Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
Stål och silver anvädnes mot troll- dom, även hästskor och yxor. Man bar stål- bitar på sig för att vara skyddad. Bara man hade en nål på sig i kläderna, så kunde den skydda en från att bli bergtagen. Nålen sattes i barnkläderna.
»Bo- eller Blod-änget»
Vid Ringvide på Fårö är en äng, som nu kallas »Boänget»; men fordom skall den hetat »Blod-änget» af ett stort slag som stått der, då så mycket mennisko-blod flutit att det stigit öfver skörna på de stridande. Edv. Olsson, Fårö. På Blod-ängsbacke på Fårö slag mellan Svenskar och Danskar (troligen) på 1400-talet: blodet var sko-djupt och rann ned i Blod-änget, som nu kallas Bo-änget. L. O. K.
Grodan, snålhetens straff
En fattig inhyses dräng, som var en dugtig karl, blef ingift i en bondegård och vardt snart förmögen man; men han var mycket snål, också mot sin gamle fattige far. Då bonden en dag satt och åt godt och smorde sig med en stekt höna, kom farsgubben i det samma in i stugan. Sonen skyndade sig då och satte steken ned i bordslådan, på [det] att fadren ej skulle få se den goda maten: men gubben han fick intet. Sedan den gamle väl fått gå sin väg hungrig, tog bonden åter fram sin höna igen; men, då var den förvandlad till — en groda! som hoppade upp och satte sig i den hårdhjertade sonens ansigte. Och han kunde omöjligen få grodan bort från ansigtet; ja, om han ej gaf henne rätt god mat, så gnagade hon rysligt kring sig der hon satt. Och hon satt der såsom ett synda-straff tills bondens gamle far dog. L. O:n Kallbjärga.
Hamars-Man
Vid Ramars på Fårö var fordom en mycket rik och mäktig Bonde och han kallades »Hamars-Man»; men han var också mycket verldsgirig och ogudaktig och gjorde grannarna mycket förtret. Så plägade han om söndagarne under Gudstjensten gå ned till Hamars-klintar att spela sina »hyss». Då han ej fick nog säd på sina åkrar, brännde han upp det lilla som var, sägande: »Har Gud bränt upp axen, så skall jag bränna upp roten!» Så ilsken och öfverrnodig var han. — Men vid slutet af sitt lif blef han ock så fattig, att han måste tigga sitt bröd. J. Kalström. »Hamars-man» hade 12 söner, alla med fel. J. K.
Skogen på Ava-näset
En Bonde från Kalbjärrga och en från Gasa-mora »sor» (svor) till sig hela »Näset» (Ava-), och »tynade» af det vid »kafvull-varrpet» (rishög vid vägen), der grinden stod; men samma natten »tunen» var färdig, brann hela skogen af. — Brända stammar och kol finnas der ännu i jorden. Joka Hansson Bäukless, omkr. 75 år gammal (1853).
Ulfvarna och Bonden
En Bonde reste med en »bunn» (kar) på släden. Snart såg han sig omhvärfd af sju glupande ulfvar. Att bärga lifvet, hvälfde han karet öfver sig och måste gifva till spillo hästarne, dem odjuren ock snart ihjälrefvo. Men ej nöjda med detta gästabud, försökte de ock att göra sjelfva värden, Bonden, en påhelsning. Men då de sträckte tassarna in till honom under »bunn»-kanten, »knipsade» han efter hand af dessa med sin yxa. Bestarna gåfvo sig ändtligen på sina ben-stumpar till skogs, och Bonden fick så i fred gå hem. L. O. K. Koncept till III: 195 i R 625: 3 (V), s. 51 (1854). Bonden låg sig und. en Bunn, knippsa tassarna af dem 7 ulfvar: hästarne åto de opp.
