Källunge, Gotland
Heinum-kärringen och Grodan med halmstrået
Engång gingo folk i en åker och skar säd, då de fingo der se en stor tjock groda, hvilken de omöjligt kunde bli af med: de buro henne bort flera gånger, men hon kom dem åter alltjemt med obehag för fötterna. Då fann slutligen en gumma, som bland de andra tog upp säd, nemligen sjelfva Heinum-kärringen, som naturligtvis var klokare än de andra, att knyta om henne med ett band af några halmstrå, på det hon beqvämligare skulle kunna bära henne bort och äfven med detta omband hindra henne att återkomma i åkern. — När sedan Heinum-Kärringen om natten låg i sin säng bultade det på hennes dörr och det var grodans man, som kom och bad henne, att hon skulle komma ner till dem och förlösa hans hustru. Hon ville ej i början följa med; men hon besinnade sig snart och gjorde som han sade: då det bar af ner igenom jorden, der hon snart fick se den lilla barnsängshustrun i sin nöd, ännu alltjemt med ombindseln af halmstrået om lifvet: så snart nu Heinumkärringen tog bindseln af henne, blef hon genast förlöst, m.m.
(L. Engqvist.)
— — åter då Heinum-Kärringen vardt nedkommen till de Små under jorden att förlösa den lilla barnaföderskan, sade hon sig ej töras gå till sängen, ty just öfver qvinnan hängde en stor qvarnsten i en silkestråd; men då sade man henne, att det ej var farligare för henne än den stund då hön sjelf band halmstrådet om grodan i åkern, som just var samma lilla barnsängshustru. Snart blef nu, sedan halmstrået var borttaget, qvinnan förlöst. — Nu såg hon sina två pigor stå och mala sofvande, emedan de ej läst sina böner, när de gått till sängs. De Små bådo henne nu ej väcka dem, ty då skulle de alldrig komma derifrån; men hon borde sedan förmana dem att alltid läsa då de gingo till sängs (men de Små aktade sig noga att dervid nämna Guds namn). Sedan såg Heinum-kärringen en stor »bunn» full af brödsmulor och annan mat, som utan nytta bortfallit derför att hennes tjenste-folk ej riktigt läst till bords — hvartill hon äfven sedan borde förmana dem. Under allt detta stod den lille mannen och värmde ett jern rödt i spisen: när qvinnan, som låg i sängen såg detta och förstod att hennes man ville förgöra hennes jordgumma, sade hon till henne innan hon gick sin väg, att hon, när hon gick, skulle vända sig och se sig om och dervid nämna ett ord som hon (den lilla qvinnan) ej kunde säga.
Då nu Heinum-Kärringen gick, såg hon sig ock om, då den lille Mannen, sprang efter henne med jernet för att ränna i henne, då hon i förskräckelsen utropade: »Herre Jesus!» då jernet for henne förbi och blef fastsittande i dörrposten der nere. Sedan måste dock den lille mannen beskedligt följa henne opp, och gaf han henne i förklädet för besväret hyfvelspån och en klädning hvilken hon dock alldrig skulle få begagna i kyrkan. Så skildes de åt.
Hyfvelspånorna kastade hon snart ifrån sig, utom en vid förkläde-bandet hängande som om morgonen vart en silfversked; men klädningen behöll hon, och den blef alldrig älldre eller sliten, utan vackrare med hvar dag. Då folket frågade hvar hon fått den ifrån, och hvarför hon ej begagnade den i kyrkan, svarade hon alldrig derpå. Men till slut glömde hon sig engång och tog klädningen på sig att gå till kyrkan: men knapt var hon kommen till kyrk-luckan, då en väderhvirfel kom susande, ref klädningen af henne och försvann och hon fick gå hem i underkläderna. — Slut.
J. Levin, f. 1824, Skollärare i Källunge.
