Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var många som hade tomtar och de blev så rika. Det var naturligtvis onda andar. En bonde i Fjärås hade en tomte och de gick och stal så mycket om natten. Men tomten flämta´så förskräckligt och då fråga´ bonden honom varför han flämta så. Han kunde ju vila, det gjorde bonden, men det visste inte tomten att han kunde göra. "Hade jag vetat det", sa´tomten, "hade det inte varit något kvar i Tombo(?) lader.
Kloka (skrock)
Ja har hört de ha tala på finnekolvar. Dä var en som va' ute i skogen å jaga, då kom dä en finnekolv å slog av e tall. Om nå'n va' för nära eller om en sådan finnekolv träffa så sa' de att han el. hon ble finnskötne. Kor kunde också bli finn- skötne.
Kloka
Ja minns när ja va' mindre så fanns dä en del kloke som läste bort ormar å råtter. Ja feck aldri reda på va' de sa för dä momla de så fort. Inte kommer ja ihåg om dä skulle vara på nå'n särskild da' eller tid heller. Men dä va' väl då de ble för besvärlige för folk.
Trolldom (Kloka)
Här i Töftedal fanns det en klok gubbe som kunde trolla å som såg tvärs igenom folk. De tala om en gång dä kom e riktigt fin tös till ett ställe. Alle tyckte ho var så grann å såg så bra ut. Själv tyckte ho också det, men denne kloke gubben han såg att ho var högfärdig å så sa' han till de andre som stod bred- vid: "Ho är inte så fin på innerklära som ho ser ut utvändigt". Sen trolla han så klänningane ramla av henne å då feck de se att innerkläderne va' för- färligt smutsige å trasige.
Kloka (skrock)
När ja va liten va ja på ett ställe där dä bodde e gammel käring. Ho va väl- digt vidskeplig. När ja geck tog ho sopelimmen* å sopa där ja hade sutte sen gjorde ho korstecken. *sopkvasten
Kloka
I Töftedal levde för många år sen en klok gubbe som de kalla Benmojonas. Jonas var hans rätta namn men han bodde på ett ställe som kallas Benmon. Stället ligger i närheten av gården Gunnes- byn norr ut i socknen här. Hans far hette Johannes å var snickare till yrket. Han var inte skrockfull å trodde heller aldrig på övernaturliga väsen. Modern däremot var kanske en smula vidskeplig. Folk hade många funderingar över hur Jonas hade blivit sådan som han var. Från sin barndom var han inte annorlunda än andra. En del påstår att han var ovanligt stark å därför fruktad / av sine kamrater. Dessa överföll honom en gång å band hans händer samt åderlät honom. Efter detta blev han sig inte lik. En annan sägen var att han skulle bli- vit sådan en gång han gjort sig ovän med en finnkäring. De träffades på en väg å pratade men blev snart osams. Benmojonas tog då en sten å slängde efter finnkäringen. Stenen träffade hen- ne men då vände hon sej om å skrek till Jonas: "Du kasta en sten efter mej å nu skall jag laga så att du ska få leta efter en sten i all din dar". Efter den dan skulle Jonas inte ha' någon ro. Han gick omkring i hele Töftedals å Eds socknar å leta efter den "rätte sten".* Det lär inte finnas stengärdesgård eller sten- rös eller sandgrop i hele Töftedal utan *(de vises sten) att Benmojonas har undersökt dessa. / När han hade rört igenom ett stenröse lade han alltid stenarna tillbaka på dess rätta plats. Han hade inget särskilt arbete för sej någon gång, utan gick mest för sej själv. Folk som kände honom ville gärna "driva" lite smått med Jonas. Han var dock ganska snartänkt å hade alltid svar att ge. Trolla kunde han och inbillade folk att han hade gjort allting. Han sa' att han hade mo'le jola*. Någon fråga då va' det kom sej att det inte var matjord överallt utan sand på en del ställe. "Vet du ente dä" sa Jonas "att när kvarna står still blir det stenmjöl". En annan fråga om han gjort almanackan å varför han gjort den så liten. "Den ä stor nock** för den räcker ett helt år" sa' Jonas. *(malt jorden, tjockt l) **(nock=nog) Om de fråga honom hur länge han skall hålla på å / röra i stenrösen svara han att det blir så länge tills han funnit "den rätte sten". Benmojonas tala också om för de han träffa att han var mä när de krigade. Då gjorde han hästar sa' han. Det var i allmänhet gott om knek- tar men ont om hästar. Då gjorde Benmojonas hästar av knektarna. Det blev en bra arbetshäst av tre knektar. Då va' dä en som fråga Jonas: "Men om du haft bara 1 1/2 knekt att göra av vad hade du fått då?" "En fölunge be- griper du väl" sa' Jonas. Kyrkklockor hade han också stöpt. För att klockorna skulle få riktig god klang var han tvungen att stöpa sej själv med i formen. När Benmojonas skulle sko hästar tog han allti av hästebenet / och bar med sej till smedjan för då kunde han få hästskon till å passa bättre sa' han. Hästen fick un- der tiden stå på tre ben. Så fort han fått ett ben färdigt satte han fast benet å tog ett nytt mä sej istället.
