Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
Kloka
Dä va' e gumma de kalla Gul-Ingja'l. Ho bruka å trolla å spå i kort. En gång berätta de en händelse som skedde då ho höll på å spådde ett par med kortleken. Far te en av de ho höll på å spådde va ute å körde. Rätt som dä va' slog ho korta i borle å geck bort å titta i e vrå sen kom ho tebak å sa' att han (den som va' ute ō körde) ente kommer hem levande. Efteråt feck de veta att han hade kört å vält omkull å sloge ihjäl sej. Dä skedde flere fjärdingsväg ifrå dä stället där ho spådde.
Kloka, finnskott
Om de feck se en varvinn* förr skulle de akte sej för å gå nära. Dä va finnarne som skecka ut dem å kom nå'n in i varvinn ble han (hon) finnsköten. *virvelvind.
Botemedel
En gång hade ja ett klämmesår på benet (feck benet emella ett par stockar) å dä ble vark så ja knappt kunne röre bene. Då va' dä en gammel klok gubbe som ga' mej e salva som ja skulle smö- re på. Ja fråga va' han hade gjort salva utå men dä svara'n ente på. Dä va månge slag san. Ja lokta* påa å dä lokta precis som koa*. När ja hade smört på såret börja dä å läke sej å ja ble snart rektigt bra igen. *(lukta) **(kåda)
Tor ō Oden
Tor var åskas gud. Han va' dä som hade hammarn. Honom va' de rädde för. Oden var ente farlig å komma te sa' de för då feck de så mycke gott å mjö feck de drecka så mö de velle.
Strömgubben (Vattenväsen)
Strömgubbar fanns dä förr här i Töftedal. De höll sej allti vid kvarnarne. På Tomas-natta kunde de hålla kvarnhjulet så då var dä ente lönt å mala.
Vattenväsen
Dä hände ibland att näcken drog ner en del folk te sej under vattnet. De feck se'n bo i hans rum å se hans månge salar.
Skogsväsen
Dä va en del som hade sett gasten. Den hade två å ibland tre huvud. Han skrek så hemskt. Fick han tag på nå't barn krama'n detta så det ble forlamma.
Bergväsen
Här västom stuga i berget bodde dä na' de kalla för "bergpickar". De va' små- växte. De velle ente att folk skulle arbeta "efter sol"⁺. Om dä va' nå'n här i Rinnane som arbeta efter sol, small dä å picka i berge hele natta. ⁺ (efter solen gått ned)
Jättesägen
För länge bodde dä en häroppe i fjälla som va' av jätten Borgels släkt. Han va liten te växten men väldigt grovt byggd. Dä va' engen som trodde att han va na' stark men så en gång, dä va vesst på ett kalas däroppe, skulle de ta' tag med varann. Alle vesste ju att han va' släkt mä Borgel å den störste å starkaste av allihop geck bort te'n å sa': "Ve tar ett tag". "Nej, sa han: ja vell ente ta tag mä dej men om du vell ställe dej på gulla* så ska' ja löfte dej i taket. Denne ställde sej på gulla å han löften opp'en å bar'n så runt i stuga. Efter dä va' det engen som velle ta tag mä honom. * (gulla=handen)
Jättesaga
Oppi St. Lee bodde dä för länge se'n på en ö en jätte som hette Navar. Strax intill bodde en annan jätte som hette Borgel. Bägge desse jättane ble ovänner en gång. Navar tog då en stor sten å kasta mot Borgel. Där stenen for ner ligger no en gå'l som heter Sten. Borgel kasta också en sten mot Navar å där den föll ner heter stället Borgels grav.
Jättar
Det var gott om jättar här i Töftedal förr. Mosoten är en hög kulle därifrån man ser 6-7 kyrktorn och där bodde det jättar. Men de var ente farliga. Folk umgicks med dem och de lånade saker och ting av varandra.
Jättekor
Dä va en som ute i skogen tidigt på möran före sola hade gått opp. Då feck han höra bort i berga hur jätten locka hem sine krätur. Jätten ropa: "Kom Majros, Adlin å mi stora Dagmö!" Den jätten hade bara tre kor.