Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
En skulle ha en "trôllpôs" i huset om en skul- le ha något till motgift för trolldom. I den påsen vet jag att det fanns hyskor, hakar, nålar, spännen, knartar, tänder av björn, näbb av skata. Jag mins, att vi hade en sådan över dörren hemma. Men han blev bortkastad.
Dödskallen, som dansade
Klockaren gräfde en graf. Der under hittade han en dödskalle, som alldrig kunde ligga stilla, titan trillade och dansade. När klockaren såg närmare efter, så satt det en spik i skallen. Han omnämnde då saken för Presten, och man påminde sig då, att en bonde för 13 år sedan dött hastigt; hvarför han lade dödskallen på bordet och inkallade den dödes hustru samt hans förra dräng, som nu var hans efterträdare i äktenskapet. De blefvo straxt förfärade då de sågo spiken i dödskallen, bekände att de varit »goda vänner» och slagit ihjäl far, och fingo lida sitt straff. L. 0. K. Koncept till III: 181 i R 625: 3 (V), s. 46 (1854). Klockarn gräfde graf: en dödskalle m. spik uti, dansade o. rullade. Magistern tog in det till g:la Presten. En Bonde var död f. 13 år sed. Drängen o. hustrun hade dräpit B:n. Hfdet m. sig. De bekände. Koncept i R 625: 8, s. 86 (1866). Klock:n gräfde graf, kastade upp en skalle, s. låg o. bäfrade på jorden; då en ung prest tog skallen m. en spik g. i sin näsduk o. bar den in till gamle prosten. B:n var hastigt död för 13 år sen. Unge-presten bar skall till Bondens hustru, s. var g. m. drängen. De hade supit B:n full, glödgat en spik, dödat b:n. Hustrun svimade, de bekände o. straffades.
Den döda Modren
Modren dog från ett spädt barn. Mannen gifte om sig, och styfmodren blef hård mot barnet. — På ljusa dagen kom den döda modren hem i gården, sade dem till om deras synd mot barnet, tog så tre gånger på barnets bröst; och innan den döda kommit ut genom dörren, var barnet dödt. J. Kalström.
Gasten och »lik-benet»
Två drängar älskade samma tös, och den ene ville hon ha'. På en lekstuga smög den föraktade friaren ett leik-bain i den lycklige älskarens tröj-»lumma». Nå, på natten gingo de båda älskande hem och lade sig i säng, då gasten kom in till dem, tog sitt finger-ben och knackade med det i bordet. När drängen märkte det, sade han: »Dertill är jag oskyldig och gå du till den, som tagit det och löna honom; men jag skall bära ditt ben på kyrkogården.» - »Ja så», sad' gasten, och lade sitt ben i tröj-fickan igen, for af till den andra drängen och ref honom i tusen bitar. — Dagen derpå bar älskaren lik-benet åter till kyrkogården. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: 86 från 1866 finnes i R 625: 8, s. 85.
»Wanta-vän!»
På Danzigs redd såg sjöfolket om bård ur vattnet uppsträckas två händer, den ena med, den andra utan »hankle» (vante). En sjöman kastade då ett »hankle» till »sjö-rådet», som om en stund ropade: »Wanta-Vän, Hal in i qväll!» Sjömännen lydde råets varning och halade fartyget in i hamnen från redden (vid Danzig). Om natten blef en förflugen storm, då 150 fartyg förstördes på redden. L. O. K. Under seglingen såg man från däcket en man, naken efter länderna, springa efter fartyget i köl-vattnet; men ingen kastade något klädesplagg åt rået, som snart »försvanst». — Bäst det var, reste sig vid »klipporna» en »vattna-stack» (hvirfvel), hög som märs-rån, hvälfde öfver fartyget och slungade det med det samma på en »grynna» (grund). — Skeppet förliste alldeles; men folket bärgades dock. L. O:n K. Koncept till III: 135 i R 625: 3 (V), s. 27 (1854). 2 Händer: en m. hankle ur vattnet, en sjöman kasta ett hankle ut, Så ropte sio-rådet om en stund: »Vanta-Vän! — hal in i qväll!!» halade in i hamnen fr. ridden. 150 förstördes. = Råd, n. = (på Danzigs-redd).
