Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var ett fruntimmer med långt hår på kroppen. Fruntimmers om var mycket håriga, var inte säkra , än de kunde skicka mara på en. Sådana skulle en akta sig för. Vad det var för en sär- skild makt de hade, vet jag inte, men råka- ade man utför dem, så blev en klämd. Mara red hon tog tag om bröstet och klämde.
Rollum-Gubben
I Martebo-myr är ett träsk, som kallas Rollum, och som i fordna tider skall hafva varit bevuxit med skog — som det tros — för trädstubbar synas ännu på träsk-bottnen. Hela marken säges hafva sjunkit och blifvit ett träsk derföre att en Bonde vid Snaldarfve i Martebo och en annan vid Brusens i Weskinde, svor mot »sin-andra»: »Jag är ägare af jorden!» — Den ene Bonden hade tagit jord i sina skor ifrån hemmet, och svor nu ytterligare, »att, om det inte var hans jord som han stod på, skulle marken med skog och allt sjunka!» och skog och mark sjönk ock verkligen en Trettondedags-natt, och blef ett träsk. Och förmodas det att Rollum-Gubben har sin upprinnelse ifrån denna träta. — Emellertid äro Rollum-Gubbens bedrifter många: när Bönderna äro ute och fiska, och det inte faller Rollum-Gubben in, så få de alldrig ett »fen»; men återigen så gifver han dem ymnigt, helst om de tala godt om honom och tidt nämna honom vid namn. Men ibland faller detta honom icke heller på läppen. En dag voro sex man ute och fiskade på träsket, och nu satt Rollum-Gubben der tydligt på en trädstubbe med en piska i handen. Den ene af Bönderna sade då: »I dag få vi visst godt fiske, för Rollum-Gubben sitter der!» men i detsamma försvann Rollum-Gubben; ty han måtte visst icke tyckt om detta. De fiskade nu; men ända till middagen fingo de ingen fisk, och ämnade nu att fara derifrån. Men i detsamma fingo de se något ovanligt uti rören: de lade då brådt ut sina nät, foro ikring stället och slogo i vattnen för att skrämma (»flåiga») fram fisken. De blefvo ock nu varse en »hapligt» stor fisk, som kom fram på nätet; men han for det tvärs igenom, och spelade så in i en liten vik. Bönderna satte nu tredubbla nät framför fisken, den de nu först riktigt fingo se, och det var en stor, stor Gädda! De då att slå i vattnet: gäddan for på nätet, men återigen tvärs igenom det tredubbla nätet.¹ Då blefvo Bönderna ledsna och sade: »I dag är det intet värdt att vi länger fiska !» och i detsamma hörde de någon som skrattade åt dem; och nu ville de alla fara derifrån. Men då de nu alla rodde jemte hvarandra, fingo de se en stor myckenhet fisk, hvarför de åter på försök lade sina nät ut; och fingo nu så ymnigt med abborrar, att näten sjönko för dem. Och sedan måtte de lägga näten hvar som helst, så fingo de så mycket fisk de kunde önska sig och det hela dagen igenom. — Sålunda roade sig Rollum-Gubben med Bönderna den dagen — Slut. J. Wallin.
Bengt Gervalls i Hogrän
För långliga tider sen hade en Bonde vid Gervalls i Hogrän vid namn Bengt svurit ett stycke Myr till sig uti Mäster-myr, hvarför Bengt efter sin död alldrig fick ro i sin graf, utan måste han jemnt gå och spöka i Myren, der han ofta för folken tillstälde allahanda upptåg och skälmstycken. — Då Folken en dag i en angränsande gård var nere på myren för att slå foder, då de, ännu tidigt på förmiddagen, fingo höra »sine folk» ropa från landet att de skulle komma hem och få middag, Men Husbonden, som slog före, tyckte att klockan alldrig ännu kunde vara tolf, hvarför han fortfor att slå. Men återigen hörde man ropen, som kallade dem att få middagen; och nu gaf man sig åt landet, ehuru det förundrade dem att tiden på dagen redan kunde vara så långt liden. Men när de då hunnit halfvägs mot hemmet, började Bengt gnägga och skratta högt i vädret. När Bonden hörde det, vände han sig om, och fick då se Bengt sittandes oppe i toppen på en björk och gjorde der allahanda »hyss», log och fröjdade sig åt att han så bra narrat dem. Då ropade Bonden åt honom: »Ja så, sitter du der din skälm — jag kunde väl tro att det var du!» — Då vände de om till myren, och slogo nu ännu två goda timmar, innan de fingo höra middags-ropet från hemmet, hvilket Bengt så noga kunde härma, att de trott det vara deras folk som ropat. I samma granskap bodde en Skomakare. Så snart Bengt visste att Skomakaren var borta och sydde och att Hustrun var ensam hemma, gick alltid Bengt om nätterna in till henne, satte sig och frös och huttrade vid spisen, gjorde så eld opp och satt och värmde sig. Det hände den ena gången efter den andra, och på slutet blef Skomakare-hustrun så van med det, att Hustrun som låg i sängen engång frågade Bengt som satt vid spisen, hvarföre han så gick opp till henne om nätterna. Bengt svarade då: »Jag fryser och far illa — svär alldrig falskt Mor!» Och då hon sade: »Kan I inte gå gå någon 'anderstans' och värma