Styf-dottren och den rätta Dottren.1
Det var en gång en kärring, som hade en egen dotter och en styfdotter. Då hon en gång bakade, gaf hon sin rätta dotter en god bulle, men styf-dottern fick skrap-bullen; och denne kastade hon till henne vresigt. Bullen trall och flickan sprang efter. Snart kom bullen till ett äple-träd, som sade: »Skaka mig vackert!» och hon gjorde så; vidare sade trädet: »Tag ett äple»; och hon tog ett, och fortsatte så sin gång. Så kom hon till en get, som sade: »Mjölka mig vackert!» och hon gjorde så; sedan sa' geten: »Drick en tår»; och så gjorde hon, och gick sen vidare. Nu kom hon till en grind, som sade: »Stäng mig vackert!» Hon gjorde så; och kom slutligen till en gammal gumma, der hon fick tjenst: hon skulle städa, »fina» allt och ge hennes många kattor. Men hon längtade omsider hem: hon fick gå; men Gumman lät henne först till lön få välja sig ett skrin. Kattorna sade: »Tag det gula!» och hon lydde dem. Hemkommen fick hon höns-huset till sin kammare; men när hon öppnade skrinet, blef allt förgyldt! När då styfmodren skulle se till henne och stack näsan in i höns-huset, så blef den förgyld också. Då skulle Gumman skicka ut sin egen rätta dotter och kastade en bulle åt henne. Hon kom samma väg: till äple-trädet, geten och grinden; men hon var skamlös och stursk och lydde ingen. Så gick det ock hos gumman, hon skulle tjena hos. Dock fick hon äfven vid afskedet välja sig ett skrin, då kattorna sade: »Tag det röda, tag det röda!» När hon kommit hem, städat och »finat» stora salen, brann allt upp utom höns-huset. Då kommo de husville, modren och dottren, och begärde att få bo hos styfdottren i hönshuset: det fingo de gerna. Men, som de inflyttat i det förgyllda hönshuset, vardt det åter rätt och slätt — ett höns-hus! Den beskedliga flickan byggde sig då ett eget hus ute i skogen; men bara hon tagit in skrinet och öppnat det i sin nya tarfliga stuga, vardt den genast förgyld och grann: der lef de hon sedan länge glad och lycklig. Elis. Bolin.
De långa näsorna.1
Det var en gång tre bröder, som gingo .ut i verlden för att söka sin lycka. De kommo ändtligen i en stor skog och voro nu mycket hungriga; men der stod ett vackert päron-träd fullt med frukt. De2 skakadepäron och åto; men, då de sågo på hvarandra, funno de till deras för-skräckelse, att deras näsor blifvit ofantligt långa, och ju mer de åto, dess längre blefvo näsorna: de svuro då på att alldrig mer äta derafom de än blefvo alldrig så hungriga. De gingo då vidare, blefvo slutligen åter hungriga och sågo ett skönt fikon-träd, dingnande af frukter. De kunde ej hålla sig från att äta: och se! näsorna blefvo efter hand åter kortare: ju mera de åto, dess mindre blefvo deras näsor, tills de blefvo så som förut. Nu vandrade de glada vidare och kommo så om qvällen till ett stort slott, dit de gingo in att begära herberge; men der syntes ingen menniska till. Likväl var der dukadt för tre personer med allehanda godmat och dryck och tre sängar voro der bäddade. Nå, de åto först och gingo sen och lade sig; men på det att ingen skulle öfverfalla dem, satte sig den äldste brodren på vakt i slotts-porten. Vid klockan 12 på natt hörde denne ett förfärligt dån och en stor stor karret kom farandes med en grann Herre uti, som frågade barskt: »Hvad har du att göra här?» I förskräckelsen hann den vaktande brodren heller ej väcka de andra, utan svarade ödmjukt: »Nådige Herre, vi äro tre vandrande bröder, som sökt herberge; och som ingen menniska här fanns, men vi funno mat och sängar för oss: så begagnade vi oss af det!» Då sade Herren blidkad: »Det gör ickså ingenting; ty jag är Herre öfver alla jättar, och detta mitt slott är endast uppbygdt till herberge för de fattiga: och här har du till minne af vårt möte!» Och dermed så kastade han till honom något, som föll på marken i mörkret och — for sin väg. Sedan letade den äldste Brodren och fick slutligen tag i något; det var en blås-pipa! Nu rusade han in till bröderna, väckte dem, omtalade hvad som händt och visade den underliga gåfvan. Men hans bröder bara skrattade åt honom och tyckte att gåfvan ej just var att så mycket att fägna sig öfver. Men, då han blåste i den, framkommo genast en hop soldater och deras förman frågade ödmjukt: »Hvad befaller Eders Majestät?» Men pipans egare blef förskräckt och bad bara att de skulle gå sin väg. »Det skall genast efterkommas», sade