Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Gökotta
I maj månad brukade man förr i tiden ställa till med en s.k. gök- otta. Då steg man upp vid 2-tiden på natten och gick ut i skogen på någon kulle eller berg, där man åt smörgåsar drack "brännvinskaskar" m.m. I övrigt lekte man och roade sig. Till en gökotta samlades både gamla och unga.
En tomte
I Ångeboda, Torrskog, fanns det gott om tomtar. Folket därstädes an- såg det som en stor lycka, att ha en eller flera tomtar på sin gård. Man höll dem därför i helgd och aktade sig för att störa dem.
Torrskogs kyrka har förr i
Torrskogs kyrka har förr i tiden varit en offerkyrka. Dit har man lämnat hudar och skinn av slaktade kreatur.
En lek
Man lade sig skafföttes, lyfte upp benen och försökte kasta varandra överända. Detta kallade man att "dra rasskrok".
Sju varp
Vid vägen mellan Walsebo och Sund i Nössemarks socken ligga sju stenhögar, s.k. varp. På dessa har folk förr i tiden, som farit vägen fram, kastat en sten eller kvist. Om dessa sju varp finnes en sägen, som ännu lever kvar i gammalfolkets minne. I Aslerud i Håbols socken hade man väl förberett sig till den fäst, som var vanlig då man första gången släppte / ut kreaturen på våren. Man hade bakat och bryggat både brännvin och öl. Vallgossarna från Aslerud i Håbol skulle driva sina kreatur till fjällen och där möta dem ifrån Sund i Nössemark. Vid middagstiden möttes man också på fjället. Man gjorde nu halt, och plockade upp sina medhavda godsaker för att spisa. Med brännvin voro vallgossarna väl försedda och man lät sig det väl smaka. Sina hundar fägnade man med avskrapade ben. Hundarna började nu att slitas och rivas och slåss om benen. I denna lek blandade sig också snart vall- gossarna, var och en ville ju freda sitt djur. Hetsad av brännvinet vakna- de nu det vilda och krigiska modet / hos vallgossarna och man började att slåss på liv och död. - Före solnedgången kommo kreaturen tillbaka till sina hem, men gossarna voro ej med. Man gav sig nu ut i skogen för se efter vad dessa före- tagit sig. Man påträffade också snart sju lik - följden av deras vilda lek. Där man funnit krop- parna lade man för varje ett varp, där sen varje förbigående skulle kasta en sten eller kvist. Underlät man detta kom vålnaden att ta sig.
Talesätt
Förr hade de namn på de gubbar som syss- la mä tröskning. De kalla dom för lobjör- nar. Denso mtog emot halmen i la't kalla de labjörn.
Björnhistoria
I Säbyn (gård i Steneby) bodde en de kalla Björneskötten. Hans riktiga namn va Petter å de kalla'n också för Bjöne-Petter. Han hade skôte både björnor ō vargar. En gång hade de en stor björn i Eke-skogen. (straxt intill Säbyn). De voro flera st. jägare ute ō ringa in björnen te slut. Sköttane hade förut drucke så mycke brännvin innan de ga sej iväg te sko- gen så dä va nästan farligt för de såg väl inte så noga efter va de sköt på. Petter tala själv om det för mej när ja va rektigt liten. Han sa att flera kuler gick rakt förbi honom. De som sköt träffa inte björn nån gång. Till slut kom björnen te dä ställe där Petter Björneskötten stod. Här va en dalgång å en stor höj risgå'l. Med samma som björnen skulle klättra över risgå'l'n passa Petter på ō sköt. Kula geck in i bogen ō björnen ble hängande dö på risgå'l'n. Detta va den siste björn de sköt här i västra Stenebysocken.
Om tröskning.
Förr skulle de tröska råghalmen mycke väl. Den skule tröskas så den ble mjuk. ### åt den bättre då.
Talesätt.
Ja mins när ja va liten va ja å hälsade på en gammal mota som bodde på ett ställe. Hon va 105 år gammal. Va frisk å kry å kunde ar- beta också lite småarbete. Hon tyckte mycke om å spinna. Men värst va dä för henne när ho skul- le härva garnet. Harvetre va för tungt å dä kalla ho "klampano".
Julsed.
Julgranen ska stå inne till fastan börjar. De sjöng ju en sång förr som handla om detta.
Nyårskväll.
På nyårskväl va ve alltid oppe längre än vanligt. Ve bruka å läsa å sjunga fram- på kväl.
Påsken.
Påskägg åt ve allti hemma så långt ja mins tebaka. Ve klädde ägga mä papper.