Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det var i Läppared som en bonde fick höra två gastar, som slogs. Rätt vad det var kom den ene gasten fram till honom - det var min morbror - och sa: "Sågs du huru jag gasta´n ?" "Ja, gastan mer!" sa morbror. Då sprang gasten fatt den andre och de slogs igen. Morbror sprang in och stängde dörren efter sej, och strax efter slog det till i dörren. Han trodde det var den gasten, som han inte hade talat med. Var det så att någon schäckte efter gasten, kom gasten och gav honom en örfil. Kunde man koma in på en kyrkogård, var man fredad för honom. Hade en gast satt sej på lasset, skulle man gå fram och tit- ta genom betslet vid ögonen på hästen, men skynte man sej inte då, fick man en örfil. Då blev man var vad det var, och då gick gas- ten av och blev borte. / Gasten var spöke efter en sådan, som inte hade kommit i vigs jord.
Gastar
Gastar har man träffat på många ställen här i Fors-hälla. De voro ofarliga, bara förargliga. Om kvällarla och nätterna kunde man höra dem ropa i skogen. De ägde en stor förmåga att hastigt förflytta sig. Rätt som man hörde gasten ropa långt borta, kunde han vara tätt inpå en och ropa. Ofta fick någon sig fula tillmälen av gasten t. ex. girigbuk eller snalhans. Ett särskilt tillhåll för gasten lär ha varit mellan Hästhagen och Maderna, två torp under Havås.
Gastar
Gasten har jag varit med om. När vi var ute och fiska, så gick vi i land på en ö, där de hade grävt ner ett lik utav en, som drunknat. Där var gast, och han bruka gå och flytta sådana, som låg där över natten, på det viset, att de allihop låg med fötterna på samma linje. "Lägg dej nu lika mä oss!" sa de till mej, för annars så kommer gasten.
Gastar.
Gasten kunde en få höra både på sjön och på landbacken. Han var både i luften och på backen. Om en inte hittade de som drunknat, så blev det gastar. När de hade ruttnat, så slutade gasten att skrika efter dem.
Gastar.
Gasten - det var på sjön. Det var ett par sjömän som hade lagt sej och brett ett segel på sej. "Det" kom och drog av dem det. "Båten är vår och seglet är vårt, så det har I inte lov att ta", sa de. - Gasten, det var la en ond ande.
Gastar
Borta i Lindals myr hade de kittlat ihjäl ett par dalkullor. Om nätterna skreg di, det hade folk hört. Det var gasten, som skreg. Det skulle änna vara farligt att gå där om natten; en kunde bli ropad av gasten.
Gastar.
Gastar var sådana som blev borta på sjön och som gick igen, därför att de inte kommit i kristen jord. Nere vid Amhult hade ett sådant lik blivit uppkastat ur sjön. Ingen brydde sig om att begrava det, utan var och en som gick förbi kastade några stenar på det. Men man fick ingen fred, för så fort det blev mot styggt väder gick gasten omkring och ropade nere vid stranden. Så till slut måste man ta och begrava liket, och sen blev det tyst. Några fiskare, som gått i land ute på en holme, fick där se en gast som låg och sov. De smög sig fram och tänkte binda gasten x. Men när de skulle binda hop / fötterna på honom gick det inte, för benen var inte lika långa. Då utropade en av fiskarna: "Hade jag haft min bile långe, skulle jag gjort dem like långe!" Min morfar träffade en gång på en gast, som bad att få komma med och bli förd hem till sin ö. Men morfar vågade inte ta upp gasten i båten. Om det fanns gastar på land, där man ville landa, så kom linorna, som kastades i land, farande tillbaka i båten. Om man pinkade på linan hjälpte det, då vek gastarna.
Premiärturen i GKSS-ekan
Han hade seglat förr den gasten
Gastar
Det var barnskrik på ett ställe i skogen. Det var en gast, som skrek. Det skrek från en stubbe. När de kom att se efter, så fanns ett litet spädbarn under stubben. När de hade fraktat barnet till kyrkogår- den, så slutade gasten att skrika. Detta talade min mor om.
Gastar och gastrop
De prata om gastar, men det var inget annat än skrock. Det var sälarna, som låg på holmarna och skrek; så kalla de det gastar. Men de gamle hade ingen kun- skap om, att det var sälarna, utan de trodde det var folk, som var drunknade. När de drunkna, skrek de så, och sen skul- le det ljudet komma tillbaka. Så fort gastarna skrek, blev det styggt väder. Det var genom styggt väder de hade för- list, och då skulle de ha ropat på hjälp men ingen fått, och då skulle samma rop höras vid styggt väder. - Borta på fiskelägena, som Klädesholmen och så, där hade de hört gasten mycket, men / här i Marstrand hörde jag inte något vi- dare om det.
Gasten
Gasten påstod man, att han ropade mot oväder och så. Men det påstår man var sälen.
Gastar och gastrop
Om de satte fast en ände på båten i en trädstam eller nånting och skulle ligga över natt, så kasta gasten loss. Om det skulle hålla, fick de kasta sitt vatten på knuten, innan de gick därifrån på kväl- len; då kunde han inte öppna den: När de då hade gjort så, ropa gasten: "Pessefu- gel, Pessefugel (-fågel)!" Det tyckte han inte om. Han skulle lossa för dem, så de skulle driva från land. Det var väner- seglarna, som segla med frakten på Vänern förr i tiden, som var utför det. Jag hörde inte det hände här i skärgården, men de gamla trodde nog här var gastar här också. Det var de gamla, som talte om det. / En natt skulle jag gå ut och arbeta - det var under silltiden. Det var vid 3-tiden på natten. När jag kom ut - det var alldeles mån- ljust och klart - så sa det: "Hu, hu." Jag trodde det var någon, som hade fallit i sjön, så lät det - alldeles som när man ryser och säger "hu." Jag gick ner till sjön och lyssna; då hörde jag det sa "hu" på flera ställen. Då trodde jag det var kattugglan eller haren. Men sen talte jag om det här för en här; han var inte så gammal som jag, men han var så där, så han trodde på allting. "Åh, har du inte hört det förr?" sa han. "Nej," sa jag, "det har jag inte." - "Det är gastan- de," sa han. Det drunkna en hoper knektar här ute vid udden vid Marstrands fästning. De kantra och kullsegla och drev i land där. "Det är gastande efter de knektarna. / Det har jag hört många gånger," sa han. Det skulle vara efter döda gasten var kommen egentligen.
Gasten
Det sa gammalt folk här, att det blev en gast av sådana som mördats eller omkommit i sjön eller på lund. Och där gärningen ha- de skett, där var gasten. Han var som en få- gel. Han skrek och ropa så styggt. Di gjorde varp, för att di skulle freda sig för gasten, så att han inte ropa efter dem. Gasten hade vakt på sådana ställen. En skul- le kasta en sten eller kvist på varpet, så ropa han inte efter en.