Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror.
En natt då min farmor låg i fäbodstugan, fick hon höra en duns i väggen. Hon gick och såg efter vad det kunde vara. När hon kom intill väggarna, så fräste det i mossdragen. Hon sade att det var elaka "vittror" som för- de sitt spel i stugan. (Farmor var född 1810 i Hög).
»Grefve Oldenburg»
En grefve, som hette Oldenburg efter det land hvarifrån han härstammade, strandade under en »himlande» storm på Gotum-hammaren, kom med lifsfara i land och bodde sen vintern öfver vid Kyrkebinge hos en rik och ansedd bonde, som då egde det; och allt var godt och väl. Men om våren, då grefven tog afsked och ville resa sin väg, sade storbonden: »Stopp, räkningen först betalas!» ty hans unga sköna dotter var rådd eller hafvande. Nå, grefven tog skeden i vacker hand, strök ut »-burg» och gifte sig med bondens dotter, fick gården efter bonden och vardt stamfader för Oldarne. Mats L:n Olde, skeppare, f. 1802 i Levide.
Spöket vid Skote
I Skote gård i Låjsta kunde folken alldrig få någon ro för en gast, tomt eller spöke, som jemt oroade dem. Man hade hört, att man kunde bli det qvitt, bara man kunde få det att tala och »säga från sig» huru gammalt det vore; men det ville alldrig lyckas att kunna förmå det dertill. Men slutligen fick gårds-folken det rådet att de skulle koka en katt. Nå de gjorde så. När gasten eller varelsen fick se detta, utropade han: »Mike har jag set och mike har ja' hårrt; men aldri' har jag set en pyls mä har pa!» och i detsamma frågade någon gasten: »Huru gammal är du då?» och gasten svarade genast: »Inte jär ja' väl just så gammal u inte jär ja' just så ung; men nuck har ja' set Skote-skogen tre gangar afhuggen u tre gangar uppvaxen igen!» Och dermed så »försvanst» spökelset och syntes alldrig mera till eller oroade någon i Skote gård. (Eget är, att, då man anför Spökens, gastars, »varelsers» och naturandars ord och tal, man då alltid begagnar det gamla Gotlands-språket, om man ock under den öfriga berättelsen talat ren svenska.) L. Niclasson, f. 1825.
Sangers-Lunde i Tingstäde
Sangers-Lunde = liten skogsbevuxen holme i Tingstäde-myr vid vägen genom densamma, i hvilken (enligt sägen) arbetarne vid väganläggningen förrättade bön: deraf kallad »Sangers-lunde». (L. Niclasson, Låista.)
Bysen i Nyplings Myr
Vid Nyolings i Lokrumme är en liten myr: derstädes var en hop ungdom engång nere för att "tyna" (gärdsla) på myrbacken. Under arbetet skämtade drängarne flitigt öfver Nyplings-Bysen, hvilken man sade skulle uppehålla sig i myren derstädes; de sade att de gerna någon gång ville se honom, och mente på att de ej skulle vara rädda för honom om han visade [sig], för han kunde väl ej vara så farlig. Man koxade utåt myren, skrattade och skämtade; men ingen Byse sågo de af. När de då hade ätit, stälde de upp störar kring elden, som de basade bandarna vid, för att der på torka sina sura "hanklar" (bälgvantar); och lade sig slutligen att "hvila-middag" vid brasan. - Men knapt hade de så legat en stund, förr än en af Drängarne fick se Nyplings-Bysen, (att se såsom en liten gråklädd gosse dock med gammalt och skrynkligt ansigte, och röd mössa på hufvudet) komma vandrandes öfver myran fram emot dem. Snart stod Bysen jemte dem vid elden, då modet öfvergaf de käcka drängarna, som än mera blefvo förskräckta då Bysen ropade till dem: "Tork' på Edra hanklar, Sårkar!" och dermed så bar det af med gnägg en haj och "försvanst" slutligen inne i en skogslunde. - När nu derefter drängarne vågade resa sig opp, fick man se att Nyplings-bysen häft störarna med "hanklarne" in i brasan, och att stöffle-"sniporna" jemväl voro brände och förderfvade på deras fötter.
