Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar kärleksvisa
Midsommar kärleksvisa
Marknader
Salt har funnits i stadens handelsbodar så längre jag minns, och där köpte en både det grova och fina saltet. Innan Bergslagsbanan började sin trafik på 1870-talet kom saltet med båtar från Göteborg. Slipstenar fick en från Mora och från Västergöt- land. Även gotlandsstenar fanns. Järnhandlaren hade att sälja. Brynen kom från stendistrikten i Bohuslän.
Stadstraditioner: Marknader
D.s.k. kotorget, där stadens folkskola nu är för- lagd, har varit marknadsplats sedan staden blev till. Backarna och bergen därovanför kallas för sköj- rebacken. Det var ett farligt busliv där, när det var marknad. Och över alla backar där var det fullt med folk. Ingen fick börja att sälja eller köpa marknadsdagens morgon förrän en trumpetare hade gått genom sta- den och blåst signal. - Det var före min tid. Redan marknadsafton på kvällen hade åtskilliga hunnit komma. - Zigenare, tattare, lodare, dragspelare, blin- da var på marknaden i god tid. Skivor och stånd sattes upp på salutorget mark- nadsafton.
Stadstraditioner: Marknader
Det var en sägen att inte någon ville flytta in till Åmål, när den vart anlagd. De första som bosatte sig i staden, blev ditskickade av den som grundlade staden. Det var mest hantverkare av alla slag. De fick bo- sätta sig där och fick litet jord, som skulle vara till hjälp för deras försörjning. - Men före innan staden an- lades var det marknadsplats där. Och den markna- den har hållits fram till 1900. Men det ville inte sta- dens affärsmän ha den längre, för främmande köpmän kom och konkurerade med dem. Sedan 1880-talet har det inte varit annat än en större torgdag.
Marknader.
I vanliga fall var det inte så farligt i stadens ut- kanter. Men vid marknadstillfällena, kunde det inte vara säkert. I "Tjuvedalen" härutanför staden var det tillhåll för sämre folk. Där kunde bönderna bli påpassade och få sig stryk och en tom penningpung. Det var skojare och banditer som lurade. Så är det en stor skog på Värmlandsgränsen (Karlstadsvägen). Där blev många antastade och slagna.
Spökeri
De som hade gjort ett brott, spökade efter de var döda. - På ett ställe i en granngård hade en man dött. En gubbe kom och gick förbi där om kvällen. Då kom den döde och hängde sig på ryggen på den döde. Och han blev inte av med honom, förrän han kom hem till trappen. Då var det närapå slut med gubben. han blev sjuk i flera dygn. Om en kom sig för att näm- na Guds namn, så blev en av med de döda. Men för det mesta, blev di ju så rädda, så di kom sig in- te för att säga någpt. - En flicka tog död på sig med gift. Där hade folk sett, att en kom och körde med en svart häst. Det var den Onde. Folk höll på att inte komma förbi där med hästarna. En kom och körde. När han kom mitt för det stället, så / stannade hästen. Fick honom inte ur fläcken förrän körkarlen gick ur och titta i betslet. Men sen gick det med en fart, så di hade inte sett maken. Fradgan valt av hästen, när han kom vid stallet. En annna kom också körande, och när han kom på den där platsen, så föll skaklarna till mar- ken på en gång. - I ett redskapsskjul i trakten här hängde det järnsaker på väggarna. Vissa nät- ter på 12-slaget blev det sådant skrammel i järnet. En visste inte om det var tomten eller vad det var. - Självspillingar fick inte bäras genom kyrkporten. De grävdes ner i en sank plats i ett hörn av kyrkogården.
Naturföremål
En gammal gumma från Tydje tala om för mig att det fanns en ättehög på ett ställe i socknen. Bonden, som ägde marken där denna hög låg, sålde ättehögen till en som hade byggt. Han använde jor- den att planera vid stugan med och att plantera i. På några år så var det slut med hela fa- miljen. De som inte dogo, så blev de utfattiga. Det hade de för att de hade tagit jorden från ättehögen. En fick inte röra sådana högar, för det blev alltid olycka för den som gjorde det.
