darra alltjemt sedan aspens löf af medlidande öfver sin skapare och Herre; och när man ser aspens löf så darra, skall man påminna sig Frälsarens lidande. P. Stengård, Martebo.
Petters-gata
Under det att en Neuman var Herre på Lumelunds-bruk, så skulle hans son, Petter, en söndag rida till kyrkan. Härunder fällde han ned sin psalm-bok, och skulle, sittande i sadeln, luta sig ner och ta' upp boken: derunder blef hästen rädd, och har väl tagit till »rännä» (skena) i skogen; ty det dröjde ej länge förr än hästen kom skalande hem till »Bruket» med ynglingens ena lår hängande i stigbygeln. — Deraf heter denna väg, som går ned från Etelbols till »Bruket», ännu idag »Petters-gata». J. Wallin i Martebo.
Trull-spur i Martebo
I Qvie hage i Martebo synas djupa hålor i bergs-hällen, liksom efter stora ofantliga fötter: man säger att trollen trampat så hårdt på berget, att deras fötter deri lemnar spår efter sig; och derför så kallar man stället »Trulispur». P. Stengård, Martebo.
Stenen i Medebys-Hage
Ett stycke från Medebys-gård i Martebo i Ajk-hagen står lutande en 6 å 7 qvarters sten af granit, med utritning af en menniska (högst otydligt). Man säger att en karl der i forntiden skall hafva blifvit ihjäl-slagen. J. Wallin.
Sanct Olofs kyrka på Sanct Olofs-holm
Med sina härskepp anlände Sanct Olof från Ryssland till Akergarn på Gotland, hvilket ställe deraf fick heta Sanct Olofsholm. Han införde kristen tro på Landet; och han ville ock nu på Sanct Olofsholm bygga en kristen kyrka. Men dermed gick det mycket långsamt, ty folket var ännu i allmänhet der emot. — När konung Olof en dag gick och funderade för sig sjelf på sin kyrkobyggnad, mötte han en man, som erbjöd sig att på 3 dagar bygga opp kyrkan för honom och fullfärdig, om de kunde komma öfver ens. Då konungen frågade hvad mannen ville hafva för lön för besväret, svarade denne: »Jag bygger kyrkan, du tänker på, färdig åt dig på 3 dagar om du till lön kan gifva mig sol och måne, lemna dig sjelf åt mig, eller om du kan säga mitt namn, men innom tre dagar vill jag hafva svar af dig, Sanct Olof!» Nå, Konungen kom derom öfverens med mannen, som var en Jätte eller ett troll; och genast började Jätten att bygga på kyrkan, och det i största hast och med förunderligaste framgång. Allt mera det led med kyrkan, dess ängsligare blef Konungen för sitt löfte. En dag innan kyrkan skulle bli färdig gick Konungen oppe på berget och sörjde öfver detta: han blef tung och lade sig ner att hvila der. Då fick han höra någon som sjöng under sig i berget, liksom sjöng det ett barn till att sofva: »Sof, sof kär' Dotter min! — I morgon kommer Far din hem — Med sol och måne — Eller Sancte Ole; — Och Far din heter Skalle!» — Det låg Sanct Olof och hörde på flere gånger. Dagen derpå var kyrkan färdig, utom spiran och flögen, hvilka Jätten just då arbetade med. — Då ropade Sanct Olof till Trollet: »Skalle! spiran lutar!!» — När Bergstrollet fick höra att Konungen visste hans namn, tog han spiran med flögen på och for sin väg i luften med mycket buller och larm. — Konungen fick alldrig se Skalle mer; utan Guds kyrka på Sanct Olofsholm fick stå der med fred. J. Wallin.
Jungfruarna Martha och Lunda
Martebo och Lummelunda kyrkor skola vara bygda af tvenne systrar Martha och Lunda. Men dessa kyrkor sägas ej i första början ha' legat der de nu ligga; ty mot Prästgårds-hagen, Högen kallad — och Binga åker är en hög kulle som kallas »Binga Slott» och säges det att Martebo kyrka der först skall varit anlagd. Men så mycket som man hann bygga om dagen, nedrefs af Trullen om natten; då beslöt man låssa sten på en vagn och spänna oxar före och låta dem gå hvart de behagade till de stadnade. — Så gjorde man, och der kreaturen stadnade, der bygde folken Martebo kyrka, der hon än står den dag i dag. — Efter Binga-slott synes ännu en mängd sten och bråte såsom af en gammal byggnad. J. Wallin. Lummelunds kyrka säges vara bygd av Martas syster Loma år 1139. G. Alfvegren, p. 93.
Om Elinghems Öde-kyrka
Då engång Prästen (Hansten), som var Pastor i Hangvahr till hvilken Elinghem hörde, med sin Jagt-kamrat Båtsman »Svåger», jagade i trakten af Elinghems kyrka, som då redan var förstörd, träffade de der på i en tillmurad »hydda» i muren 2:ne vinflaskor: de togo dem ut, smakade på vinet, som var mycket godt, och det de ej hade någon nöd af. — De funno der äfven under den nedvräkta altar skifvan en hop små mynt. — Långt efter det kyrkan var förstörd, lågo der 2:ne stenbröd på altarbordet; det ena var helt, men det andra var liksom skurit af. En Skomakare vågade sig engång till att taga ett af dessa stenbröd hem med sig att bruka det till »klappsten»; men han fick så mycken oro af rå och spökelse i huset, att han måste bära dit det igen — och denne skomakare, som gjort detta fåfänga besök i kyrkan, kallades sedan alltid »Öde-klockaren». J. Wallin. [I marg. står]: Elinghems kyrka är af Eline Qvie byggd 1050; det är obekant när den blifvit ödelagd. G. Alfvegren, p. 95. Der skall och ha funnits ett litet rart silfver-mynt, som tillhörde först Löjtn. J. M. Schröder, H:r Strandberg, m. fl.
Stenkors vid Rute kyrka
Ej långt från Rute kyrka står ett stenkors af omkring 4 alnars höjd, två alnar 1/4 tums bredd öfver armarna, och af omkring 3 till 41/2 tums tjocklek. På arm-ändarna äro fyra hjertan inhuggna, under till är en sexuddig rosett utarbetad, och mellan allt detta är ett kors i midten genomhugget. — Man säger om detta stenkors det vanliga; nemligen: att en brud der fallit af hästen under sin brudfärd eller ridit ihjäl sig; eller ock att tvenne prester ridit i kapp till Rute kyrka om detta sistnämnda pastorat, och att en af dem med sin häst här stupat och dödt. Eller ock att någon ifrig Bonde vid någon prästkallelse, i brådskan att framföra segerbudet, här ridit ihjäl sig. (J. Wallin.)