Get-bocken, som högg jul-ved
Ännu 1704 lät ett Rå ofta höra af sig mellan Nyplings och lilla Hammars i Lokrumme som visade sig i mångfaldiga skepnader. Både natt och dag blef folk deraf stundom »villade». — Dagen för Julafton 1704 stodo två drängar på »ved-backen» och höggo ved vid [1], då de fingo höra någon stå och hugga nere i deras »högård»; och de sprungo genast dit för att se hvem skogs-tjufven kunde vara. Nedkomna till en »tun» emot Lilla Hammars högård, där de nyligen fällt torra ekar till jul-ved, fingo de tätt vid »tunen» se en stor Getbock, som med framfötterna högg på en ek så att »kavlarne» (spånorna) flögo högt upp i vädret. Get-bocken hade ofantliga stora horn, långt skägg och stora ögon; men lustigast var att se hans hiskligen stora pung, som nästan räckte till marken och som »förträffligt» slingrade, då han så manhaftigt högg med fram-fötterna på eke-»bulen» (stammen). - Men begge drängarne blefvo snart så rädda att se rået, så att de togo att springa åt hemmet så fort de kunde; och en af dem blef sjuk af förskräckelse. Axel Landergren.
Tings-salen vid Lundbjergs
Vid Lundbjergs i Lummelunde qvarstår ännu från forntiden en gamla Tings-byggnad, af kors-värk uppsatt, men nu sedan kalk-rappad. Största delen af byggnaden upptogs fordom af »Tings-salen», hvilken, då Prosten Gustaf Berg i Martebo ägde gården, indeltes i flere kamrar. Men ännu synes här och hvar i det större rummet, som ännu fins, de gamla väggarna med sina målningar i slinger-fasoner, takbjelkarne med dylik målning, de små fönsterna uppe på väggarne, tre i facket, med oändliga smårutor och en större i hvarje fönster-afdelning med måladt glas — af hvilka tvenne ännu sitta på andra parten i Anders Pehrsons kök1 —, de gamla dugtiga och konstigt arbetade låsen, m. m.; allt vittnande om hög ålder och forntida prydlighet. I närheten uti Smiss-hagen är en stensättning i »rundal» med 2:ne höga tallar — nu nedhuggna —, som haft jernringar på sina stammar, att i dem hänga dömda förbrytare. Stället skall hafva varit rättare-platsen hörande till Lundbjergs Tingställe. — Den siste missdå[da]re, som der blifvit hängd skall hafva varit en dräng från Nygranne, som hos sin obarmhertige och snåle husbonde för nöds skull stulit 2:ne bröd: drängen, som skulle dö, önskade då till Gud att alldrig någon mer måtte bli hängd der, om icke hans hårdhjertade husbonde: hvilket också slog in; ty Husbonden stal sedan i Lummelunds kyrka, och var verkligen den sista som blef hängd på rättare-staden i Smiss-hagen. Anders Pehrson Lundbjergs, i Lummelunda, 75 år gammal.
Bysen i Reisur (Lärbro)
»Reisur» (Ris-hagen?) är en hage, som tillhör Vikers eller Storugns i Lärbro. En dräng, hvilken bittida och sent morgon och afton dit och hem förde dragarne, hörde der ofta inne i tjocka och mörka skogen uti »Reisur» någon som talade sakta och liksom för sig sjelf. Han vardt i början häpen öfver detta; men då han hörde det nästan hear gång han var i hagen, blef han van med det och lade slutligen örat till för att höra hvad som sades, men han kunde alldrig fatta något sammanhang deraf. Men slutligen, allt dristigare, beslöt han att närma sig stället; och en morgon innan solen runnit, då trasten ännu höll förspelet till sin morgonsång i toppen af en hög gran, smög han sig så tyst han kunde fram mellan buskar och vattenhålor och fick slutligen se en liten puckelryggig gubbe, gråklädd och med röd mössa, stående med ryggen åt sig, under det denne upprepade gånger sade för sig sj elf i klagande och släpig ton: »Påisa bani »Ga äi Reisur, »Jita äi si', »Stampa bäi si', »Taka mä' si', »Tappa burt!» Så sade han flera gånger efter sig, och vid de sista orden: »tappa burt», gjorde han en rörelse med händerna nedåt samt en betydelsefull nick med hufvudet. Sedan drängen då många gånger hört detta, vände han sig varsamt tillbaka för att gå hem igen. Men han kunde då omöjligt känna igen sig i hagen och icke komma på rätta leden; utan hur han än gick, kom han bara djupare in i den allt tätare och mörkare skogen. Och så fick han, under stigande ångest både för spöket och de väntande bannorna af husbonden, gå der alldeles villad i skogen ända fram mot middagen, då han ändtligen, trött och drypande af svett, kom på rätta vägen och skyndade åt hemmet. En annan gång märkte samme dräng åter något trollväsende der i »Reisur», då han väl ej såg något, men tydligt hörde en röst, som sade: »Hadde stykki, skuddi sla!» hvilket upprepades flera gånger, såsom han tyckte, just under en gammal ek, som ännu (1857) står der. En dag tog drängen med sig en mängd ene-stör och lade under eken och gick så dit om qvällen för att lyssna. Då fick han höra hur det slog, smällde och »dynade» i jorden så att det skallade i skogen, hvarunder rösten med belåtenhet ropade: »Fick stykki, skall sla; fick stykki, skall sla!» och detta upprepade skogs-bysen gång på gång. — När drängen morgonen derefter gick till stället, fann han att alla störarna voro afbrutna och södersplittrade samt att marken der under eken var alldeles genomtröskad och upprispad. Lars Lindal.