Er», svarade han: »De äro skälmska emot mig, men I är så bra!» Och der-med så gick Bengt sin väg den gången. Alldrig får Gervalls-Bengt någon ro; ej heller lemnar han andra någon frid: så fick en gång en Piga, som var gången i ko-skog eller före att drifva hem korna, gå hela natten igenom utan att hon kunde hitta hem; hvart hon förde sina kor och ville fram, var de[t] långa »tunar» som stängde vägen för henne, der hon förr alldrig sett någon »tun». Först mot morgonen visade sig Bengt och hade så roligt att han kunnat narra henne; och sedan voro alla villande »tunar» borta, och hon fick ändtligen i fred komma hem med sina kor. Åter skulle en Piga en Söndag gå till kyrkan, då hon fick höra någon stå och hugga i skogen, och när hon kommer litet längre fram får hon se en liten gosse som stod och klyfver »troder» — han var gråklädd och med röd stickmössa. Hon stadnade då och såg på honom. Men när hon nu gick igen, kom hon visst ej till kyrkan, utan hem igen; — och nu förstod hon att Bengt narrat henne i skogen. Alltid vid stora Högtider eller då frost först inträffar om hösten är Bengt ute och körer på isen, och det låter alldeles såsom många voro der ute och körde; men då man går dit för att se efter, fins der alldrig någon menniska, men bara man går derifrån en handvändning, så är Bengt redan åter färdig med att köra och rusta på isen, att det hörs lång väg. — Man är så van med hans upptåger, att man ej vidare bryr sig om det. — Slut. J. Wallin.
Is i Råg-tiden
Då engång en Bonde med sitt folk hade mycket brodtom med att köra in sin råg, och kom med sin häck och dragare ned i en qvia straxt vid gården, såg han till sin förundran alla buskar i den närbelägna hagen alldeles fullsatta med is-tappar, som hängde der och glindrade så präktigt i det varma sol-skinet. — Nå, de hade brodtom och körde snart förbi ned i Råg-åkern, der de skulle »låssa». Men under tiden sade någon: »Är' barnen galna som hängt alla buskar fulla med istappar!» — »Jo, det var likt», svarade en annan: »is-tappar i Rågtiden! men i alla fall skola vi se bättre efter när vi komma tillbaka.» — Men när de komma tillbaka, voro alla istapparna på buskarna i hagen försvunna: ty det var väl skogs-bysen som hade tillställt hela narrspelet! J. Wallin, Martebo.
Södbro-galten i Othem
Fram mot Södbro är en backe, der i trakten »Södbro-galten» alltid brukar spela vägafarande så många spratt. — En Bonde norr ifrån Landet, d.v.s. en »Noder-gute», skulle engång gå till Wisby; men han skulle vara inne till dagningen, hvarför han redan i mörkret gick från hemmet. Bonden kom så fram mot Södbro, der backen är och tänkte vid sig sjelf: man talar så mycket om »Södbro-galten»; nu vore det inte illa om han kunde hjelpa mig fort på vägen. Och med det samma såg han en hvit häst ståendes i backen sadlad. Vara huru det vill, tänkte Bonden, så sätter jag mig på. Nå, Bonden gjorde så: det bar af i »flyg» (fyrsprång), så att han knapt kunde ögna vägen — blåste och yrade med snö gjorde det. Med så god fart trodde Bonden att han snart skulle vara i sta'n. Men när det nu dagades, satt Bonden på en gran och red! Snön hade vägt ner granen; och när det blåste till, flög granen upp och ner: det var den hvita hästen [som] stod sadlad på backen och Bonden nu ridit på till Wisby! När Bonden såg detta, blef han förargad på sig sjelf ; men då började Södbro-galten att skratta obegripligt i skogen åt honom. En pojke från Rute skulle engång skjutsa en finne till Wisby. När de kommo till Södbro, fick finnen se något ovanligt i vägen; och när de kommo fram i backen, stjelpte vagnen rundtomkring — der var nu Södbro-galten framme igen! Men finnen sade: »Det skall jag betala dig före, du!» — Och när de fingo vagnen opp, tog finnen ett hjul af vagnen, och sade till Södbro-Galten: »Kom nu hit du och ställ dig under denna axeln och bär i stället för hjulet, så kan du slippa att göra skälmstycken så länge!» Galten ville inte gerna dit, grymtade och skrek — men dit måste han. Så satte de sig på och körde. »Nu skall du köra bra fort», sad' finnen till pojken; och när de kört en mil, så pusstade de på vägen. Då bad Södbro-galten att han skulle få slippa. »Det skall du få», sad' finnen, »men du skall stå här på detta ställe tills jag kommer tillbaka!» — Finnen for så till staden och körer ut igen. När han nu kom på samma ställe der Galten stod, tog han åter ena vagnhjulet af, stälde Galten under, och körde så på samma vis ända till Södbro igen. Då sade finnen till galten: »Nu skall du slippa!» och så satte finnen honom ned i jorden, och så på till att trampa; och pojken måste också trampa med, så att de »grunade» under fötterna. — Hvargång gossen sedan kom på detta ställe, så rännde bloden uti honom, för han glömde alldrig denna färden. — Slut. J. Wallin.
