Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Troll
Det var på ett ställe en flicka var ute i skogen och vallade kreaturen. Hon hade en hund med sig för att hon skulle vara tryggare. Så en kväll kom hunden hem och skällde. Då hade hon skrivit på en näverbit och bundit den på hunden, att de skulle komma genast. De skyndade till skogen. När de kom inemot där hon var med kreaturen, så fick de se att ett stort troll kom springande och in i den stugan, som flickan var. De skyndade sig fram och sköt över stugan. Då kom en hop troll ur stugan. De sprang åt skogen. Inne i stugan fann de tösen. Där satt hon klädd till brud. Hon talade om, att trollen hade kommit in till henne. Hon skulle gifta sig med ett av trollen.
Troll
"Trôlla" bodde under stora stenar i skogen. Om det var grön fin mossa på stenen så bodde det troll under den. Så fick jag lära mig när jag var liten. De ville ta småbarn. När jag var liten, så talade mor om att trollen hade tagit sådana som mig.
Bortbytingar
Om en band en kniv eller sax i vaggan, så rådde inte trollen med att ta ungen. Men eljest fick en inte vara säker. Di smög sig om natten. Om trollen var karti att ta ett barn, så läm- nade de ett i stället. Di stal sig till att byta. Det fanns ett släkte som kallades Lucifârs släkte. Dit hörde trollen, men di hade vait män- niskor en gång di också. Trollungen blev inte lik folk. Han gjorde som han ville. Det stod inte till att styra honom. Om det var något stort fel med ungen, så fick han heta bortbyting.
Troll
Det bodde inga troll där jag växte upp, men i ett berg åt Ödsköld fanns det. Min mamma var barnfödd i Ödsköld. "Du får gå upp och se te koa di," sa trollet till min mor en natt. Då mamma kom ut, hade de (= trollen) lyft upp (den nyfödde) kalven i en gåle, som hon hade lagat till förut. Tomtar hade de åt Ödsköld men inte åt denna kanten. De är väl i bergen.
Troll
En gumma som bodde i Mo stom, brukade få påhälsning av trollen. En gång kom bergtrollet och lånade pengar av gumman. Hon vågade inte neka utan lånade trollet pengar. När trollet kom och betalade lånet, så gav hon gumman en rågad kappe med kopparslantar. Det var så med allting som trollen lånade, de gav mångdubbelt tillbaka.
Troll
Det var en karl på Bastedalen, som lånte pengar av troll, och säd lånte han ock. Son till honom talte om, att fadern hade lånat korn av ett troll på andra sidan älven. Han tömde kornet i ett kar och satte ett kors på det. När han sen kom och skulle lämna igen korn, så tog trollet det inte, "för du har tubbat på't. Du ska bara röra i't och så gå." Det gjorde han och då tog trollet det. .
Varulv
En hörde gamla tala om att tåssen skulle ha varit människa. Det var allt så med somliga djur, att en trodde att de var förvandlade. Det var troll som kunde förvandla människor till djur. Det var så många sagor om det. Och många trodde att dessa sagor var sanning. Men det fanns häxor. Di kunde trolla. Om de blev ond på en människa, så kunde de göra om henne, så att hon blev ett djur. Det skulle ha hänt så. Det blev en varg av den som blev förtrollad. Den kallades varulv. Om han fick höra namnet sitt, så gick vargskinnet av honom, och han blev människa igen. Jag vet ingen bestämd som blev förtrollad på detta viset.
Bortbyting
Det hade funnits bortbytingar före min tid. Då var inte Guds ord så mycket predikat, och då hade trol- len mera makt. Men jag hörde talas om en bortbyting, på ett stäl- le, som aldrig blev mätt. Han hade inte magmål, och han hade inte urskillning på vad han åt. Fåren och ödlor åt han som annan mat. Till slut blev han bor- ta i skogen, så di fick inte se honom mer. Benämning på bortbyting: Bortbyting, byting. Di var så rädda för att trollen skulle ta något barn och lägga dit av sina egna. Mor min var rädd för sådant också. Jättekäringar ville också ha barn, som var kristna. Hon tyckte att di var så fina.
Troll
Mamma tala om att det var en, som skulle rida till julottan. Han kom ut för troll. De hade julotta vid en sten vid vägkanten. När han skulle förbi dem, så kom ett troll och räckte honom en bägare och bad att han skulle dricka "julamust". Han tog bägaren och låtsades som han skulle dricka. Sen smög han sig att kasta ut musten bakåt. Då kom det litet på hästen. Det tog bort skinnet, så att det blev fläckar, där skinn och hår suttit. Han tog bägaren med. När de förstod, att han tog bägaren, så sprang de efter och skulle hinna fatt honom. Han höll på att få kasta bägaren från sig. Då fick han höra att det skrek: "Rid inte vägen den hårda utan ängen den sköna!" Då vek han av vägen och kom in på en åker, som var plöjd. Han red "tväråkers". Trollen kunde inte springa i kors över åkern, de fick springa torva upp och torva ned. Men innan de hade hunnit dit, så var ryttaren i kyrkan på julottan. Han bad prästen, att han skulle ta vara på bägaren. Och då fick den stanna i kyrkan.
Varulv
"Varulven" talade farmor om. Han hade kommit in på ett ställe om kvällen. Han skulle vara som en varg. Men när han kom ut igen, så var han som en människa. Om en gjorde trollfolk emot, så kunde de trolla så att en blev varg.
Bortbytingen
1. Benämning på bortbyting: Bortbyting, bytes- onge. 2. Byting var detsamma som bortbyting. Men om ett ovanligt litet barn kunde en säga: dä va allt en liten byting. Men då inte i den mening att det var en bortbyting. Va ä du för en liten byting, kun- de en fråga ett barn, som en inte kände till. 3. Det var allt tal om, att folk bytte till sig andras barn. Om di hade en vanskapt unge, så ville de bli av med den och då passade de på att byta när ing- en såg dem. Det skulle vara den förnäma klas- sen som hade sådant för sig. Tattare var en ock- så rädd för och zigenare, att de skule byta till sig barn eller rent av ta barn med sig. Men att trollen var farligast, det kom inte på tu / tal. Om barnet var ensamt ute i skogen och dagen el. om det lämnades ensamt om kvällen eller natten så kun- de trollen komma och ta det. Det var brukligt, att en in- te släckte elden i stugan, förrän barnet var döpt. Det var för att inte trollen skulle få makt med det. 4-7. Det barn som kom i stället var inte riktigt nor- malt. Så det var på detta en kunde se, att det var en bortbyting.
Troll. Ljungby horn
Jag minns en ######## som de brukade berätta förr i världen. Det var om ett troll, som hade en kalk. En bonde skulle fara till julottan, å på vägen dit så blev han hindrad av ett troll, som hade en "kalk". Trollet kom fram ur skogen å räckte bonden kal- ken å bad att han skulle dricka, för det var "jule- buska" i kalken. Bonden tog "kalken" å så kasta- de han ut det som var i den, å så red han fram- åt så mycket som hästen orkade springa. Trol- let höll på att hinna upp honom, men då kom ett annat troll fram ur skogen å skrek att han skulle rida tvärs över åkern. Då vek han av vä- gen å ut på åkern. Men då orkade inte trollet föl- ja honom. Trollet var "pocka" att springa en lång omväg å då hade bonden hunnit lång väg. När/ han kom fram till kyrkan, så vågade han inte stan- na utan red in i kyrkan å lämnade från sig "kalken" vid altaret. Sedan hade inte trollet någon makt med kalken. Å bonden fick aldrig se trollet mer.