Kloka
Dä va en gubbe de kalla Gamle Vimmern som bruka å nöttja svartkonstbok. Han va den varste de vesste te å trolla å förvänna syna på folk. Vimmer'n va en rekteg hästeskojare å krä- turehandlare. En gång kom han körande med ett lass jarn. Dä ble kväl å han va tvungen te söka sej hus över natta. Så tog han in ve e stuga som låg bortmä vägen å bad att få stanna där över natta. De lova att han skulle få legga där te dan efter. Han knäppte då hästen ifrå men lät lasset stå på vägkanten. Då så de / åt'n att dä va faligt å sätta lasse där. Dä kunne komma tjyvar å ta jarn ifrån på natta. "Va ente rädde de" sa'n "ja ska allt laga så att dä engen tar nå't ifrå mej". Frampå natta kom dä en tjyv å han geck bort te lasse å tog sej ett jarnstöcke å skulle te å gå hem mä dä. Men han kom ente ur fläcken. Han feck stå där te ljusan dag. Då kom Gamle Vimmer'n ut å geck bort te tjyven å tog jarnstöcket å la tebak på lasset. Sen tacka'n tjy- ven för dä han vaktat jarnlasset under natta.
En trollkarl (Pastor Rusen)
Dä va en gammal präst som hette Rusen. Han va inte rädd för nånting å skam hade han särskild makt med. En gång denne visa sej för Rusen tog han en sul* å borra ett lite hål i fönsterblyt å honom gå ut genom det. Han fick lyda å dä sa de berodde på att Rusen bar prästekappa. *sul=syl.
En trollkarl
Här i Töftedal hade de en trollkarl för länge sen. Han geck ikring i stugene å bota sjuka både folk å krätur. Som betalning för sitt arbete skulle han allti ha e rogläfsa* mä smör på. Rogläfsan skulle vara nybakad å varm. *rogläfsa bördkaka (tunn) som var bakad av sammalet rågmjöl.
Kloka (skrock)
För att ente krätura skulle bli mockstörne feck de lov å skära dom i svansen så dä kom blo. Dä va en här i Töftedal som skar e ko så ho blödde ihjäl.
Kloka (skrock)
Dä va en som helle Halvor som kom flyttande till Rinnane. För dä han va nykommen ble han snart ovän mä grannane. En del tå grannane mockstal krätura hans, på- stod Halvor. De dog den ena efter den andra. Så te slut blev tvungen te å flytta därifrå.
Kloka
Dä va' en del som kunna se bilder i vattnet. Om en tjuv hade stulit så va' dä bare te å gå te en klok gubbe el. gumma så talte de snart om vem tjuven va å även var de skulle få reda på dä stulna. De hade ett särkilt kalle*, tennfat bäst, å vatt- net skulle vare riktigt klart. *kalle = fat
Kloka
Dä va en klok gubbe som hette Vennersten han bruka bota hästar å kor. De skaffa utlär- de djurläkare te krätura el. hästane om de va sjuke men ibland begrep de sej ente på sjukdomen men när Vännersten kom så bota han dom hurudana de va. Ja mötten en gång i Fredrikshall å på den tia va' han spiritist också. Själ vandrar sa' han frå djurkroppar te e människa. Ve feck se en häst där i byn den gången å då så Vennersten dä: "Den som får dä förståndet den hästen har han får ett gott huvud".