förmannen, »bara Eders Majestät behagar blåsa i pipans andra ända; och vi återkomma genast när Eders Majestät nådigt behagar.» Och nu blåste han bort alla soldaterna. Fram på morgonen tågade de tre bröderna vidare: om qvällen kommo de till ett dylikt slott, utan folk, men med mat, vin och goda sängar; men nu skulle den andra brodren vara dörrvaktare. Och det gick på samma sätt; men han fick i stället af Jättarnas Herre en — gammal rock ! Bröderna gycklade deröfver; men då han tog den på sig, vardt han osynlig. De blefvo då glada öfver gåfvan och de fortsatte tredje dagen sin vandring. Om qvällen kommo de åter till ett slott, likt de två förra; men nu skulle den yngste brodren vaka. Det gick honom på samma vis; men han fick af jätte-konungen en — gammal pung, hvilken likaledes i början beskrattades tills egaren började skaka på den, då guldpengar började trilla ur den. Nu blefne rika karlar, flyttade de tre Bröderna in i närmaste stad, köpte sig ett stort hus, lefde på stor fot och umgingos med de förnäma. Bland andra deras umgänges-vänner bodde der en gammal rik, men rysligt snål fröken, som en gång bjöd dem till sig på kalas. Der speltes höga spel, och alla bröderna tappade alltjemt; men som den yngste brodren fick mera pengar bara han skakade sin pung, gjorde det heller ingenting. Men då den snåla Fröknen derunder såg honom bakom dörren skaka sin pung och derur få pengar, ryckte hon pungen till sig, ropade: »Tag fast tjufven, som stulit min penning-pung!» Bröderna blefvo nu drifna på porten. Som pungen nu var förlorad, blefvo de ock snart utan pengar och måste då sälja sitt stora hus: så blefvo de fattiga på nytt. Men den yngsta brodren bad att få låna den gamla rocken. Osynlig med den, kom han in i frökens rum och såg, sjelf osedd, hvad hon der hade för sig. Hon öppnade just då sin dragkista, drog deruti ut en låda, och i den lådan var en låda, och i den lådan var en annan låda, och i den lådan var ännu en låda, och i den lådan var en mindre låda, och i den lådan en ännu mindre låda, och i den minsta lådan var en ask; men i den asken var ännu en ask, och i den asken en mindre ask och i den asken ett papper, och i det papperet var ett papper, och i det papperet var ett mindre papper och i det papperet var det minsta papperet och i det minsta papperet var det ett aldraminsta papper, och — deruti var då pungen! Straxt började nu eggren draga den till sig; men hon undrade storligen hvem det var som drog, ty hon såg ju ingen. Men då fastnade rockärmen i birå-låset och rocken föll af honom. Straxt ropade fröken: »Ja, så! är det du!» folk kom och körde ut tjufven. Men nu fick den yngste brodren låna den äldstes pipa, gick till fröken, blåste deri, och straxt var hennes hus fullt af hans soldater. Nu sade han: »Se så, min Fröken, hit nu med pungen och rocken!» Då tog han och blåste i pipans andra ända och så försvunno alla hans soldater; men då ryckte den snåla Fröken genast hans pipa till sig, ropade på sitt folk att vräka ut tjufven, som ville själa hennes pipa. Nu voro alla tre Bröderna, som förlorat pipan, rocken och pungen, grufligt bedröfvade; men den yngste af dem fann åter på råd att återfå allt: han klädde ut sig, tog de päronen, de förut smakat på, och bjöd ut dem i frökens kök. Hennes kock köpte dem, ty fröken skulle just snart ha' stor-kalas. Wärdinnan var snålast och åt mest, äfven af päronen; men ack och ve! alla gästerna hade fått så rysligt långa näsor och Fröken sjelf alldra längsta näsan, hvilken räckte ända ned till golfvet! Nu blef det en bedröfvelse öfver all beskrifning i hela staden. Emellertid gaf nu den skälmen, näsfabrikören, sig sjelf ut såsom doktor och att han kunde bota alltför långa näsor. Alla, som varit på det olyckliga kalaset, skyndade till honom och han botade dem alla för hederlig betalning; men förgäfves skickade den snåla Fröknen bud efter honom. Han gjorde sig ej brådt om: ändtligen gick han dock till henne; men befallde fram 3 täcken och 3 lakan, hvilka han för kurens skull svepte mycket väl och tätt om hennes hufvud. När då den rika och snåla fröknen hvarken kunde se eller höra, så tog han hastigt tillbaka alla sina tre klenoder, pipan, rocken och pungen och — försvann. Men fröken fick behålla sin långa näsa till död-dagar, ja, taga den med sig i grafven. — Nu blefvo de tre Bröderna för all sin tid rika och lyckliga. Elis.3 Bolin.
