Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Varje jul måste någon av husfolket giva tomten ett glas brännvin och julgröt. När det så blev jul, skulle drängen bära brännvin och gröt åt tomten, men då de voro litet i strid med varandra, tänkte drängen, att han skulle spela tomten ett spratt. Då han kom till stallet med tomtens julmat, så åt han upp alltsammans. Sedan satte han spillning i fatet och glaset, så ropade han åt tomten, att han skulle komma och äta. Då tomten kom och fick se vad drängen gjort honom för ett spratt, flyttade han bort, och sedan har ingen sett honom i det stallet.
»Näcken» vid Hobergs-berg på Fårö
Hobergs-berg är en skogs-backe vid Värkess på Fårö. Deromkring i den stora skogen huserade alltig »Näcken»* grufligen, än vandrande såsom en liten gråklädd gubbe med röd stick-mössa, än ridande i den »argaste» fart, hvarvid han ofta red omkull pigorna, som suto och mjölkade, då korna blefvo alldeles rasande, vräkte kull mjölk-»spannen» och sprungo till skogs. Stundom hördes dånet af hästarne, som skalade vilda kring i skogen, så att de måtte »ränna sig förderfvade». — Åter så hörde man hit och dit i skogen ljud af otaliga skällor liksom af talrika boskapshjordar. Jens Jak:n Båta [I marg. står med blyerts]: Hobergs-Gubben, som svurit till sig hela (n.v.) Åidi-Hoburga som var utmärkt godt och hopletadt och blott skattlagdt till 1/8 hemman. L. O. Kalbjerga.
Sjömannens »råd»
Under seglingen kom klockan 12 om natten om bord en okänd karl, som ville ta roret; och tog det också: och snart var fartyget 27 mil ur kursen. Der såg man då ett stycke af ett skepps-vrak komma drifvande i sjön med en lefvande karl på, som ock genast blef räddad om bord. I en blink var fartyget åter 27 mil tillbaka i dess rätta kurs. Det var den lefvande och bärgade sjömannens »råd», som sålunda frälste honom i nöden. L. O. K. Koncept till III: 173 i R 625: 3 (V), s. 40 (1854). Korn en okänd man ombord, ville ta rordret, o. tog det också, korno 27 mil ur kursen kl. 12 om natten. Ett st. vrak kom drifvande ni. en lefvande karl: han blef bergad. Och i en blink var fartyget åter 27 mil tillb:a i dess utsatta kurs. — Det var den skeppsbrutne sjömanens råd.
Pigan i himmelriket
En piga i Lärbro plägade stundom falla i vanmakt och ligga såsom död. När hon skulle vakna, så rörde hon alltid först på högra benet och högra armen. Hon var grufligt törstig: men så länge hon icke fick dricka, kunde hon tala om allt hvad hon sett i himmelriket, der hon varit. Der, sade hon då i syne, satt hustrun, som haft två männer, mellan dem begge, och mannen mellan sina två hustrur, och alla deras barn suto midt framför dem på guld-stolar. Ett barn blef födt denna natt och kom straxt i himlen; och dit in kom också en fattig gumma. — Men en ond och elak kärring stod midt ute för himmelens dörr, der Sancte Pehr står i rock och bälte samt med ett papper i handen med deras namn på som skola komma in i himmelen. L. O. K. Koncept till III: 206 i R 625: 3 (V), s. 53 (1854). En piga uti Lärbro föll i vanmakt: rörde först på högre benet o. bägge armar — törstig; in så länge hon ej fick dricka, kunde hon tala om allt hd hon sett i hiffielriket der hon varit. — Hustrun mell. sina begge män; M:n mell. begge hustrurna; barnen midt för dem på guldstolar. Ett barn blef födt, dog, kom i himlen; en fattig guiria. En ond K:n stod in f. him:s dörr, der Sct Pär står i rock, bälte o. ett papper m. namnen på de s. skulle in.
