Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var många som hade tomtar och de blev så rika. Det var naturligtvis onda andar. En bonde i Fjärås hade en tomte och de gick och stal så mycket om natten. Men tomten flämta´så förskräckligt och då fråga´ bonden honom varför han flämta så. Han kunde ju vila, det gjorde bonden, men det visste inte tomten att han kunde göra. "Hade jag vetat det", sa´tomten, "hade det inte varit något kvar i Tombo(?) lader.
Tomtar
På Sönnefjällen satt två tomtar mitt i vägen och åt mjölk och gröt ur ett fata Två gubbar kom och skulle gå den vägen. En av gubbarna fick se tomtarna, och han tog kamraten i armen, för hade han tagit ut nästa steg, så hade han trampat mitt i fatet för tomtarna. Tomtarna grinade så styggt och skulle till att slå till.
Tomtar
Det var på ett ställe, som drängen hade lagt sin rökpipa i stallfönstret. När han kom och skulle ha den, så var den borta. Men nästa morgon, så låg hon i fönstret. Då förstod drängen, att det var tomten, som hade lånat henne, och för att han skulle vara snäll vid tomten, så lade han pipan i fönstret varje kväll, så fick tomten röka om natten. Drängen behövde aldrig rykta hästen, för det gjorde tomten.
Tomten
I Västerås påstår det att det finns tomtar ännu i dag. Gustav på Västerås påstår att han såg en liten gub- be med röd "toppluva" å grå klär vid husen. Kora har alltid att äta. Hästen får foder varje morgon å det är ingen annan än tomten, som ger honom. På herr- gårdarna har det varit tomtar. På Sjövik hade de en i stallet å en i lagårn. Men de tomtarna voro så noga. För om någon svor eller väsnades i uthusen så fick han en "örtôffel" å tomten.
Tomtar
Tomtarna skulle ha gröt om julekvällen. Man tog en skål och öste gröt i den och satte i lagården om julkvällen. Han sade, att det skulle bli ett lyckosamt år av det. Tomtarna ville folk gärna ha. De fick hjälp av dem. Man hade sett en tomte på Taåkersfjället. Han bar en stor börda på ryggen. Det var hö till kreaturen. Han bar det till någon torpare. Tomtarna hjälpte bra. Det var mycken avundsjuka på den, som hade tomte. Man sade att tomten inte var större än ett tre års barn. Han hade röd luva på huvudet och en grå kolt till rock. Han hade skägg närapå över hela ansiktet. Om han hade något att ställa med om natten så lyste han sig med lykta. Var tomtarna hade kommit från, vet jag inte. Men gammalt folk här trodde att de hade varit här före innan någon människa kom hit. Det var ett särskilt släkte. När folk började tro på kristendomen, så trivdes inte tomtarna. Det var en torpare på fjället, som hade så fint i lagården. Kon var så glansig och fin. "Det berodde på den lille drängen", brukade torparen säga.
Tomtar
Det var en gumma, som hade hjälp av en tomte. Han ställde så att gumman alltid hade bingen full i mjöl. Då sydde hon en fin kostym åt honom och hängde den vid bingen. När tomten fått kostymen på sig, sa han: "Lull, lull, grann gosse aldrig siktar mjöl mer". Så blev tomten borte.
En tomte
I Ångeboda, Torrskog, fanns det gott om tomtar. Folket därstädes an- såg det som en stor lycka, att ha en eller flera tomtar på sin gård. Man höll dem därför i helgd och aktade sig för att störa dem.
Tomtar
På Östby fanns en tomte. De lade ut mat åt honom i lagården för att han inte skulle skada människor eller djur. Jag vet inte att någon sett tomtar på min tid. Men far och mor påstod att det fanns små gubbar.