Jesu Namn
En Gumma vid Nårs på Fårö hade flere gånger på sommaren varit nere vid Aika-träsk för att tvätta garn, men hon hade alldrig funnit vattnet der djupare än till »tjock-lägg»; »Har-fräui» hade tagit bort vattnet. — Då hon ännu en gång var dit nere för att tvätta, måste hon gå än längre ut för att få nog djupt vatten. Dervid utropade hon: »Hvad i Herrans Jesu namn har allt vatten tagit vägen!» och straxt stod hon i vattnet nästan till halsen. (till länderna. L. O. K.) — Då kom Hafsfrun för att taga henne; men hon kom dock med möda i land. J. Kalström. L. O. K.
Hafsfrun får mat
Engång voro Dämba-folken på Fårö i vackert väder till sjöss »på vrak», då de fingo se »Har-fräui» på vattnet. De kastade litet ost och bröd till henne, det hon tog och försvann. — När de några dagar der-efter åter en qväll voro ute »på vrak» i vackraste väder, fingo de åter se Hafsfrun, som då sade till dem varnande: »Det sjaudårr äi tallen »Och sveidårr ei hallen: »Far äi land med däin garn »Däu, som gafst mig usst u bröd!» — (»Ja, löid!») Då »Dämbårr» (Bonden vid Dämba) i det vackra vädret ändock tvekade att lemna allt och ro i land, ropade Hafsfrun åter till dem: »Ja, löid (lyd)!», då folken straxt skyndade till lands. — Knapt voro de ock komna dit, förr än en förfärlig storm växte upp, som höll på i tre dygn med sådan makt, att ingen knapt kunde »rada sig ga!» J. Kalström.
Sjö-rå och »Wattna-sluk»
Under seglingen såg man från däck på ljusa dagen en naken menniska, stående till medjan i vattnet, följa tätt akter-om fartyget, Men, då ingen kastade något kläder till det, så försvann spökelset slutligen. — Snart derpå uppkom akter om fartyget ett förfärligt »vattna-slok» (sky-drag), så högt som skutan, och störtade fram åt med sådan fart att vattnet »sqvol» öfver däcket, och snart stod fartyget strandat på en klippa: af 21 man om bord blefvo blott sju räddade i land. J. Kalström.
»Har-fräui's» kräk
Rätt bittida en morgon i dagningen kom en dräng ut i »husar» (fä-huset eller stallet) för att »syssla». Han fick då se att »Har-fräui» var uppe på skullen och kasta hö ut genom gluggen ner på gården, som var hel full af hennes kräk. Drängen var rask och tog tag i henne, då hon måste lofva att väl betala igen för det hon »batte» (betade); men han var icke nöjd dermed, utan hotade att ej släppa henne: då lärde hon honom, att, innan höet lades in, korsvis så på »lukkte» (hö-loftet) 3 näfvar salt och 3 näfvar linfrö och slå Jesu kors deröfver; då skulle kräken trifvas väl. L. O. K. Koncept till III: 169 i R 625: 3 (V), s. 38 (1854). Drängen kom i »husar»; Harfräui kastade ned hö ur gluggen t. sina kräk s. fyllde hela gården. D:n tog tag i heä Hon måste säga att hon väl ville betala det hon »batte» men D:n brydde sig ej om det; hotade; då lärde hon h:m att, nian höet lades in, korsvis så på »lukkte» 3 näfvar salt o. 3 näfvar linfrö o. slå Jesu kors öfver: då trifdes kräken.