Haffruen i Martebo-träsk
Haffruen, som uppehöll sig i Martebo-träsk, skulle, efter gammal folksägen, »hvarje år hafva en karl, som var ute och fiskade på träsket»: och förunderligt var det, att år efter år, blef alltid någon man der förlorad. — Då kom der en Trollkarl, som ville fördrifva Haffruen ur Martebo-träsk; och det försökte han på det sätt, att han nedsänkte ett silfverkors uti ett dertill hörande träsk, som kallas »Kors-pall», hvarest ännu idag synes ett bål-verk nedsatt. Efter den stund som korset korn i träsket, hade icke Haffruen der längre någon ro och trefnad; och blef slutligen så beängslad och rasande, att hon flydde ur träsket och tog sig utväg genom Berget ned åt hafvet genom nuvarande LummelundsBruk, der ännu vattnet har sin merkvärdiga underjordiska gång, 'näst en fjerdings-väg lång, från Martebo-träsk. Wid Burge i Lummelunda voro två Bröder, Bengt och Jacob, oense om vattnet i Gården. Bengt nekade Jacob brunnsvattnet, och satte lås för brunnen. — En vinterdag voro begge Bröderna, gåendes ute på Martebo-träsk, för att försöka isen och söka sig utväg åt »Dyarna», för att på släde få köra sitt foder i land och hem till Gårds ; och gingo de begge just öfver Kors-pall. Bengt gick före, gick sig ner i träsket och kom alldrig tillbaka; Jacob vände åter lyckligt till landet och tänkte; att »Brodren nu ändtligen fått tillräckligt med vatten!» Men de Gamle mente på, att den vattengirige Bengt blifvit tagen af Haffruen vid Kors-pall. Den samme Jacob vid Burge hade sett många äfventyr uti Marteboträsk; och förtalde då han var mellan 80 och 90 år, att han engång uti Rörholm, som ligger mellan Kors-pall och Lummelunds-träsk, hade sett en Gädda med koppar-skälla och häng-man såsom på en häst den största fisk han hade sett i sin lifstid i Martebo-träsk. Och hans tanke om saken var, att det var Haffruen derstädes som hade visat sig för honom. En annan gång, då samme Jacob var ute och fiskade i Lummelundsträsk, såg han en man, som satt der på en sten, som kallas Likkistan, han kastade sig åter ned i vattnet, reste sig upp igen, klappade med händerna och vinkade till Jacob, liksom han ville hafva honom till sig. Men Bonden blef rädd, och gaf sig i störstelig hast till landet; men mannen, som satt på likstenen kom efter honom. Och, ehuru det var lugnt och vackert väder, blef vattnet i Träsket så oroligt, att den ena böljan efter den andra ville slå in i båten. Bonden ännu mera förskräckt, rodde åt landet det fortaste han kunde; men vågade ej se sig tillbaka förr än han nära landet kom på ett ref vid Rörholm. När han då vände sig, såg han samma man ett litet stycke ifrån sig sitta på vattnet och spela på en flöjt. Jacob skyndade hem och blef ej långt derefter rätt sjuk. Antingen var det nu Haffruen eller hans drunknade Broder Bengt, som hade visat sig för honom. Jac. Wallin, fanjunkare, Bonde vid Snaldarfve i Martebo.
»Christen-Kirk»
En Bonde reste engång öfver en stor skog, och kom derunder i möte med ett stort rese-sällskap, det Bonden trodde var ett Bröllops-följe. Men ungefär midt på skogen stadnade man, och bonden såg så, att det var folk, som med ett barn ämnade sig till »Christen-dop». — I detsamma ropade det högt nere i skogen: »Hvart skall I hän?» — Då svarade det lilla Barnet som låg i skötet på den vinna, som skulle föra det till dopet: »Till Christen-kirk!» — Då det åter ropade i skogen: »Du, som på detta ställe sett tre gånger åker, tre gånger äng, tre gånger grön-skog, skall du nu till Christen-kirk?» — Barnet var en troll-unge eller bort-byting (hade säkert länge legat i linda för att det då skulle döpas). Bonden blef helt förfärad öfver allt detta; men kunde ej berätta till hvilken kyrka de körde; utan han var glad att han väl kom hem till sitt. — Slut. J. Wallin.