Tomtar
Det påstods av de gamle att det fanns tomtar ('tomte- gôbber'). Om man dundrade på kvällen efter solen gått ned, så fick inte folket på gården sova mer än hal- va natten. En granne, Daniel Nilsson, berättade, att det inte ens gick an att vagga på kvällen. Vaggade man, så vaggade tomtarna till midnatt. Mormor berättade, att de hade sett en 'tomtgôbbe' på Tornkullen. En gub- be som 'gick på rote' (fattighjon) kom och gick förbi gården och då fick han se en liten gubbe stå i la- dörren och skratta så mycket han orkade. Den gamle hade trasiga kläder på sig och det var dessa, som tomten tyckte voro så lustiga. Tomten var duktig. Det påstods, att han hjälpte till både i stall och lagård. Han gjorde både hästar och kor fina. Men gjorde man honom emot, så fick man honom till / fiende. Och det var inte roligt. Då kunde han ge örfilar, så det sved i skinnet efter. De voro glada åt tomten o. ville inte mista honom. I Mossviken funnos de sista tomtarna, som jag hörde be- rättas om i denna socken. Där ordnade de och ställde i stall och ladugård. Om tomten var med och åkte, kunde man kappköra med vem som helst, för då blev det fart på hästen. De påstod, att det var så fördelaktigt att ha en tom- te. Den enda olägenheten var den, att de inte fick uträtta något vidare arbete efter det solen gått ned. Mormor sa', att tomten hade boskap. De hade hört hans boskap i de 'bratte hallingane' (backarna) vid Tornet - vid ett ställe, som kallas Björka.
Tomtar
Det var på ett ställe som tomtegubbar höll till. Så var det en kväll som drängarna hade väsnats i stallet. Sådant tålde inte tomtgubbarna. På morgonen när drängarna kom till stallet, så var en häst borta ur spiltan. De letade både ute och inne. Till slut fann de hästen på rännet. Det var tomtgubbarna, som hade funnit honom på rännet. De fick hugga ned i väggen, innan de fick ut hästen. Mamma ställde ut mat till tomten om julkvällen. Det skulle han ha, för att han var snäll. Fatet var tomt på morgonen. Den lille grå drängen skulle ha, sade hon. En gubbe, Johannes, var i stallet. Han fick ett slag i ryggen. Det var tomten som slog till honom. Det var en som fick så mycket i ladan. Han ställde sig en kväll och tittade, om han skulle få se tomten. Den lille gubben kom med ax på ryggen och hostade och suckade. "Det var väl inget å sucka för!" sa den som stod på lur. "Får se", sade tomten "hurdane hästar den får, när jag får dra bort så mycket som jag har dragit hit". Det var en tomte, som brukade att sikta mjölet på ett ställe. Han fick nya kläder. När han hade fått kläderna så sade han: "Grannare tomte nu aldrig siktar mjöl mer."
Tomtar
Min morfar hade sett en tomte. Det var en liten gub- be med röd luva på huvudet. Men det var som ett skott, så var tomten försvunnen. Det fanns tomte i en kvarn här. Han gick vid mjölsäckarna, så att det var fjöl efter honom i mjölet. Det var en vattenkvarn. När han inte ville att kvarnen skulle gå, så stoppade han den. Det var inte alla kvarngubbar, han tyckte om. Kom det då någon, som han inte likade, så stannade han kvarnen. Och då kunde inte mjölna- ren få i gång kvarnen förrän den kvarngubben ha- de lämnat kvarnen.
Tomten
Ber. hade hört omtalas i sin barndom att tomtar visade sig för en del människor. Tomten var inte stor. Hans längd till knät på en vanlig Karl. En del hade fått örfilar av tomten så att "bena stod i väre".
Tomtar
Min morfar hade sett en tomte. Det var en liten gubbe med röd luva på huvudet. Men det var som ett skott, så var tomten försvunnen. Det fanns tomte i en kvarn här. Han gick vid mjölksäckarna. Så att det fanns fjät efter honom i mjölet. Det var en vattenkvarn. När han inte ville att kvarnen skulle gå så stoppade han den. Det var inte alla kvarngubbar han tyckte om. Kom det då någon, som han inte likade, så stannade han kvarnen. Och då kunde inte mjölnaren få igång kvarnen förrän den kvarngubben hade lämnat kvarnen.