Otum-Presten och Baggen
En Prest i Othem, som var en mycket ifrig jägare, jagade en gång och det på sjelfva Nyårsafton i Glästäde Tvillingen (en skog mellan Glästäde och Barshage). Hundarne drefvo för full hals, jagten gick väl och haren syntes ofta, men alltid utom håll, så att presten alldrig fick skjuta. Och så gick det hela dagen och allt intill det mörknade. Slutligen kommo hundarne alldeles uttröttade och med tungan ur halsen till jägarens fötter; och, då det redan var »ned-mörkt», var presten ock alldeles utmattad. Han famlade länge i mörkret, men kunde omöjligt finna vägen. Slutligen fick han höra ljudet af en hes bagge, och han gick då dit åt, menande sig sålunda engång komma till väg eller byggd. Men snart hörde han baggen »bäla» på det hållet, hvarifrån han kommit. Sedan han så i flera timmar vankat fram och åter, utan att hvarken få se eller vidare höra den trollska baggen, satte han sig slutligen alldeles sten-trött, med bössan och sina hundar vid sidan, under ett träd och somnade snart. Ändtligen vaknade han i dagningen och var snart på fötterna och ute på Glästäde-»rom»; men der mötte han högtidskläddt folk, som gick till Lärbro kyrka. Då fick han brådt om, ty han skulle ju predika i både Othem och Boge! Men den baggen, som villat honom med sin hesa röst, var ej någon vanlig lambock, utan en ondskefull Byse, som ofta tagit skickelse af »an stäur svartur Bagge, mä' stor' grym' hånn, sum gärt mike' mange villsna och betuttade» (bekymrade). Lars Lindal.
Sjalfvur
En bonde var en mörk och stilla natt ute i sin »flat-äska» (ökstock) och »brandade» på Fardume-träsk; men som det snart började blåsa och hårdt regna, »stydade» (stakade) han sig i land och tände eld i en rishög för att torka sig. Bäst det var kom en gammal ful krokryggig gubbe fram mellan buskarna och ställde sig vid elden midt emot honom och värmde sig. Sedan de en stund stått och sett på hvarandra, sade troll-gubben: »Hva' haitar Däu? — »Jag haitar Sjalfvur», svarade bonden. Men då denne med det samma stack sin ljustra in i elden, frågade trollet: »Hva' skatt däu nå staika?» — »Rogur (rofvor)», svarade bonden. — »Daim vill ja' smaka!» sade då gubben. — »Hä skulu Er fa, Far!» lofvade bonden, hvarpå han drog ljustran ur elden, hvarest den blifvit väl uppglödgad och jagar den så i gubben, nedanför underlifvet. Då for troll-gubben af till skogs under ett hiskeligt brak mellan träden och under höga rop: »Haita rogur äi pungar to'!!» — Då skallade troll-röster från flera håll som frågade: »Hvaim har gitt Er daim?» — då gubben skrek: »Hä har Sjalfvar gärt !» hvarpå de andra skogstrollen genmälte: »Har Sjalfvur gärt hä, så far Sjalfvur bihaldä dä'!» Lars Lindal.
Räfven och Björnen.1
Bonden hade fått mycket strömming. När han kom åkande, låg en Räf tvärs i vägen — hade gjort sig död; låg honom på lasset — åt opp fisk bak Bondens rygg, kastade resten på vägen och sprang sin väg. Då han släpade fisken till sin kula, kom en björn. — God dag, hvar har du fått så mycket fisk? — Har blåst hål på hafsisen — blåste hål, stack ner svansen — då det börja »knärpa» i svansen var den full med strömming och jag ryckte upp den. — Björnen gjorde så, satt för länge, frös fast, svansen gick af — stump-rumpe — och derigenom alla björnar. C. Sik.