Varulven
Det minne jag har av varulven av vad mor tala om efter sina förfäder, att detta var en stor, stor svart fågel, som en skulle träffa på inne i skogarna. Det var en människa som hade för- trollats till fågel. Annat hörde jag inte.
Kyrkklockor
Detta är en gammal ramsa om kyrkklockor: Trankils klocka står vid strand o. gråter, Torrskogs klocka illa låter, vårviks illa jämra sig, Blomskogs bäst av alla låter. Trankils klocka miste sin maka en gång. De fick aldrig upp henne ur vattnet. Det skulle vara sju som bröder som skulle göra det, men de kunde inte tiga och då sjönk hon tillbaka i djupet.
Vattenväsen
Det är en sjö här som heter Edslan. Där brukade en bada om somrarna. Men en var skrämd för att nec- ken kunde skada en eller ta en och dra en med ut på sjöbôtten. Då minns jag att vi var lärda att vi aldrig skulle gå i vattnet och bada förrän vi ha- de kastat en spik eller sten el. något sådant före oss i vattnet. Då skulle en stå vid vattnet och kasta det. Så kunde en ta spiken eller andra vassa stålbitar och sätta i vattnet, men dessa tog vi med oss upp, när vi slutade bada. Om necken fick någon makt med en, så blev en sjuk. En kunde bli från förståndet, så att di inte fick en från vattnet, utan en ville hållas där. Så vi var räd- da. Och ensam vågade en inte bada. Han höll till i vassen. Han satt därinne, så att / ingen skulle se honom. När han tyckte det blev för långsamt så tog han upp en fiol och spelade på. Det var en spelman G. som necken hade hört att spela. När han kom riktigt i farten så kun- de han inte sluta förrän någon kom och ryckte strå- ken och fiolen från honom. Di sa att det var en särskild låt som var farlig. Om han kunde låta bli att spela den, så gick det bra. Necken skulle vara grön son vassen. Han liknade en människa. Fôrsgôbben var en liten gubbe som brukade vara vid kvarnen. Om det inte var tyst i kvarnen om kvällen, så stannade han kvarnen. Då fick mjölnaren vänta med malningen till på morgonen.
Bortbyting
Det hade funnits bortbytingar före min tid. Då var inte Guds ord så mycket predikat, och då hade trol- len mera makt. Men jag hörde talas om en bortbyting, på ett stäl- le, som aldrig blev mätt. Han hade inte magmål, och han hade inte urskillning på vad han åt. Fåren och ödlor åt han som annan mat. Till slut blev han bor- ta i skogen, så di fick inte se honom mer. Benämning på bortbyting: Bortbyting, byting. Di var så rädda för att trollen skulle ta något barn och lägga dit av sina egna. Mor min var rädd för sådant också. Jättekäringar ville också ha barn, som var kristna. Hon tyckte att di var så fina.
Bjäran
När inte korna ville mjölka som en fordrade av dem, så hade mjölkharen varit framme. Vari- från den haren kom, var inte gott att säga. Det kunde vara från en annan socken. Di som hade med så- dana konster att göra, kunde allt ställa honom dit de ville och där det fanns mjölk. Han skulle va- ra rund som ett nystan, men han hade ben och var som en hare. Det vet jag di talade på, att du har nog haft påhälsning av mjölkharen, eftersom det inte var någon mjölk i korna. Det var inte något som bet på dem.
Myling (gast)
Det var en gammal gumma som gick på socknen. Hon brukade tala på gasten. Det var en tös som ha- de fått en onge, och den hade hon stoppat i en kôlla (bytta) och satt locket på. Sen hade hon grävt ned den i backen. När det blev den natt på året, som han föddes och dödades, så skrek han: Hjälp, bötta för trång, bena för långa. När folk hade fått reda å denna byt- ta och fraktat den till kyrkogården, så slu- tade gasten skrika.