Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gasten.
Om ett barn blev mördad, innan det blev döpt, så blev det en "gast" av barnet. Vid Digerberg fanns en gast. Den gick under namnet "digerbergsgasten." Det var många som hade hört den skrika om nät- terna. Vid Spjutberget en gast - "Spjutbergs- gasten" och vid Gammelsätrar en -"gammelsä- tersgasten." Det skrek som ett barn. Om en hade mod att tala till gasten å få reda på vem som var mor, så kunde en få honom att tystna. Han skrek efter mamma.
Lucia
Alla fattiga skulle ha malet sitt mjöl vid lusse, för Vår Herre skulle ha mera välsignat det då. Det bästa mal- vattnet var vid lusse.
Naturföremål.
I Bäve finns det ett varp på Rosseröds ägor. Det var två pojkar, som blev ovänner och slog ihjäl hinan där. Där kastade folk pinnar och stenar. Det var en ceremoni, en påminnelse bara. Vet inte, att de var rädda för spöken eller gastar där.
Skogsväsen
Nej, Odens jakt har jag aldrig hört talas om. Det var vargarna, som jagade efter skogsrå. Farfar min såg en varg, som var efter ett sånt där skogsrå, och han tog hen- ne. Nu är det slut med både vargar och skogsrå.
Trettondagen och Knut
Några stjärngossar ha inte visat sig i Kungälv i min livstid, och inte har jag hört talas om, att så- dana gått här tidigare heller. Men min far, som var född på Orust, berättade, att han sett stjärngossar där i sin ungdom. Fröken Alberger, dotter till prosten Alberger i Kung- älv, omkring 80 år gammal och född i Kungälv, säger sig ej heller minnas några stjärngossar. Borgmästare Arrhusiander har varken hört talas om eller i stadens protokollsböcker o.d. läst om stjärn- gossar.
Tattare
Forsströmskan var från Forshälla. Hon gick på Orust och sålde siktar och såll. Mormor berättade, att hon kom till hennes föräldrahem Backa i Myckleby och då sa mor- mors mor: "Nu kommer den stygga Forsströmskan," Hon ha- de många ringar på fingrarna och satt och trumma och sjöng en bröllopsvisa: "Svärfar vill ha allt på karavis, han har låtit slakta en feter gris" o. s. v. Olle Bollén berättade, att en gång när han var på ting- et i Svanesund, stod Forsströmskan inför rätta, för någ- ra tattare hade gjort inbrott på en gård, som heter Öberg. De hade kommit om natten och varit sotade i ansiktet. Någon i huset hade sprungit till ett grannställe och lå- nat en bössa, och när han sköt i luften med den, blev de / rädde och sprang. Någon dag senare blev Forsströmskan gripen på Orust och då hade hon karlkläder på sej och dolk och kniv. Men hon nekade blankt, att hon hade varit med om inbrottet. Hon kom emellertid inför rätta. Som hon kom- mit fram inför domaren, började hon dra upp den ena kjo- len efter den andra, tills hon kom till den innersta; i den hade hon en taska, och ur den tog hon upp en snus- dosa, knackade på locket med knogarna och sa: "Var så god, nådig lagman, och tag en pris, innan vi börjar!" Bollén berättade också, att när hon kom på sina turnéer till Orust, slog hon sej ner på något ställe och skickade bud till gårdarna, att hon var kommen och att de kunde komma med sin tribut till henne, för att hon inte skulle förtrolla för dem. Och de vågade inte annat än komma med de varor, hon begärde. Hon kom till en gubbe i Ottesdala nära Myckleby kyrka, som var rätt skrockfull. Hon gick omkring går- den och såg sej om, och sen kom hon in till gubben och sa, att det var trolltyg i lagården, så han kunde inte / få någon tur med kreaturen. Men hon skulle kunna för- driva den onde, om hon fick något in natura. Hon sa till honom på kvällen, att han skulle gå ut och ställa sej nära lagården, och det gjorde han. Forsströmskan gick in i lagården. Rätt vad det var fick gubben se en eldstråle, som gick från en glugg i lagårdsväggen och i en båge över Myckleby kyrka. - Det var nog en fyrverkeri- pjäs. Det fanns tattare, som gick omkring och sålde så- dana. Forsströmskan var av släkten Ros. Det var i min barndom, då berättade en bror till min mormor, omkring sjutti år gammal, att han fick besök av Forsströmskan en kväll han var ensam hemma. Hon kom- menderade honom att sätta på kaffe. Själv hade hon bränn- vin. De pokulerade tillsammans, och hon blev livad. Hon berättade om sina bravader. Hon talte om, att hon hade tagit livet av en karl, som hon haft i sällskap, men som var för feg. Och att hon stulit en häst på Kung- älvs marknad och kört därifrån på släde. Och att hon / varit i Uddevalla och stått på torget och sålt bränn- vin och kaffe. Hon hade dubbla bottnar i kitteln, så det var två rum i den, ett för brännvin och ett för kaf- fe. När polisen kom, slog hon upp kaffe åt honom. Hon sa till