Hornet och Pipan
Vid en stor Herregård var det en »sten-kalm», i hvilken det morgon och aftnar hördes ett så grannt spel: men man såg ingen der. — En dräng, som förstod sig på de »Små under jorden», hade »lärt» och kunde »drifva» troll, gick der ut att »lydas»; men han hörde bara det vackra spelet; en annan gång fick han höra att folk talte sins emellan nere i stenkalmen. Han bad då att få tala med någon der. Då kom en liten en upp med ett horn och en pipa i handen. Drängen frågade då: »Hvad han I före Er här efter jemt höres en så lustig musik?» — »Jo», svarade den lille, »med denna pipa göra vi allehanda spel när vi alla äro samlade, och då äro vi många tusen». — Sedan bad drängen att få se hornet och pipan; och den Lille visade dem, då Drängen på afstånd tyckte, att det var de herrligaste mästerstycken och begge gjorda af klart guld. Detta allt omtalade Drängen för sin husbonde på herregården, och den store Herren blef deröfver mycket glad och bad honom bara skaffa sig de präktiga klenodierna, hvarföre han skulle på det högsta belöna honom; det Drängen lofvade om det ock skulle kosta hans lif. Nå, en Thorsdagsafton tog Drängen ett par oxar och plog och plöjde fåror rundt omkring stenkalmen; och så gjorde han de tvenne följande Thorsdagsqvällarna. Sedan fick han sig en klädning af hampa, bunden såsom ett fiske-garn, satte sig på en »fast» fåle (hingst) och red till stenkalmen nästföljande Thorsdagsqväll, sedan han tillsagt sina kamrater, att vid midnatt vara tillreds att, då han ropade, öppna för honom porten, den enda till den stora tätt kringbyggda gården, samt genast tillsluta den igen. — Nå, vid »stenkalmen» ropade han högt: en liten en kom upp och frågade hvad han ville. Han sade: »Jag är så törstig!» Den Lille kom snart upp med ett silfver-»bäkur» (-bägare) och böd honom dricka. — »Nej», sade Drängen, »blott ur guldhornet med pipan vill jag dricka!» — Snart kom den Lille upp med dessa mästerstycken och räckte dem åt Drängen; men denne slog ut drycken öfver axeln, då några droppar föllo på hästens länd, hvarest alla hår genast flögo af. Och dermed så red han i fyrsprång sin väg med Hornet och pipan tvärs öfver åker-fårorna. Nu kommo de Små upp ur stenkalmen fullt som mulen sky till att förfölja honom; men de måste springa ut de långa fårorna rundt kring »kalmen», ropte till hvarandra »Ta' i lycka, ta' i hank», då andra i förtviflan ropte och svarade: »Här är hvarken lycka eller hank!» och så fick då drängen försprång, så att han jemt och nätt fick kasta sig inom gårdsporten, som i det samma öppnades och genast tillslöts efter honom. Men hästen, som blef utanför, blef af trollen straxt rifven ihjäl. Och nu blef det ett så fasligt hushåll utanför stallet, att Drängen genast skyndade upp i slottet, släppte ej hornet och pipan samt kröp med dem in i en ugn. Om morgonen derpå lemnade Drängen då hornet och pipan till sin husbonde, som förundrade sig mycket öfver dessa klenodier, som voro så konstigt utarbetade och af klart guld samt gaf Drängen en stor belöning för hans djerfhet. Men snart kommo 100:de tals små troll uppå slottet och tiggde och både att de måtte få igen sitt horn och sin pipa, och de lofvade, att gerna derför gifva tio gånger så mycket guld igen som dessa klenodierna vägde; men Slotts-herren sade, att sådana mästerstycken ej funnos i hela verlden och derföre ville han ej mista dem. De lofvade då att göra allt arbete på gården nu och framdeles, bara de finge igen sin egendom: »Ty», sade de, »vi äro kringspridda i fyra kungariken och kunna ej bli samlade på ett ställe förr än vi ha' hornet och pipan»; men herren svarade: »Nej, jag släpper det alldrig!» — Följande morgon kommo de i dagningen till drängen i stallet och hotade, att, derest han ej skaffade dem hornet och pipan igen, skulle han mista lifvet, alla kreaturen skulle stupa och hela gården förödas samt åker och äng förderfvas; ty det var icke nog att han förstört detta riket för dem, utan tre andra deras riken dertill. Men Drängen var modig och svarade: »Mig ha'n I ingen makt med, ej heller gården, så länge jag är här!» — Men ändock infunno sig