Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gasten.
Om ett barn blev mördad, innan det blev döpt, så blev det en "gast" av barnet. Vid Digerberg fanns en gast. Den gick under namnet "digerbergsgasten." Det var många som hade hört den skrika om nät- terna. Vid Spjutberget en gast - "Spjutbergs- gasten" och vid Gammelsätrar en -"gammelsä- tersgasten." Det skrek som ett barn. Om en hade mod att tala till gasten å få reda på vem som var mor, så kunde en få honom att tystna. Han skrek efter mamma.
"Gast" på Grötö.
Själv har jag varit ute för "gast" en gång. Jag segla där en gång och gick i land på Grötö. Jag hade en kamrat med mig. Så fåt vi se på stranden ett ben och att det var ett ben efter folk, det såg vi. Och det fräste och puttra ur benet på så besynnerligt vis, och rätt som det var så blev det ett smällande och så flög benet i luften. Men vi fick allt bråttom därifrån. Men sant är det och det har jag nog hört andra tala om sådant.
Gastar
Vid Ilsbacken spökade det mycket. I Ilsskogen fick inte körande fara i fred. Där höll den Onde till. En svart herre kom och satte sig på kärran. Det brände så för min farbror en gång. Hästen drog så han höll på att dra sig fördärvad. I Ilsbackavattnet – en vik av Bottnafjorden – ropade det mot om byte av väder. Det var som en människa skulle ropa. Somliga sade att det var gasten, ett spöke som var i vattnet. En bondefärd skulle ha drunknat där en gång. Och det var dessa som ropade mot hårt väder.
Gastar
En man rodde genom Herme (Hermanö) strömmar med en eka. När han kom till den platsen der den seglande lyktan synts nattetid tidvis i femton år kom det två män upp ur vattnet och högg tag i ekans akter. Då mannen rodt en stund försvann gastarna ty det var nog intet annat. På den platsen hade två norrmän drunknat och han trodde det var dessa som kom upp och visade sig.
Gastar och gastrop
Ute på holmarna hörde de gastarna ropa ibland, som de sa. Men många påstod det var ugglor. - Det flöt upp lik efter fartyg, som blev borta. Då "röste" de dem på holmarna och la sten runt omkring och över dem. De röste dem med sten på holmar- na. De trodde någon av de döde gav det lju- det ifrån sig, som de kalla gastarop. Det skulle vara såna, som var rösta upp ute på holmarna. Här borta omkring Sillesund trodde de var gastarop. Det var ingenting farligt, men det bebåda styggt väder, när gasten ropa, sa de.
Den flygande holländaren
Det fanns dödsseglare på sjön. Det var gastar, som var ute med sitt förlorade fartyg. En gång seglade gamle fiskaren Boten och jag ut, för vi skulle dra våra nät. Jag satt och såg under seglet och fick se en galjas med två master. Han gick för fulla segel. Ett tu tre försvann han, alldeles som han hade slukats av sjön. Jag talade om det för Boten. "Jaså, då kan vi lika snart vända hem", sa han, "för då kommer vi i alla fall inte långt i dag". Jag ville vi skulle fortsätta, men gubben var envis. Han vände, och det hade han knappt hunnit göra, förrän stormen var över oss.
Naturföremål
Jaha, det har de haft för sej i Hjärtumskogen att det var två vallhölingar, som slog ihjäl varandra. Det var en tös och två pojkar. Det var det att de blev oense om tösen, de ville äga henne båda. Hon hade skullat gått emellan dem och fått sina slag, hon med. De dog alla tre, tösen med. Poj- karna hade sprungit ett litet stycke åt var sitt håll, den ene åt Forshälla och den andre åt Hjärtum. De blev inte begravna på annat vis än att de kastade sten och jord över dem. Det var en gammal sed att de skulle kasta för att de inte skulle få otur och det skulle ligga kullar där till minne. (Inte tal om att de döda blev gastar)
Gastar
Ett par fiskare satte backer vid S. Åstol. De lade sig intill land för att vänta på att det blev tid att dra´ backerna. Då kom någon och drog i linan och de blev tungna att gå från land. De sade till varandra. Vi måste gå och dra backerna och när de dragit hälften, märkte de, att någon låg och simmade runt båten och slog på åran. De begåvo sig omedelbart hem och de hade knappast hunnit i hamn, förrän den förfärligaste storm bröt ut. Vid skäret Hunden, söder om St. Dyrön satte ett fartyg på i svårt oväder. I flera år efteråt skreko gastarna på denna plats emot samma väder.
