Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
"Vi trodde att mara va rene den one." Det är något som klämmer. Omöjligt att röra en led el. få fram ett ord. När jag hade mara - jag har haft henne tre gång- er - så var det som att en person skulle sitta bak mig å klämma över bröstet och annama. "Maretall" var bot för mara, sa de gamla. Mara kunde kom- ma in genom nyckelhålet. Det var bäst att ha nyc- keln i det.
"Marulv" (=mara, som red hästar).
Mara red människor, men marulven red hästarna. Om en häst var svettig på morran, när de kom ut i laggårn, då sa de, att marulven hade ridit honom. Det var en som hade sett en gång, när han titta in i laggårn, att det var som en grep gössel på hästeryggen. Å det skulle vara marulven. Nå, detta att hästarna svettades, det kom sej nog av, att de gav dom böneris förr; det var ris efter böner som de odla. Å utav sånt blev hästarna svetta.
Mara
Jag hade en kamrat ombord. Han fick maran på sig en natt. Han skrek så konstigt. Jag vak- nade och ropade namnet på honom. Han var svett så att det dröp av honom. Han talade om, att det var ett rödhårigt kvinnfolk som hade lagt sig över honom. Hon klämde honom på bröstet, så att han inte orkade andas. Men när jag skrek namnet så släppte hon. Det var rödhåriga ho- ror som var mara. De visste inte att de var mara. Om en skulle skydda sig för mara, så skulle en hugga kniven i sängen, när en lade sig, eller en skulle ställa skorna med tån åt dörren. De fick inte stå med tårna inåt säng- en, för då fick hon makt med en.
Forna förhållanden
På Hälla gårds ägor i Tegneby ligger på gränsen till Skeppsdala ett stycke mar på omkring två tunnland, som nu tillhör gästgivaregår- den Hogen. En herre från stipendieinrättningen kom till gästgivaregår- den och bad att få tjudra sin häst på ängen till gården. Det fick han. Så ville han betala, men de ville ingenting ha. Han tackade och sa: "I ska få ett tjudremål igen." Han tog tegen från gymnasiegården Hälla och skänkte gästgivaren. Den blev vid ett senare skifte utbytt mot ett markstycke, som ligger närmare Hogen.
Mara.
Mara red hästarna, å då hängde de en lie i taket över häs- ten, så skulle det hjälpa. Mara red ju folk med. - Jag minns, det var en kvinna här en gång. Hon låg här inne på soffan å sov middag. Å rätt som det var, så gnydde å skria hon alldeles förfärligt. Å ja gick fram å fråga´na vad det var med henne. Då sa hon: - Tack ska du ha som väckte mej. Nu ble ja å mä mara. Hon sa, att det var hemskt, när maran red henne. Det var änna som hon trodde hon skulle dö. Varulv? Nej, den hörde jag aldrig talas om här, men jag har ju läst om sådana många gånger.
Djur
Klera är en fin fågel. Den tog vi i snara. (Se jakt!) Den kommer i mars och håller sej på åkrarna. Den flyger käpprätt upp. Den är gråspräcklig men är annars som en flyttstare. Horsegöken - det är hanen av kattuggla. Koltrasten kallade de skogsstaren. Han har gult näbb. Ingen kan göra såna bon som han, de är gjutna av jord och liknar stora skålar. Taltrasten är en flyttfågel, sitter på taken och sjunger; är blank, svart. (Troligen av Lj. förväxlad med staren. C. M. B-d) Göken kommer de första dagarna i maj. Nolagök är koragök och sönnagök är sorgegök. Han blir hes, om man härmar honom. Han slutar gala, när han får se den förste hö- stacken. Han blir hök, då han blir äldre.
Vårhalvåret.
Mars mä sitt skägg lockar barna utom vägg, april mä si huva kör barna in i gruva. Gregorii ti natt å dag like vi'(d) då skulle man börja lägga sej vid dagsljus. (Vi hade en fyr i kakelug- nen, vid sidan. Vi hade turre. Taket var svart som sot.) Hör-Erik - de skulle ha sått linet senast den dagen. Men jag brukade så lin något efter. Då fruntimrena skuvat över hörn, började den växa riktigt. Korsmässedagen kom svalorna. Vet ingenting om Peregrinus. / Till Urbanus skulle de ovillkorligt ha gjort såningen. "Efter Urbani ti stora ax å inget i", sa de. Det blev inte fullmoget, det som såddes efter den 25 maj. Petter katt kastade den hete sten, sen tar det lika myc- ket ovanpå isen som underifrån.
Vårhalvåret.
Den 12 mars var Gregorius. Gregori gång - om de kunde springa barfota över tre mans ägor den dagen, så skulle det bli gott år. Mars med sitt skägg lockar barn utom vägg, april mä si luva kör barna in i stuga. Narra april gjorde de den 1 april. "April, gott narr!" De bad någon gå och titta i fönstret eller gå och låna något hos gran- nen, som han inte hade. Det var en smed, som narra mej till att gå till en skomakare och be få låna ett sängaborr. "Nej, sånt har ja inte te låna ut," svarade han. "De har väl narrat dej nu!" sa han. Den förste maj skulle de äta och dricka märg i bena; / de söp efter tillgång och åt för att få det riktigt på top- pen. Peter bated kastar sin hete sten i vannet, sen var isen o- säker. Har ej hört, att svalorna komma på korsmäss.