gubben: "Du ska inte vara rädd för mej, för du har inget, som jag vill skitna mina nypor på!" En gång satt Forsströmskan på bekännelse på vatten och bröd. Hon nekade. De fick släppa henne. När hon gick, sa hon: "Nu sket de sej upp i otta." Det var ett tattarfölje av en släkt, som bor i Möln- dal nu. De gjorde inbrott i en gård på Orust en natt. Någon i gården hade ett gevär och sköt ett skott på måfå, och det träffade en ung tattare, så han dog. Hans mor var med, och hon skar huvudet av liket och tog med sig det, för att det inte skulle röjas, vil- ka som gjort inbrottet. Detta kom fram vid rättegång- en sedan. Tattare tog livet av en karl på Svanesund. Det var en / tjuv, som inte var mycket att hålla på. Först trodde de, att de hade slagit ihjäl honom, men han hade kvicknat till och gömt sej under en bro. Sedan hade en piga observerat, att han kröp fram och talat om det för tattarna. Då gav de sig ut och trampade ihjäl honom. De fick inget straff för det.
Blodiglar
Flera gånger var jag med min morfar och fiskade blod- iglar. Vi fångade dem i en sjö vid Övre Torp. Det gick så till att morfar lade vita handdukar i vattnet. Då kom blodiglarna och lade sig på handdukarna. I vart hörn på handduken var det ett snöre. Det var ba- ra att dra upp handduken i de snörena. Blodiglarna plockade han i en flaska. De fick köttbitar att suga på. Ibland bytte han vatten på dem. Dessa iglar var randiga - gråa med något mörkare ränder. Morfar begagnade dem att sätta på, när någon fick tandvärk eller annat ont. De sög ur det onda blodet. Gubben hette Johan Olausson.
Fiskaredansen
Min fader Kristian Jonasson från Kvarnviken vid Nordvikstrand var säker- ligen den siste i Stenkyrka socken på Tjörn som dansade fiskaredansen. Han var så ofta med på kalaser och dansade då för gästerna. En av de sista gånger- na fiskaredansen utfördes på Skärhamn var år 1877 hos snickaren Matias Andersson under ett båtöl. Under fästen blev min fader ombedd att dansa fiskaredansen, men det visade sig svårt att få några medhjälpare. Efter en stund anmälde sig emellertid snickaren Matias Andersson och smed Ola från Toftenäs- strand. Kristian uppträdde som fiskare / , Matias var medhjälparen, som tog emot fisken och lade den i "ruggor" på isen, smed Ola uppträdde som köpare. Kristian (fiskaren) hugger hål i isen och börjar fiska Smed Ola (fiskuppköparen) kommer in och frågar: "Har i fått "nön" fesk"? Fiskaren: ja de ä inte "möd" (mycket) Uppköparen: Kan jä få köpa? Fiskaren: Inte för idag Fiskaren fortsätter att fiska och om en stund kommer fiskuppköparen tillbaka, de taga en åkarebrasa, så frågar uppköparen: "Har du nön fesk no te salo" Fiskaren: "Ja no kan du få köba" "här ä weddeng (vittling) och här ä torsk, köb no" Uppköparen: "Wa vell du ha förn?" Fiskarn: "Ge mej 3 daler för den rugga Uppköparen: "de ä för möd (mycket) / Fiskarn: Köb då de ruggerna. den kostar, en daler och fyra och den kostar 1 plåt och åtta Fiskarn ropade: No feskar ve, no dansar ve och detta de va roligt. De taga sedan några danssteg över golvet, fötterna kastas fram växelvis som då man dansar "hallänningen") Det var murar Andreas från Marstrand som spelade fiol, men melodin och orten kommer jag ej ihåg. Nej slop de gjorde de aldrig
Fiskaredansen
Jag har ofta varit med om att dansa fiskaredansen både på julkalas och bröllop. Först hugger jag upp en vak i isen och börjar göra ut dörjen. Jag beter mig som vid ett vanligt vinterfiske. Går fram och tillbaka vid vaken, slår den ena skon emot den andra och huttrar och "ger" mig över kölden. Så får jag napp, jag hugger till och drar upp reven, ibland hänger fisken på, men någon gång ramlar fisken av kroken. Fisken lägges i olika korgar, vittling i en korg, kolja i en annan, skädda i en tredje och makrill i en fjärde. En fiskuppköpare kommer fram och frågar / efter fisk. Fiskaren frågar honom om vad slags fisk han vill ha, och säger under det han pekar på fisken: Där ä kolja, där ä "weddeng" (vittling) och där ä torsk. Den kostar en plåt och den tre daler. Fiskuppköparen prutar och anmärker på fiskens kvalitet. Så bli vi ovänner och putter och knuffar varandra, och slutligen ramlar jag ned i vaken allt under de värsta nödrop, de närvarande drar då upp mig ur vaken. Orden till fiskardansen kommer jag ej ihåg nu efter min hjärnblödning Varför jag dansade fiskaredansen berodde på att karlarne voro svåra att få till att utföra dansen. Hade vi ej någon fiolspelman så måste / vi sjunga. När man gjorde turerna över golvet hukade man sig ned och stack fram än den ena foten, än den andra, ja precis som då man dansar hallänningen.