Väinur-Jaku's spådomar
Vid Väinur på Fårö var en mycket klok och gudfruktig Bonde, som hette Jacob, och alltid kallades »Väinur-Jaku». Han var klokare än andra menniskor, och utgaf många spådomar, som verkligen slogo in. — Så hade han förut spått, att, när en stor tall på Sand-ön fölle omkull, skulle Fåröboarna mista Sandön: tallen föll ock verkligen 3 år innan de förlorade ön. — Vidare spådde han: »före domen skall det bli åker på »Sudur-sannd» (nu ett ödsligt sand-fält). — Vidare: »når Ulla-hau (ett stort flygsandfält) nadi (nådde) Sannd-haidi, u Sanndhaidi flöide fyri till Sudur-sjoen», vore det ej långt till domen. — Slutligen förutspådde ock »Väinur-Jaku» sin dödsdag, som skulle bli en Lördag. Som han varit mycket gudfruktig, ville han ändtligen dö i Präst-gården: gammal och sjuk gaf han sig en Thorsdag af till Fårö Präst-gård, hvilade sig många gåner på vägen, »själades» der framkommen om »Laudagen» och bars ut om Söndagen. Jens Jak:n Båta.
Mybbes-Gubben i Hall
Mybbes-gubben i Hall, som var en rik och verlds-girig bonde, gräfde ner sitt penninga-skrin vid Har-udden, nära Halls-»huk», då sonen oförmärkt hörde honom dervid säga: »Den, sum skall ta' upp hitta skreine', skall harfva mä' jern-harf å a bräuna hynå!» — Nå, när den Gamle väl var död, gjorde Sonen sig en liten harf af stål-tråd, spände för den en brun höna och harfvade så öfver skatten, hvilken han på det viset verkligen vann. L. O:n Kalbjärga. = L. O. K. Koncept till III: 146 i R 625: 3 (V), s. 33 (1854). Mybbiss-Gubben i Hall gräfde sed. sitt pefling-skrin ner vid Har-udden nära Halls-huk då sonen oförmärkt hörde höo säga: Den s. sk. ta hitta skreine sk. harfva m. jernharf o. a bräuna hyna!» — ståltrådsharf. Skatt vid Lannsa — — tiga, — ej se upp — — en höna för en höhäck — allt försvanst!
Gas'mora-gubben gräfver skatt
En natt gaf sig den verlds-girige Gasa-mora-gubben Rasmus, ut att gräfva. Oaktadt alla troll-rop och syn-villor, teg han som en sten och fick så verkligen upp skatten, ett stort tungt penninga-skrin, det han ock bar hem och ställde under bordet i stugan. Under två dagars tid låg derpå en stor svart hund. Först tredje dagen flydde hunden sin väg, då han i dörren rännde ihjäl en piga, som just då kom in med en vedbörda. L. O. K. Koncept till III: 147 i R 625: 3 (V), s. 33 (1854). Gasamoren gräfde skatt, fick hem skrinet, så han ställde und. bordet: i 2 dagar låg derpå en svart hund. 3:dje flydde han g. dörren, då rännde ihjäl en piga s. kom in m. en vedbörda.
Kärringen i »ko-skog»
En kärring på Fårö »laupa' ko-skog» (= letade efter korna) med sin »stikko-saum» i handen. I ett »ung-gröinetjåkk» fick hon se en gryta stå och koka. Hon kastade då »stick-strumpan» deruti och gick efter sin man. — När de kommo tillbaka funno de en stor skatt. Bonden ville att man skulle lemna något qvar, — det man alltid bör göra —; men kärringen var sanslös och girig och tog allt samman. Derföre fick hon snart så ondt i näsan, att den slutligen måste skäras bort, till straff för hennes snålhet. J. Kalström.