Torp, Tavlebord den 29 mars 1926
Torp, Tavlebord den 29 mars 1926 Herr David Arill Torsby Jag har, efter vanligheten, hållit mycket tyst omkring mig. Mitt deltagande i pris- tävlingar ser ut att bli skralt. Jag har några små uppteckningar, som emellertid alls icke äro av värde för publicering. Jag har ett par personer jag skall "åt", och den ene antastade jag i torsdags. Jag fick något, men jag hoppas det skall bli mer. Hinner jag ej att få något färdigt till tävlingstidens utgång — jag vet f. ö. när det är — så får det bli sin sak. Jag sänder in när jag tycker högen är stor nog, oavsett om det hinner komma in till / tävlingen eller ej. Jag hade tänkt ge mig av till guldgruvan Samuel Jakobsson i går, men så fick jag höra att han fått sorg. En syster till honom som bott hos honom är död. Frågelistan om nattfrieriet tycks inte ha någon tacksam jordmån här. Resultatet är fullkomligt negativt. Bristen är så mycket skarpare markerad, som man här synes haft vetskap om att Tjörn skulle hava haft något slags nattfrieri, och man har sålunda tyd- ligtvis själva observerat skillnaden. Med utmärkt högaktning Carl E. Johansson
Ängebacken d. 282 1958
Ängebacken d. 28/2 1958 Dr. M. Bergstrand! Ett varmt tack för inbjudan till Arkifvets årsmöte d. 6 te Mars. Men tyvärr kan jag inte på grund af ålderdom och kyla inte hörsamma kallelsen. Närsluter härmed en uppt. som H. Emanuelson har hämtat ur Domboken för Orust och Tjörn. Och som jag kompletterat med uppg. från Göta Hofrätt. Har Dr. Bergstrand någon uppteck. på mordet i Röra på Tjörn, då Hans Hermanson (21 år) från Räfsal blef på ett lömskt sätt mördat, på anstiftan af fäst- mön, den kvinnan blef sedan g. m. en rå sälle på Orust. Mordet skedde 1818. Ja så skrifver Olaus i Bräcke men nämner inte kvinnans namn och inte vad den råe sällen hette eller var han bodde. Olaus skrifver om mordet i den Antafla han upprättat om Borgm. Peder Brems efterkommande. Sonen Willam Pedersen blef sedan bosatt i Toftenäs och en gren går också till Orust (Molleröd Stala s-n) och går då in i min släkt. Högaktningsfullt Albert Berntson Ängebacken / Karl Ivar A:n. Hotell Fenix. M snälltåget 18,41 till U:a
Mara
Jag hörde en berättelse om maran; den kommer jag ihåg, sen jag var barn. Det satt två skomakare inne i ett rum och höll på och göra skor. De tog hem läder förr och hade hantverkare hemma hos sig, som gjorde skor. Så hade den ene så mycket ont av som de kallar maran på nätter- na. Och han sa han hade haft fast i henne, men han kunde inte hålla hen- ne kvar. Så en dag tog han och borra ett hål i väggen, och så skar han ut en propp, som passa till det. Så sa han till den andre: "När du nu hör jag börjar ge mej i sömnen, så ska du vara klar och slå proppen i hålet, så den / inte kommer ut igen. Då får den stanna här." Ja, kanveta den andre passa på om natten, när han börja ge sig, och stoppa proppen i hålet. Och då låg där ett mycket vackert fruntimmer jämte honom i sängen. De våga inte ta proppen ur hålet. Där- emot var det inte farligt, om de öppna dörren, för den vägen kom den inte ut. - Den här skomakaren blev gift med det här fruntimret. Men så en dag det var månsken och vackert väder, var hon ny- fiken och bad honom: "Kan du inte visa mej, vilken väg jag kom in till dej." - Ja, sa han, det skulle han göra på det villkoret, att hon inte gick ifrån honom. Och det lova hon. Då tog han proppen ur väggen. Men när han tog den ur väg- gen, försvann hon igen, och så var han ensam igen. Men var det skulle ha hänt, / vet jag inte. Det skulle vara fruntimmer, som skulle för- vandlas till marer. Det var också på ett ställe det var ett par skomakare. Tjänste- kvinnan låg i samma rum som de satt. Då hade de hört, hur hon sa: "Usch, det är kallt ute och lång väg att gå, men jag måste resa." Och så försvann hon. Det skulle vara som de kallte mara Om de tog en synål och la i bädden eller en kniv, då skulle de inte ha ont av maran. Men synålen skulle sitta med toppen upp, och kniven skulle ligga med eggen upp.
Mara
De trodde det var maran, som red hästen, när den kunde stå i stallet och bli svett. När de kom ner åt stallet på morgonen, kunde hästen vara alldeles genomvåt av svett. Men om de då borra ett hål i tröskeln i stallet och släppte en levande orm i det hålet och satte för hålet, så den här ormen låg där och dog, då skulle maran försvinna. Maran skulle vara något slags otäckt djur eller vad det skulle vara. Det skulle likna en människa förstås, men de såg den väl aldrig.
Mara
De trodde maran var en människa. Jag låg i sängen och kände, när den kom på fötterna och gick upp till bröstet. Där sat- te den sig fast. Hon kom och la sig så tungt på bröstet. Och jag hade en kusin; han sa, att maran kommer och rider honom, så svetten haglar av honom. De fick ligga, tills de vakna; de kunde inte göra nånting emot det. - Det var någon död människa, sa de. Den gick in genom nyckel- hålet.