De tolf förvandlade Prinsarne.1
Det var en gång en kung, som hade 12 prinsar och en dotter; men en morgon voro alla sönerna förvandlade till hästar. Konungen blef mycket bedröfvad: han ställde dem i ett eget hus och det bästa som fanns gafs dem; men de åto alldrig något. Då utgaf Konungen det bud, att den som kunde säga hvad hästarne åto, han skulle få hans enda dotter. Det var emellertid »ett par folk», som hade tre söner, af hvilka den yngste hette Lasse, som alldrig dugde till något. Första dagen inställde sig alla grefvar och baroner hos Konungen för att försöka sin lycka; men de lyckades ej. Andra dagen uppträdde allt annat rikt och ansedt folk; men förgäfves. Och på tredje dagen anmälde sig hvem som helst. — Lasses bröder skulle nu härmed först försöka sig; men klockan 12 sprungo hästarne bort, man visste icke hvart. Sedan skulle Lasse försöka sin lycka, och satte sig vid den minsta hästen. Rätt som det var, sade denne: »Hör du, jag vill ha' dig till svåger!» Hederligt bjudet! tänkte Lasse; men hästen fortfor: »När vi börja röra på oss, så kasta dig upp på min rygg, följ med, men se dig icke tillbaka!» Lasse gjorde så: och det bar af i fullaste fart tills de kommo öfver till en annan strand, der en kyrka stod. Dit gingo de 12 hästarne in och upp till altaret, der de åto bröd och vin; Lasse fick ock deraf. Men oaktadt allt förfärligt dån och larm, såg han sig ingen gång tillbaka. De kommo lyckligen hem: Konungen blef mycket glad då han fick höra hvad hästarne åto, och Lasse skulle nu få Princessan. Men hans många afvundsmän vid hofvet lade hinder i vägen och sade, att han också först kunde skaffa Konungen Kung Salomo's svärd, som han bar den dagen han kröntes. Konungen blef ännu gladare och sade till Lasse, att, som han hört talas om, det han kunde skaffa honom det svärd, Kung Salomo bar på sin krönings-dag, så fick han ej Princessan förr än han skaffat honom detta. Lasse blef bedröfvad öfver detta, men gick och rådfrågade den lille hästen, som sade: »Sätt dig på min rygg klockan 12, men se dig ej om förr än vi lyckligen framkommit till kyrkans altare.» Lasse gjorde så: larmet och dånet bakom honom var ännu mycket större än första gången, men han såg sig ej om. Svärdet hängde till höger om altaret. Det var rysligt stort och tungt; men Lasse tog ned det och släpade det med sig. Konungen blef glad öfver svärdet; och nu skulle det bli bröllop. Men hofmännen skapade nya hinder och sade till Konungen, att Lasse kunde skaffa Konungen den häst Kung Salomo red den dagen han blef krönt. Konungen blef glad; och sade till Lasse att han först skulle skaffa honom Kung Salomos krönings-häst innan han kunde få Princessan. Lasse blef mycket nedslagen; men rådfrågade sig med hästen, som sade: »Begär du att få tre äplen och ett tåg och klyf äplena uti tillsammans nio delar, och begär vidare att få låna den lille hästen.» Allt fick han: och nu bar det af tills de kommo till en stor skog. Då gaf lille hästen Lasse en pipa och sade: »Bind mig nu säkert vid ett träd; ty nu blir jag rädd.» Lasse blåste i pipan, och det blef ett förfärligt gny och dön i skogen så att jorden skalf När det åter blef tyst, sade lille hästen: »Nu vaknade han! Nu skall du binda mig än hårdare, ty nu blir jag ännu mera rädd.» Lasse gjorde så, och sedan blåste han igen i pipan. Då blef det ett alldeles förfärligt dån och brak i skogen och jorden darrde, så att Lasse knapt kunde stå på benen. När det åter blef tyst, sade lille hästen: »Nu steg han upp! och nu skall du binda mig det fastaste och hårdaste du kan; ty nu blir jag ännu mycket mera förskräckt: och när han kommer springande mot dig, skall du kasta alla de nio äplebitarna i hans svalg; men tappa dervid ingen bit, ty då äro vi olyckliga.» Åter blåste Lasse: då kom Kung Salomos häst vild och gallopperande med öppet gap och Lasse kastade de nio äple-bitarna deri, hearefter djuret blef spakt, så att han kunde föra den hem med sig till Konungen. Denne blef då ofantligt glad, ty en så grann häst fanns ej i hela werlden. Men nu sade hofherrarne, att Lasse också kunde förvandla de 12 Prinsarne till menniskor igen: och Konungen sade honom då att han först skulle göra detta innan han fick gifta sig med Princessan. Nå, Lasse rådde sig åter med lille hästen, och denne sade honom: »Sätt dig bara på min rygg och se dig ej om, så skall nog allt gå bra!» Nu bar det af till de kommo till kyrkan: då blef det ett2 förfärligt oväsende och Lasse trodde att murar och hvalf ramlade ner efter honom, men han såg sig dock ej tillbaka. Der hängde en flaska till vänster om altaret: denna tog han och drack der ur, och deraf blef han så modig och stark, att, då han lyckligen var hemkommen till Konungens gård, kunde han lätt handtera Kung Salomo's svärd. Den lille hästen bad honom nu att han skulle hugga hufvudet af honom och hans elfva bröder. Först ville Lasse ej göra det; men då han ändtligen gjort det, blefvo alla de tolf Prinsarne åter förvandlade till menniskor och de ståteligaste furstar, man ville se. Nu blef det en allmän glädje, och intet hinder var nu mer för Lasses giftermål med den kungliga sköna Princessan, med hvilken han sedan länge lefde i största lycka: och han och lille Prinsen voro alltid de bästa vänner. Elis.3 Bolin.