de små på herregården hvarenda dag, hjelpte till med allt arbete, i stallen var det afsyssladt om morgnarna när folket kom dit, och när de om qvällarna från åkrar och mark kommo hem till gårds, var all ting der redan undangjordt för dem. Och så arbetade och trälade de Små der bittida och sent i många år, så att Herregården derefter kom i allt större makt och välstånd. Och allt gjorde de »Små under jorden» på [det] att de slutligen skulle beveka slotts-herren att lemna dem tillbaka deras klenodier, hornet och pipan. Emellertid sände slottsherren dessa mästerstycken till sina vänner att betraktas; ja snart sagdt kring hela verlden: och alla förundrade sig öfver deras ovanliga skönhet och dyrbara egenskaper. Ty man kunde med pipan spela alla de låtar, man tänkte på, samt dermed ock sammankalla de Små till arbete der dessa deras skatter voro. Men ändtligen, då Slotts-herren fört dessa klenodier tillbaka till sin gård igen och allt stod i bästa välmakt och lycka, kommo de små dit till tusendetals, tiggde och bådo ännu ifrigare än förr att för allt i verlden återfå sitt horn och pipa, ansatte honom så allt hårdare och gåfvo honom slutligen dessa villkor: de ville göra allt arbete på gården till lycka och framgång, för alla tider, och gifva honom så mycket silfver, guld och gods som han önskade, blott han då gåfve dem tillbaka deras dyrbara horn och pipa samt genast drefve den stygge drängen, som bestulit dem, från gården. Men ville han ej nu göra dem till viljes, skulle också all olycka och allt slags förderf komma öfver både gården och honom. Nå, slotts-herren betänkte dessa villkor, och beslöt slutligen att återgifva dem deras skatter ; men han fordrade derjemte, att de först skulle lemna honom allt guld och gods i händerna och säga huru han skulle sammankalla dem till arbete då han lemnat hornet och pipan i från sig. De lemnade honom då först mycket mera gods och skatter än han kunnat tänka sig och erbjödo sig dertill att lemna honom en annan pipa med samma makt att sammankalla dem. Och så fingo då de »Små under jorden» ändtligen tillbaka sina så efterlängtade skatter, hornet och pipan. Nu blefvo de Små ofantligt nöjda och glada, foro af med sina skatter under rop och glädjesprång och snart hördes morgnar och qvällar det gladaste spel igen uti stenkalmen. Och på gården blef det än större lycka och framgång med allting; ty det som de Små ej der hunn med om dagen, fullgjorde de i stället om nätterna. — Men Drängen, som då fick sin egen gård, märkte snart, att så mycket han arbetade, drogo de från honom igen; hvadan han snart blef en utfattig tiggare. Jac. Wallin i Martebo.
Jägaren och Troll-hararna
En jägare i Fleringe var engång ute och jagade, och han hade den dagen en ovanligt lycklig jagt: han hade redan skjutit flere harar, och slutligen såg han harar hvart han vände sig. Nu komma tvenne harar och sätta sig midt för honom: han lägger an, men skjuter bom! Hararna flytta bara litet på sig, han skjuter igen, men åter bom!! Han undrar då hvad fan det är för harar; då de rände mellan benen på honom och sätta sig åter ett stycke framför honom skjuter, och så bom för tredje gången!!! Hararna springa nu sin väg och Jägaren efter, i hopp att kanske få slå ihjäl dem, som han ej kunnat få skjuta. Hararna spände nu in i ett »tjåck» bland buskar och snår: Jägaren efter dem, och in bland stenar och stora hällar — hararna före och han efter in i berget. Der såg han nu i bergskymningen en port, som sprang opp för hararna, och han for in efter dem. — Der inne i berget satt en qvinna och spann, och hon hade så stora bröst, att hon kastat dem öfver axlarna; och der stodo nu de begge troll-hararna och diade. Qvinnan sade då till den häpne Jägaren: »Hvarföre skulle I skjuta på mina barn i dag?» — Skytten svarade: »Jag visste ej annat än att de voro vanliga harar!» »Ja, ja» sad' qvinnan, »denna gången skall I slippa; men kom inte igen en annan gång!!» — Och dermed så störtade Jägaren sig ur Berget, kom med möda sin väg, då ett fasligt skratt skallade efter honom i berg och skog; och han tordes alldrig mer skjuta på någon hare. J. Wallin.