Draken och penning-skrinet
En dräng hade engång sett en drake flyga som flyttade sitt gods, och han hade då bedt att han skulle få något gods på sin hedersdag, då något syntes falla ned till en tecken att han skulle få skatt. — Då han flere år derefter skulle gifta sig, gick han qvällen före bröllopet ut i »stor-gården» för att se efter sin Brudgums-häst, och han fick då se en liten raggig stut stå ute för stalls-dörren; och som han hade ett bås ledigt, satte [han] stuten på stall. Men då han om morgonen på sin bröllopsdag gick ut i stallet, var stuten borta; men i stället stod der ett penningeskrin uti krubban, det Brudgummen då tog, höll gladare än eljest sitt bröllop, och vardt en rik Bonde. J. Wallin.
Ormarna förödas på Gotland
En Finne, som var här och kunde trullas, hade lofvat Gotländningarne att han skulle skaffa dem af med alla ormar, bara de kunde försäkra honom om att ej Hvit-Ormen funnes här, ty då var ock Lind-Ormen här, och denne sednare fruktade han som döden. Bönderna sade att ej Hvit-Ormen fans här; hvarpå Finnen tände eld på en ofantlig stor rishög i skogen, klef opp i ett högt träd i närheten, och mante fram alla ormar, som genast kommo rinnandes från alla håll och kröpo in i brasan lefvande. Men slutligen kom till Finnens fasa Hvit-ormen, och kröp också han in i elden; då ropade Finnen till Bönderna, som stodo ett stycke derifrån: »Sel der kom ju Hvit-Ormen — det kunde I ha' sagt mig förr! — nu är det förbi med mitt lif, för nu kommer snart Lindormen efter.» — Och Lind-ormen, tjock och stor som en såge-stock, kom ock snart, slog med stjerten karlen ner ur trädet och häfde honom med detsamma in i elden, dit han ock sjelf slutligen kröp in och brann opp med det öfriga ormarna. J. Wallin.
Sjö-Ormen och Walfisken
Då ett fartyg engång var på »valfiskeri» opp mellan Grönland eller Island, fick besättning[en] se huru sjö-ormen slogs med en valfisk. Men sjö-ormen var redan uttröttad; hvarföre, då han såg fartyget, han genast tog sin tillflygt ombord på fartyget, och reste sig opp långs med stormasten; och han var så lång att han räckte ända opp till märsen. Emellertid gick valfisken utanför skepps-sidan. Besättningen, som både fruktade för sjö-ormen och i hvarje stund befarade att den rasande valfisken skulle med sin stjert vältra kull hela fartyget, flydde ned i kajutan, läste och bad. — Men slutligen, då sjö-ormen något hvilat sig, gaf sig åter i sjön, och så till slåss igen med valfisken. — Emellertid blåste det opp en frisk bris, och skeppet kom lyckligt ifrån dessa Nordhafvens vidunder. J. Wallin.
Penninge-Gräset
I Sverige herrskade en mäktig höfding, vid namn Sveden, och han förde många krig. — Men engång vardt det så svårt om penningar för honom och hans här, att han gaf sina knektar små flata frö-knoppar af ett visst slags gräs, hvilket folket blef tvunget, att, så länge nöden påstod, taga mot såsom penningar af hans folk; men han lofvade dem, att, så snart det åter blef god tid igen, skulle han åter inlösa allt detta gräsmyntet för redbart klingande mynt: det han ock redligen gjorde. — Och deraf fick detta gräs sedan heta »penninge-gräs». O. Fr. Hartman.
Grönskarrs-hu'de'
»Grönskarrs-hu'de» (hufvud) är ett berg vid Änge i Gammelgarn; der säges en Jätte bott och ligga begrafven jemte sina otaliga skatter. Och skall der finnas »skrifning» på berget; men sällan eller aldrig kan någon hitta reda på Jätten Grönskarrs graf och inskriften på berget. O. Fr. Hartman.
»Sysnä-Päikä»
Så kallar en äng, som hör till Sysne i Östergarn: man säger om ängen »Sysnä-päikä» att hon rakar sig en gång (d. ä. hö-slottern) och »kämbar» (kammar) sig tvenne gånger om året, d. ä. vid »fagningen» och då höet »räkas» vid slottern. O. Fr. Hartman.