Troll-barnet 1
Det var en gång en flicka, som het Anna och tjente hos en prest för att se efter hans små döttrar. Dessa tyckte så mycket om henne der före att hon kunde alla möjliga lekar. Då de engång voro ute på marken och lekte, frågade Anna barnen om de ville, så skulle hon framtrolla alla slags djur, som funnos i verlden. Häröfver blefvo de mycket glada och nyfikna; hvar efter Anna gick bakom en buske och knöt en mängd knutar på sitt strumpeband. Och efter hand kommo nu alla möjliga djur fram; och här af hade barnen mycket roligt. Men när de kommo hem talade de om det; och nu måste Anna omtala allt för presten. Hon sade då att hon lärt trolla af sin mor. Presten kunde nu ej låta henne lefva längre; men bad henne, att, när hon dödt, hon skulle säga om hon blifvit salig eller osalig. Anna blef bål-bränd; och om natten derefter slog ett ris på fönstret. Då frågade Presten: »Blef du salig?» »Nej», svarade en röst, »jag blef osalig!» Elis.2 Bolin.
Gossen, som förstod fågla-låt.1
Det var en gång »ett folk», som hade 3 söner: den yngste af dem hette Lasse, och honom voro alla stygga mot. Ej gjorde han nånsin heller det man bad honom om, utan tvärtom. — Alldrig lärde han sig läsa, användes blott att »akta lammen» och fick ofta bannor och stryk. Men i skogen bland fåren lärde han sig läsa sj elf i hemlighet; så att han snart kunde både Cateches, psalmbok, ja — Bibeln hel, utantill. Nu bad fadren att han skulle få läsa sig fram för Presten: han kunde ingenting, hvarföre fadren ville betala pengar till. Innan kort fann Presten till sin förvåning att Lasse kunde mer än han sjelf; men gossen bad dock Presten säga föräldrarna att han omöjligen kunde lära läsa: denne gjorde verkligen så, men gaf Lasse i tysthet de pengar, han fått af hans fader. När Lasse nu kom hem igen, fick han dugtigt med stryk och bannor. Sedan satte fadren honom i lära hos en guldsmed; men som pojken var så hiskligt dum och väl ej heller kunde lära detta handtverk, så betalde fadren gerna pengar till bara han ville ta emot pojken. Nå; innan kort fann dock Guldsmeden, att Lasse kunde lika så mycket som han sjelf, men lofvade dock säga hans föräldrar att han intet kunnat lära, men gaf gossen i tysthet de pengar, han fått af fadren. Hemkommen mottogs Lasse åter med ovilja och stryk. Men nu ville Lasse ej längre vara hemma, utan vandra bort att söka sin lycka. Slutligen kom han i en stor skog och kom in till en gammal jungfru, som förstod sig på fågla-låt; och der stadnade han så länge att han lärt sig den konsten. Derefter gick Lasse hem och lade sig en natt tvärs på marken utan för dörren. När fadren då om natten med sin lykta gick till stallet, föll han kull öfver Lasse, som troddes vara ett svin som lagt sig der; och fadren, i förargelsen öfver sin sönderslagna lykta, pryglade om sin förlorade son rätt dugtigt. Men denne sade helt lugnt, att han just låg och drömde en så vacker dröm, nemligen att han kommit hem som en stor fin herre, då fadren kommit mot honom med tvätt-fatet, modren med hand-duken och att hans bröder ödmjukt bedt om att de underdånigst skulle få nåden borsta Hans Majestäts nådiga stöflor! »Jo, det skulle du se!» utropade hans »hemfolk»; och så fick han ännu mera hugg och bannor. Men nu öfvergaf Lasse för alltid det svåra hemmet och gaf sig till sjöss; och kom just på det fartyg, på hvilket Konungen lustseglade. Vädret var vackert men snart kom en liten fågel och satte sig [på] mast-toppen och sjöng, det allenast Lasse