Har-fräuis Boskap
En Jul-natt dref Har-fräui, f. def. (Hafsfrun) alla kräken ut på gården för en bonde vid Nårs på Fårö och satte sina egna in i båsen i stället. Men Bonden gick in i »ko-huset», fick en af Hafsfruns kor om halsen, stoppade henne så och fick dörren till, sedan de andra redan störtat sig ut. Denna ko blef tam och vardt Bondens bästa mjölke-ko. Då Nårsen engång, långt derefter, var långt till sjöss ute på »kut-is» med några andra karlar och de icke sågo sig vån att komma väl till lands, kom Hafsfrun till Nårsen och lofvade dem lifsbergning om hon finge sin ko igen; men han nekade det fritt. Likvisst kom han med Guds hjelp omsider lyckligt till lands. Jac. N:n Kalström, Kallbjärga, scholaris, nu (1867) v. pastor.
»Har-fruns» ko
En jul-natt lade sig en Bonde vid Nårs på Fårö på lur på stalls-loftet, hafvande med sig sin »bind-yx». Vid midnatt kom en »Harfru» in uti stallet med alla sina kor. Nårsen slängde då sin yxa ned genom stalls-gluggen och träffade en af hennes kor i ryggen: och den fick han då. — Om »ladingen» (våren) voro Nårs-karlarna ute på »käut»-is och råkade i svår lifs-nöd. Då kom »Har-frun» till Nårsen och lofvade föra honom i land om hon finge igen sin ko; men han ville det ej. Dagen derpå kommo de först och med knapp nöd i land. J. Kalström.
»Sjo-naut»
I en bond-gård hade man fått en stut af »sjo-naut». Man spännde honom för plogen och han drog väl, ty han var bra stark; men efter hand vardt han allt latare. Bonden slagtade honom då. Men när stuten redan var half-flådd, kom »Har-fräui», ställde sig vid gat-grinden och ropade: »Steig upp, däu Hallv-flagningen! å gack mäd mig.» — Straxt reste sig den slagtade stuten; och det bar med stort gny och oväsen tvärt genom skogen och ner till sjön. L. O. K. I Nårs marker på Fårö var det ej fritt att »Har-fräui» stundom betade sina kor; men hon ville allt på något sätt betala betet. En dag dref Nårs-mor sina kor på Nårsholm; och då visade sig en ko, som hon tyckte var »astävvens» (grannens). Denna ville ge sig in bland hennes kor, men hon dref bort henne. — Då gumman om en stund såg till, var den främmande kon försvunnen: det var hafs-fruns ko, den hon ville skänka till Nårs-folken derföre att hon så länge med sina kräk »hatt» (betat) på deras marker. — Men vanligen händer det att Haf-fruen ta'r igen kräket, om ej förr än det är slagtadt och redan half-flådt. L. O. K. Koncept till III: 152 i R 625: 3 (V), s. 34 (1854). Folken hade fått en stut af »sjönaut» — — m. han blef lat — o. det slagtade h:m. Men då han var red. halfflådd kom Har-fräui o. ropte: »steig upp däu halls-flagningen! o. gakk m. mig!» — Det bar af. När Harfräui så länge »batt» (betat) på B:s mark — — gaf hon en ko; — — men tog vanl. igen den när hon var halfflådd. — Nårs-mor dref sina kor på Nårshålm: en ko, s. såg ut s. grannens, ville in bl. hennes, men hon dref ut henne — — Såg efter here var hon försvunnen. — H. fräui ville skänka kon.
»Sjo-naut»
En gosse från Nårs på Fårö hade varit »bäi gift» och såg då på stranden en »brandig» ko, som nyligen kalfvat; han blef rädd, men talade om det hemma. De sade honom då att han kunnat få kon, som var ett »sjo-naut», om han bara förstått att kasta något öfver henne. Nästa gång han fick se sjö-kon på stranden kastade han öfver henne en trä-bit och fick så både ko och kalf. J. Kalström.