Spöken o. gastar
1/ Ett fattighjon, som bodde på Klädesholmen, var litet egen, så hon släppte knappt in grannarna. När hon var död, kom hon till Ola Hansson och sade till om det. Han gick då dit, och fann att det var sannt. 2/ På Vanholmen och Stallen var förr gastar. En man kom roende där förbi och fick ett spöke*) i båten. Det var så tungt, att båten höll på att sjunka. Spöket befallde honom att ro till Stallen, / det var nog en som var stensatt där; vi bruka breda tång över och kasta sten över iland- drivna lik; det kalla vi för "russer" /. Då de kom fram till Stal- len blev där ett fasligt slagsmål, och han kunde inte komma därifrån med båten. Spöket, som hade flera kamrater på Vanholmen, ropade till dessa: "Ska jä gasse han mer?" - "ja", svarade det från Vanholmen. Efter en stund frågade spöket detsamma igen, och nu svarades det från Vanholmen: "Nä, no har han fått nog". Så fick fiskaren ro spöket tillbaka till Van- holmen, och först sedan kunde han ro vart han ville. Detta var i berätta- rens fars tid. 3/ Berättarens far och farbror stodo och sågo på en vrakstump, som de tänkte använda till bränsle. Då kom där en och slog till lampan, så lam- pan trilla ner. 4/ I berättarens hus spökade det så att mor hans måtte gå bort till sin svägerska ibland. Rätt som hon satt kunde de kasta ikring alla vedträna på loftet. Spökeriet i det huset tog inte slut förr än 1856; då vände de huset så det kom att stå i kors mot sin förutvarande riktning. Anledningen till spökeriet var troligen att en besättning blivit lagd på platsen. Då berättaren skulle bygga veranda, fann man vid grund- grävningen ben efter människor. *) Det är möjligt att berättaren använde termen gast; minns ej så säkert vilket - Uppteckn:s anm.
Gasten
Gasten det är döda, som ge rop tidtals. Det är en flicka, som själv talat om, hur hon hörde dem. Hon var förlovad och de hade suttit och pratat länge. Han hade sin hemväg över en kyrkogård och hon brukade följa honom, för han var rörd. Det gjorde hon nu också. Det var månsken och fint men inte frost. När hon följt honom en bit, skiljdes de åt och han gick till sitt och hon till sitt. När hon kommit en bit nere för kyrkoporten, blev det rop utöver till Mollösund. Hon hade aldrig varit mörkrädd förr, för det var en stabil människa. Hon gick sakta. Ropet hördes först högt, högt, se- dan blev det lågt. Flickan kunde inte tiga still utan talte om det. Och då sa hennes far: "Det är klar måne nu du kan tänka, vi får en hård vinter." Det hade varit Årholme- Lars, som ropat. Han hade frusit ihjäl på Mollön. Han fick ligga utan hjälp. De stygge rop får en kalla för Gastar. Jag har aldrig hört dem.
Vattenväsen
En person drunknade för många år sen vid Sund- sandvik, Högås, en röst från sjön berättades ha ro- pat hans namn först. Gastar voro drunknade män- niskors andar, emot oväder kunde man höra gasten ropa från sjön, han ropade så som den drunk- nade ropat. En plats vid Eriksberg kallas Mausegas- tet, där hörde man det ropa ibland. Näcken och bäckhästen vanliga benäm- ningar i Bokenäs. Näcken spelade så grant på fiol, lockade till sig fruntimmer med sitt spel. Lyktgubbar sprang vid sidan om vägen bredvid kärran och lyste folk fel. Havsfrun eller sjöjungfrun har alltid om- talats, hon hade fiskstjärt, annars var hon en vacker kvinna, ville åt sjömän, lurade dem till sig genom sitt utseende och sin sång. Hon satt / på vattnet och sjöng. Hade långt vackert hår som hon satt och kammade. Hon var antagli- gen naken, visade bara överkroppen. Då man skulle ut och segla, skul- le man vända skjortan för att få god vind.
Gast
Det var en, som frös ihjäl på en stor ö utanför Mol- lösund. Ön ligger som skydd för Mollösund och kallas Mollösunds hamn. Därifrån kunde man höra gastrop sedan. Han dog före min tid. Lars hette han. "Lars ro- par", sa man. Jag vet inte om det var inbillning eller inte. Jag har tyckt mig höra det själv några gånger. Men nu har det inte hörts på några år. Lars hade varit Mollösundsbo. Folk hade drunknat vid Söskär och därifrån hördes också gastrop, sa de. Men inte nu på senare år.
Gast
Det var svåre stormar 1923. En kutter gick bort från Orust då. Då ropade det så farligt i det huset, där de, som drunkna, bodde. Den 23 okto- ber på lördag var det svårt väder. Det var alldeles svart i vattnet. Vädret övergick till orkan på sönda- gen. Det var många, som gick bort den dagen. Hela familjer med hustru och barn hade följt med honom. Ett av barnen hade inte velat följa med, men man tvingade honom. Och det var nån, som hörde ett sånt väsen i deras hus den dagen.