Gengångare
Anna Niklasson fr Skärhamn var född på 1830 talet. Anna hade en syster som hette Regina som avled vid 3 års ålder. Under tiden man tillredde begravningen stod kistan ute på logen. En kväll då Anna tillsammans med en annan syster hade gått till sängs, såg båda systrarna hur Regina kom in genom dörren och ställde sig framför dem vid sängen. Hon såg precis ut som då hon låg i kistan, och hade svepningen på sig. Flickorna ropade på sin mor och sade: "här står Regina och tittar på oss." Modern som blev mörkrädd skrek: "Vad i Jesu namn är det." Då höjde sig den döda upp emot taket och försvann i en dimma.
Genfärder
En gång på 1880 talet var Niklas Anna, Edla vid Stranna och Johan Jonsson på väg till julottan. Då de nått Nilses i Utäng hoppade Johan plötsligt av vägen och sprang ned på åkrarna. Kvinnorna följde emeller- tid vägen, och då Johan kom upp på vägen igen frågade Edla honom, varför han hoppat av vägen. Johan frågade då: "så i inte wom ve mötte"? Johan hade sett en genfärd med likkista och begrav- ningsfölje komma rakt emot dem. Edla hade gått med sin högra arm rakt i genom genfärden, och från den dagen fick hon värk i armen, den värken fick hon ha till dödagar.
Julseder
I mitt föräldrahem hade vi aldrig någon julgran i min barndom, men hos din morfar (Salteriidkare Nils Olsson i Skärhamn) hade de alltid julhalm. Det var långhalmskärvar som lades ut på golvet och där hade vi jullekar. Vi tog "juletuppa", drog "rumpekrog" och "dro rot", sedan sovo vi i julhalmen över natten, vi voro alltid hos morbrors om jularna Första gången vi hade julgran var efter mitt giftemål 1887. Då fans det inga julgrans- prydnader, utan vi klippte stjärnor av papper som hängdes upp över allt på grenarna. Julljus hade vi ej och någon dans kring julgranen förekom ej
Husligt arbete.
Innan man ännu lade manglar, och de kom inte i bruk förrän på 1800-talet, så "kavlade" man kläderna. Detta tillgick så att man hade en s.k. "kavelrulle" av trä c:a en meter lång, dess tjocklek kunde variera, men dess diameter var vanligen 1 dm. På denna rulle lindade man kläderna, varefter man lade ett "kavelträ" som kallades "kävla" efter "tjävla", som man tryckte hårt mot rullen och drog det fram och tillbaka på en slät bordskiva. Det gick mycket smått med denna mangelmetod, men det blev mycket slätt och bra manglat, särskilt om man hade tid att hålla på länge. Kaveldonen voro på 1860-talet och även senare mycket förnämligt utförda och utsirade med blommor och in- skurna namn och årtal m m. De användes mycket / som fästmöpresenter, och det ansågs mycket värdefullt för den blivande bruden om hon av sin fästman fick ett "kavelbräde" som han själv förfärdigat och inristat deras båda namn på. Men i allmänhet gjorde man inte kavelbräden själva utan köpte dem av kringgående försäljare från andra trakter. Det fanns s.k. "Marbers" som vandrade omkring och sålde träslöjd av alla slag.