Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
När vi badade lade vi alltid stål i vattnet, innan vi kröp i. Så sade vi: "Näck, näck nu lägger jag stål i vattnet". Å då var det inte farligt att Näcken kom åt en. Vi hade fått uppmaning av far å mor att göra så, för att intet ont skulle komma å ta oss.
»Thorns-pjäska'»
När det »tornar» (åskar) och det då börjar »pita» (tjuta) af luftdraget i dörrar och springor af ett hus, är det ett tecken att »Tornspjäska'» är der och vill in och gömma sig för »tornet» (åskan). Man skall då visa henne bort, sägande t. ex.: »Far till Käurugns-klintar!» — Då far hon dit och der slår åskan straxt. J. Kalström.
Thorns-pjäska'
»Thorns-pjäska'» ser ut som »a skèro» (skata), men utan stjert. En flicka, som gick ute då det åskade, blef rädd, började springa och kastade förklädet (som hon hade bundet om sig) öfver ansigtet, för att ej se blixten. Men då kröp Thorns-pjäska' under det. När flickan märkte det, ref hon förklädet från sig och kastade det bort, då åskan genast slog deruti. J. Kalström. En get kom löpande in på gården vid Broa (i Halla) under åskväder, gick der och jämrade sig, då Bonden sade: »Far Däu till Vikare (i Viklau)!» och straxt slog åskan der ned och gården brann af. (XII: 93) Mats L:n Hangre, f. 1798. [Koncept i R. 625: II, s. 93 (1874).]
Thorns-pjäska' klädes till Brud
En fiskare låg i sin båt uti Kappellshamns-viken. Då sågs en grann Jungfru med trenne tjenarinnor sväfva upp från sjön och hon sänkte sig ned på tredje »strand-burgi» ut åt Svarf-udden. Två af hennes följeslagerskor ledde henne, en vid hvar hand, och den tredje gick efter med en stol. Då satte sig jungfrun på stolen, hvarefter tjenarinnorna tvättade och kammade henne, klädde henne till brud och fästade en krona på hennes hufvud; hvarefter de två som ledt henne slutligen kysste henne. Men i det samma syntes en »moln-slådd» på klara himlen och den tredje tjenarinnan ryckte då stolen under henne! Och straxt förvandlades den granna jungfrun till en stor örn, som flög tvärt öfver viken bort åt »Halls-huk», hvarest åskan med »an släg» (ett enda slag) slog ned; och dervid hördes ett fasansfullt skrik. Således var det »Thorns -pjäska»! L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: 8o i R 625: 8, s. 76. En fiskare låg i sin båt uti Kap:shamnsviken, då såg han tre tjenarinnor o. en grannare jungfru sväfvade upp från sjön. Den tredje hade en stol i handen, den hon ställde på tredje »strand-burgi» utan åt Svarfudden. De korbo ned på landet då de två tjenarinnorna ledde henne. Då satte sig jungfrun på stolen, de tvättade, kamade o. klädde hene till brud, o. satte krona på hene, hvareft. de begge slutl. kysste hene. Men i detsäa syntes på klara himlen i »molnslådd» o. de ryckte stolen und hene, då hon s. en stor örn flög tvärt öf:r viken bort åt Halls-huk, hvarest åskan (m. »an släg» = skräll) slog ned o. ett skrik hördes: detta var Torns-pjäska.
Thorns-pjäska klädes till brud
I nord-ost syntes på himlen en »moln-slådd» (-tapp), som drog sig in öfver landet. Ur Kappels-hamns-viken kommo tre jungfrur och »Har-fräui» på stranden. Två jungfrur ledde henne och den tredje gick efter med en stol. De satte Haffrun på stolen och klädde henne till brud; men när de två jungfrurna kysste henne, ryckte den tredje stolen undan haffrun, då hon flög af i luften såsom en stor örn. En förfärlig åska uppkom nu, blixten träffade Hafsfrun, ett rysligt skrik hördes, och de tre jungfrurna försvunno. — Detta såg en fiskare från stranden. L. O. K. Koncept till III: 184 i R 625: 3 (V), s. 46 (1854). I N.ost syntes en möln-slådd, kom yfvar landet; 3 jungfrur o. Harfräui konio ur Cappellshamns-väiki, på stranden: 2 Jungfrur ledde heile o. en gick eft. m. en stol. Hfi satte de på stolen o. klädde hene ss. t. brud; de 2 kysste hene o. d. 3:dje ryckte stolen und. hene. Hfi flög af ss. en stor Arn: de 3 försvuno. åskan o. thorns-keilen träffade hene. — skrik. — En fiskare såg.