förstod. Nu bad han captenen att få styra fartyget; och det fick han. Genast befallde han då ror i lä och att alla segel skulle strykas. Alla skrattade, men lydde. Snart kom der ett Herrans väder med grundstorm och höga böljor; och, om ej Lasse commenderat, hade alla förgåtts och konungen med. Härigenom kom Lasse högt i Konungens gunst, fick granna kläder, blef en stor herre och skulle sitta näst Hans Majestät i kungs-salen. Konungen hade en enda son; och snart kom dit en främmande konung med sin dotter, en skön Princessa, att öfverenskomma om giftermål med kronprinsen. Derunder satte sig en dag en liten fogel i ett träd utan för fönstret och sjöng; och Lasse började skratta. »Hvarföre storskrattar du så?» frågade hans Konung. Lasse ville i början ej säga orsaken; men slutligen måste han dock der an. Han sade då att fågeln sjungit om princessan och att hon haft ett barn, det hon nedgräft i trädgården. Alla förskräcktes och måst Princessan, som bekände sin synd, då hela giftermåls-handeln blef af-bruten; hvaröfver kronprinsen snart sörjde sig ihjäl. I sin sorg älskade Konungen allt mer Lasse, som nu ock blef kronprins och omsidor efter gamle Konungens död konung efter honom. Nu beslöt Lasse att helsa på »sine folk»: han kom i full kunglig ståt på allt sätt, och folket i landsorten undrade hvarest deras Konung skulle taga in; och det skedde just hos Lasses föräldrar. Dessa blefvo fasligt betydda och visste ej huru de skulle bära sig åt; men fadren gick emot kungen med tvätt-fatet, modren kom med handduken och sönerna frågade ödmjukt om de underdånigst skulle få den stora nåden att borsta Hans Majestäts nådiga stöflor. Konungen tog då till skratta och frågade »gamle folken» huru många barn de hade: »Två söner», svarade fadren djupt bugande. »Men, haden I ej en tredje son, som hette Lasse?» frågade Konungen. »Jo, det är sant», svarade fadren; »men han är väl säkert hängd, den oduglingen, som en hört!» »Nej», sade Konungen, »det blef inte af; ty Lasse är nu hos Eder, och det är — jag!» Då föllo de alla på knä och bådo ödmjukt om nåd; men konungen sade: »Det skall I få, men edra dagar skola bli allt värre och värre.» Så reste Konungen hem till sitt slott igen; och »hem-folken» ångrade bittert att de gjort så illa åt deras arme Lasse i hans ungdom. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
Fem fingrar på Sanct Mariæ kyrkovägg
I Wisby dog engång en mycket ond och djefvulaktig kärrig. Men hon var väl rik och fick en ståtlig begrafning efter som hon natten derefter stod uppe i Sanct Mariæ chor, der hon vardt jordfästad. - Men om natten kom den Onde, tog ur likkistan kärringen, for af med henne ut genom ett fönster på Norra sidan (der under nu sedan nya Sakristian eller s.k. Consistorium är byggdt), der ännu högt uppe på väggen tydliga märken synas efter hennes fingrar och hand, med hvilka hon förgäfves ville hejda farten.
Bysen på Hägvalls skog
Från Hägvalls skog i Wänge skulle Årlaifvar i Ala köra hem "stumblar". - Under vägen var det en stor stumble som jemt föll af lasset. Sålunda fick Bonden med mycket besvär stumblen på igen ett par gånger. Men då Bonden tredje gången lade den underst i lasset, gick det kull med hela foran. Då kunde Årlaifvar märka att han råkat ut för något galet, hvarför han lät stumblen ligga der på dikeskanten och for sin väg. - Men knapt hade han gjort det förrän han hörde ett faslig[t] dån och gnägg i skogen: det var Bysen som gjort Bonden hela sprattet och nu skrattade åt honom.