De två »Bjèrarna»
När Kallburr-boarna på Fårö engång voro i »haid-akår» för att breda ut »släka», så kommo der två små män vägen fram från »Gyllpor-vät» åt »Spräng-brita», bärandes en stor kista på en stång; och den minsta karlen bar före. Der satte de ned kistan och började se öfver sitt gods. — Folket trodde då att det var handelsmän och skyndade dit att fråga hvad de hade till salu; men när man på närmare håll fick se att kistan var af silfver, kastade Bonden vid Kalbjärga något deröfver, hvarigenom han blef egare af skatten; ty redan då han frågade dem hvad de hade att sälja, så försvunno de begge små männen, som voro »bjerar». J. Kalström.
Skatten och förklädet
En kärring körde med qvarn-lass (säd till qvarns) genom skogen förbi en sten-»kalro» och såg der brinna för skatt. Hon tog genast förklädet af sig och kastade det öfver elden, då den straxt slocknade. Utan att göra något vidare då, körde hon hem med sitt lass. — Då hon sedan körde till »stain-kalmen», låg förklädet, obrändt, öfver en stor »päninga-kätel». L. O. K. Koncept till III: 149 i R 625: 3 (V), s. 33 (1854). Kärringen såg brinna (kom m. qvarnlass) i en sten-kalm, kastade förklädet på — slocknade; körde hem. Körde sed. dit, då förklädet låg öfver en stor »paningaL-kätel.»
Hyfvel-spånorna
En Bond-hustru hade varit borta och mjölkat och gick hem öfver marken. Hon såg då en hop med hyfvelspånor ligga på ett ovanligt ställe, hvarför hon tog några i förklädet. När hon kom hem på gården, stod der fullt med hästar, vagnar och granna skjutsar, och inne i stuga[n] hörde hon en stor mängd främmande och förnämt folk storma och prata. Hon blef förskräckt öfver allt detta och kunde nu förstå att det var något galet; hvarför hon genast kastade hyfvelspånorna från sig utanför dörren och gick in: der fans nu alldrig någon menniska. Men vid förklädbandet, der väl några spånor fastnat, hängde några granna, blanka silfver-skedar. Allt mer häpen, såg hon då ut genom fönstret efter de andra hyfvel-spånorna ; men dessa voro alla försvunna. L. O. K. Koncept till III: i 5o i R 625: 3 (V), s. 33 (1854). Hustru kom m. mjölk ur marken o. hitta hyfvelspån — tog några. Hem: fullt m. Herrskap s. pratade — — kastade bort spån:a; ingen mska fans. 2 silfverskedar. De andra borta.
Förtrollad fisk, korn
Den store och starke Båta-Rasmus, gick (red) med fisk till gåfva åt Presten: då fick han se en hel mängd stora granna strömmingar, men med röda hufvuden, ligga på marken. Det var väl något galet; troligen silfver-skedar med förgylda blad. Men han tordes ej taga den fisken, som väl var ämnad till någon annan. På Haganäs-hällar såg man en gång ligga grannt, gult korn; man kastade något (en mössa, en duk eller vante) på det, fick behålla det, och då var det gull. L. O. K. Koncept till III: 203 i R. 625: 3 (V), s. 53 (1854). Båta Rasm. red t. P:n ni. fisk: lågo ström. m. röda hufvuden — tordes ej ta dem: var väl skedar m. förgylda blad. (På Haganäs hällar låg korn=guld.)
Oden på Fårö
Oden for och red ofta genom luften mellan Aika-träsk och hafvet öfver Väinur och Simunds. — Han tog engång med sin »a haidi kuna» (en barnsängs-hustru som ej var kyrk-tagen) från Simunds; och en qvinna från Väinur, som het' Vallburr, såg henne sedan sitta på en »örd» (trädruskor kring hvilka man med nät ta'r fisk) och linda sitt barn. Jacob L-n Ekenberg, 86 f. vid Larsa på Fårö. Koncept till I: 1250 finnes i R 625: 4, s. 59 (1853).