Transkriberad uppteckning
Det var en gång »ett folk», som hade 3 söner: den yngste af dem hette Lasse, och honom voro alla stygga mot. Ej gjorde han nånsin heller det man bad honom om, utan tvärtom. — Alldrig lärde han sig läsa, användes blott att »akta lammen» och fick ofta bannor och stryk. Men i skogen bland fåren lärde han sig läsa sj elf i hemlighet; så att han snart kunde både Cateches, psalmbok, ja — Bibeln hel, utantill. Nu bad fadren att han skulle få läsa sig fram för Presten: han kunde ingenting, hvarföre fadren ville betala pengar till. Innan kort fann Presten till sin förvåning att Lasse kunde mer än han sjelf; men gossen bad dock Presten säga föräldrarna att han omöjligen kunde lära läsa: denne gjorde verkligen så, men gaf Lasse i tysthet de pengar, han fått af hans fader. När Lasse nu kom hem igen, fick han dugtigt med stryk och bannor. Sedan satte fadren honom i lära hos en guldsmed; men som pojken var så hiskligt dum och väl ej heller kunde lära detta handtverk, så betalde fadren gerna pengar till bara han ville ta emot pojken. Nå; innan kort fann dock Guldsmeden, att Lasse kunde lika så mycket som han sjelf, men lofvade dock säga hans föräldrar att han intet kunnat lära, men gaf gossen i tysthet de pengar, han fått af fadren. Hemkommen mottogs Lasse åter med ovilja och stryk. Men nu ville Lasse ej längre vara hemma, utan vandra bort att söka sin lycka. Slutligen kom han i en stor skog och kom in till en gammal jungfru, som förstod sig på fågla-låt; och der stadnade han så länge att han lärt sig den konsten. Derefter gick Lasse hem och lade sig en natt tvärs på marken utan för dörren. När fadren då om natten med sin lykta gick till stallet, föll han kull öfver Lasse, som troddes vara ett svin som lagt sig der; och fadren, i förargelsen öfver sin sönderslagna lykta, pryglade om sin förlorade son rätt dugtigt. Men denne sade helt lugnt, att han just låg och drömde en så vacker dröm, nemligen att han kommit hem som en stor fin herre, då fadren kommit mot honom med tvätt-fatet, modren med hand-duken och att hans bröder ödmjukt bedt om att de underdånigst skulle få nåden borsta Hans Majestäts nådiga stöflor! »Jo, det skulle du se!» utropade hans »hemfolk»; och så fick han ännu mera hugg och bannor. Men nu öfvergaf Lasse för alltid det svåra hemmet och gaf sig till sjöss; och kom just på det fartyg, på hvilket Konungen lustseglade. Vädret var vackert men snart kom en liten fågel och satte sig [på] mast-toppen och sjöng, det allenast Lasse förstod. Nu bad han captenen att få styra fartyget; och det fick han. Genast befallde han då ror i lä och att alla segel skulle strykas. Alla skrattade, men lydde. Snart kom der ett Herrans väder med grundstorm och höga böljor; och, om ej Lasse commenderat, hade alla förgåtts och konungen med. Härigenom kom Lasse högt i Konungens gunst, fick granna kläder, blef en stor herre och skulle sitta näst Hans Majestät i kungs-salen. Konungen hade en enda son; och snart kom dit en främmande konung med sin dotter, en skön Princessa, att öfverenskomma om giftermål med kronprinsen. Derunder satte sig en dag en liten fogel i ett träd utan för fönstret och sjöng; och Lasse började skratta. »Hvarföre storskrattar du så?» frågade hans Konung. Lasse ville i början ej säga orsaken; men slutligen måste han dock der an. Han sade då att fågeln sjungit om princessan och att hon haft ett barn, det hon nedgräft i trädgården. Alla förskräcktes och måst Princessan, som bekände sin synd, då hela giftermåls-handeln blef af-bruten; hvaröfver kronprinsen snart sörjde sig ihjäl. I sin sorg älskade Konungen allt mer Lasse, som nu ock blef kronprins och omsidor efter gamle Konungens död konung efter honom. Nu beslöt Lasse att helsa på »sine folk»: han kom i full kunglig ståt på allt sätt, och folket i landsorten undrade hvarest deras Konung skulle taga in; och det skedde just hos Lasses föräldrar. Dessa blefvo fasligt betydda och visste ej huru de skulle bära sig åt; men fadren gick emot kungen med tvätt-fatet, modren kom med handduken och sönerna frågade ödmjukt om de underdånigst skulle få den stora nåden att borsta Hans Majestäts nådiga stöflor. Konungen tog då till skratta och frågade »gamle folken» huru många barn de hade: »Två söner», svarade fadren djupt bugande. »Men, haden I ej en tredje son, som hette Lasse?» frågade Konungen. »Jo, det är sant», svarade fadren; »men han är väl säkert hängd, den oduglingen, som en hört!» »Nej», sade Konungen, »det blef inte af; ty Lasse är nu hos Eder, och det är — jag!» Då föllo de alla på knä och bådo ödmjukt om nåd; men konungen sade: »Det skall I få, men edra dagar skola bli allt värre och värre.» Så reste Konungen hem till sitt slott igen; och »hem-folken» ångrade bittert att de gjort så illa åt deras arme Lasse i hans ungdom. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