Har-fräui och Gossen
När träska-folken på Fårö engång foro ut att fiska i Alnäsa-träsk, lemnade de sin lille son Lorå (Lars) qvar på stranden (»ei lande», adv. = i land). Under tiden kom Hafsfrun och ville ta gossen, som gret och skrek af alla krafter, då föräldrarne skyndsamt rodde i land, slogo efter henne med årorna och frälste barnet. J. Kalström.
Har-fräui och Gossen
När Smiss-Ståffu (vid farfars, L. P. Nårs's ålder, [Död] 1810 vid 77 års ålder) var liten gosse, skulle hans far och mor i en »fjela-bat» (ökstock) ut och fiska i Alnäsa-träsk, och gossen ville ut med dem. Men som båten var så liten, ville de icke ha honom med sig »til o-röms» (hinders), då gossen stod qvar på backen och skrek efter dem. Bäst det var syntes vid barnet en vacker jungfru, som äflade att få kyssa honom; men han slängde sig och stretade mot. Då förstodo föräldrarne, att det var Har-fräui, skyndade i land och togo gossen med sig. Ty hade hon bara fått kysst honom, hade hon ock fått makt med honom och släpat honom med sig i sjön. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: 102 i R 625: 8, s. 119 (1866). När Smiss-Ståffu (af farfars ålder) var liten gosse, skulle far o. mor på en »fjela-bat» (öka) fiska i Alnäsa-träsk o. pojken ville med dem. Men, s. båten var så liten, ville de icke ha' höö m. sig till o-röms, då gossen stod qvar på backen o. skrek eft. dem. Bäst det var sågs en vacker jungfru jemte gossen, som äflade att få kyssa honom; men barnet ville ej. Då förstodo föräldrarne, att det var Harfräui, skyndade i land o. togo gossen m. sig ut i båten. Ty hade hon bara fått kyssa höö, hade hon ock fått makt m. höö o. släpat höö m. sig i sjön.
Hafsfrun och Ava-David
Ava David sköt två skott på en sten, som han trodde vara en »kut». När han då märkte att det var »något gale'», bultade han hop en silfverknapp och sköt. Men då for »Har-fräui» af stenen, så att vattnet brusade rakt upp i vädret. — På hemvägen blef han så sömnig, att han måtte slå sig kull att sofva; men han lade först bössan under hufvudet. När han vaknade låg Hafsfrun så vackert på hans arm! Men hon hade ingen makt med honom vidare för bössan, som han hade under sig. J. Kalström.
»Har-fräui» i Bons-träsk
Länge hade Hafsfrun varit i Bons- eller Bondans-träsk, och man kunde ej få henne derifrån. — Men »Bonden» (Husbonden vid Bondans på Fårö) tog ett rått »kut»-hufvud (skalle) och eld med sig och gick så ned till träsket. Han kastade (med »slinga» L. O. K.) »kut»- hufvudet i vattnet; och genast kom Hafs-frun efter honom, och han sprang så genast hem åt Bondans. När Haf-frun då kom närmare, kastade han elds-branden efter henne, då hon flydde till Aika-träsk. — När »Bonden» derefter en julhelg gick med ett par andra på isen öfver Aika-träsk, så kom Hafsfrun efter dem såsom en kol-säck eller en karl, med vingar, förutan hufvud och ben: detta gjorde hon i harm öfver Bondens »hyss» mot henne. Men då de kommit väl i land, släppte hon dem för den gången. J. Kalström. L. O. K. Uti Kallbj ärga-hagen, jemte Kallbur- och Västur-träsk, ligger en mycket stor grå sten, på hvilken Haffrun satt och kammade två sina barn. J. Kalström.
Har—fräui äi Aika—träsk
Hä var an gang a Har-fräu, sum äili haddi sitt til-halld äi Aikaträsk på Åiena (Ön= Fårön); fyri fålken säggdi, att an bondi bäi Austårs hjällt til mäd har-fräui. U darfyri gärdi hissu sig arunde til Austårs alla teidar, at fa sig sänga-lag. Men an gang rnöti ha ohappanes kärlingena äi häusi; u sum ha trakks känndi til har-fräui u hissu laupningi slog henni gale fyri håvudet, så gick bondkärlingi til henni u fraga': »Vaitst däu hva' jag skall gära bäi an stäut, sum räidar så mike' pa främ'nes kor ?» — »Jå», svarade Hav-fräui, »däu skatt gi han älli-bast u lavendelsrot». — Når kärlingi fikk håira hitta, navva ha sig u gaf bonden in av hä sum sägdt var; u darginum kåm Har-fräui äi glåimuna. Men når hissu sina kåm upp till garden sum ha' var van, lystenes, sag bonden u märkti, att han inti skåita' um henne, rändi ha teidt vild u gali äutafyri stävva u ropti: »Älli-bast u lavendels-rot; »Tvi mig, sum gaf dig bot!» And. Östman, Fårö, skollärare i Fleringe. Täidebast u vännela-rot Blaiv skam för mig, som gaf dig bot! L. O. K. Vände-rot (Valleriana) Sv. Konvers: Lex. Koncept till III: 659 i R 625: 8, s. ii9 (1866). Harfräui gick mell. åt om natten upp i en gård, pikkade på fönstret, då bonden gick ut o. låg hos henne. Hustrun märkte slutl. oråd. Eng. kom H-f:i dit när b:n var borta, då hon mot beräkng råkade hustrun. Denna frågade då H.frun om bot för en stut, s. var så galen att springa m. främnes kor. — H.f:n svarade: gif mig höö teidebast o. vännel-rot. — Men hustrun gaf detta åt mannen. Och dermed vändes mannens håg alld:s fr. Hf:n, s. sed. förgäfves kom till fönstret, då då b:n ej gick ut till henne. — Då sade hon en qväll till hustrun: »Teide-bast och vännelrot »Blef skam för mig, s. gaf dig bot!»
»Har-fräui»
»Har-fräui» kallas så för hennes långa, vackra hår. — Engång satt haffrun på en jord-brink i Nårs Sudur-hagan och »kämbade» sitt granna hår med en skinande guld-kam. Men Wäinur-Sven, som var der på jagt, var oförfärad och skjöt på »Har-fräui» med kula af silfver; men hon tittade bara sig om vid smällen, lyfte på låret till förakt och gaf sig så ut i Aikes-träsk så att vattnet yrade om henne. L. O. K. Koncept till III: 126 i R 625: 3 (V), s. 21 (1854). Wäinur-Sven sköt m. kula o. silfver på Haffrun s. kämba sig i en jord-brink i Nårs Sudur-hagan lyfte bara på håret o. tittade vid smällen o. gaf sig uti i Aikes-träsk så vattnet yrade.
»Har-fräui» och Wäinur-Sven
»Väinur-Sven pa Fårö skaut på Har-frävvi» (Hår- eller Hafsfrun) när ha sat pa brinken bi Wäinur-träsk u kämmbdi sitt langa har; men ha bära leta' pa lari u sag sig um; u så glaid ha. — Han hadde syllvur äi råiri, ällas kundi dä ha bläit styggt för hann». Lars Olsson Kalbjärga, Fårö & L. O. K. f. 1799 d. I5/I0 74. [Originaluppteckning av Carl Säve finnes i MS R 630, s. 250 (1854).]
»Lik-ben» på hästar
Langhamars-gubben Lars (dotterson till gamle Lars) på Fårö sydde in »leik-bain» uti »sila-päudanar» (sel-kuddarne) för att sätta mod i sina »russ» (hästar); men straxt derefter spökade det förfärligt i gården, »trull» både hördes och sågos och gubben såg snart trollet inne hos sig. Deraf blef han »gasta-gripen» eller »trull-taen», part., sjuknade och dog. L. O:n Kallbjärga.