Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När näcken lärde någon att spela, tillgick det så: Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade näcken dit en till som var så lik den förra, att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som näcken själv genast, men tog han däremot näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att näcken dödade den personen.
Läkekonst
I Fjälla i Skällebred är många små sjöar och två av dem heter Ilevatten. Där är nog blodiglar. Om man satte sej på kanten och höll benen i vattnet, så kom de, och då skulle man passa sej och ta dem med detsamma. De hade stopebuteljer att ha dem i. Det var mest gummor, som fångade iglar, och de gick omkring med dem sen och hjälpte folk. Ena hette Johanna på Blocken i Grinne- röd. Hon var hos mina föräldrar och satte på dem iglar för värk i kroppen. De fick bort dålig blod. Jag har sett blodiglar. De är ungefär så långa som ett finger, tre tum. Till färgen är de svartgröna. Vet inte att de har några ränder. Hästiglarna är svarta. De duger inte till att sätta på kroppen.
Svartkonst
De trodde att finnarna behövde bara rita i sanden med sina sadlar, och det stod upp ryttare. Det trodde rys- sarna. Det lärte finnas käringar, som kärnade smör i en vatten- håla var som helst och grädden kom från andras kor.
Kyrkor och kyrkklockor.
I Ucklum gjutte de en kyrkklocka i löndom i en sand- håla. De fick stjäla sej till det, för att de skulle få det (= ljudet) högre. Sedan körde de henne åt Hjärtum. De körde över isen, men den brast och klockan gick till botten. Sedan säger klockan i Hjärtums kyrketorn: "Min make ligger i Öresjö." Det var sju bröder, som försökte få upp henne. Men så sa en: "Nu är hon uppe." Då plompa hon ifrå dem. De skulle ha ti- git still.
Farsoter.
Digerdöden. Det var en karl igen på Orust och en kvinna på Inland. Den ene fick se att det rök på ett ställe. De fick känning på varandra på så sätt. Annars blev det sope- rent för folk. I Grinneröd var det en vallhörlinge, som gick valle med kreatur. De keste genom dörren in i en kyrka. Dörren stod öppen, för det hade varit panik. Allt folket hade dött ut, och sen hade det blivit förvuxet med skog. Det var stora egegrenar i grinden kring kyrkan. Det är därför de kallar socknen Grinneröd.
Kungar
Karl XII. Jag vet inte, hur han hade blivit osårbar, men det var ett fruntimmer, som lockade ur honom, hur de skulle kunna skjuta honom. Det var en frilla, han ha- de. Han råkade till att tala om, att om de tog en sil- verknapp ur hans rock och la i geväret, skulle de kunna döda honom med den. De tog en knapp. En del tror att det var någon av hans eget folk som tog knappen och sköt honom med den. Det var mycket talat om silver- knappen. Karl XII tömde sina stövlar om kvällarna. "I dag har det vankat varmt," eller "i dag har det vankat blåbär," sa han, när kulorna ramlade ur stövlarna. Karl XV förklädde sej och for ikring och ville tala med folket. Han var fuller mä taffel.
Hantverkare.
Pulsen var föraktad. En pulsare bodde uppe i Hjärtum. Han hette Gustav i Dalane. Han gick och sköt och flådde. Ingen hjälpte honom; han fick vara ena. Sen grov de ner hästkroppen eller lät den ligga. Illtyg åt upp köttet. Ingen åt hästkött i min barndom mer än pulsen. De tog skinnet och taglet. Pulsen fick ta hästehåret. Han fick betalt för slaktinga. Det var så föraktligt allt han varit i beröring med. Han var hållder för ingenting. Han hade inte gjort något ont. Men han söp - det gjor- de de var enda människa. De skydde för pulsens hustru och barn.
Tattare.
Tattare eller skojare är komna från Tatarien. Det var Karl XII som lät dem komma hit, annars hade Sverige fått betala på många miljoner i skadestånd, för han hade fördärvat landet. Ros var skojarnamnet förr. Det bodde fullt med Rosare utanför Uddevalla; de fick inte bygga i stan. De stal allt möjligt. På marknaderna var de och skoja' och bytte hästar. Då jag var arton eller tjugo år, var jag på en marknad i Uddevalla. Då hade de en häst, som var selbruten, men de hade tatt livet av en katt och flått den och sytt skinnet över såret på hästen för att det skulle se helt ut. Så gav de hästen brännvin, så han blev morsk, och sen sålde de honom. Tattarkäringarna tiggde och tog sej till reda med oärlig- / het. De tog upp potater ur åkrar, som de kom förbi. Så botade de sjukdomar, i synnerhet den engelske sjuken. De sa, att de öppnade så de fick blod av barnungen, och det grävde de ner under en sten. Folket var fullt med vid- skepelse.
Husligt arbete.
Min mor bakade så gott tunnbröd av bart havremjöl. Hon hade så glödande varmt vatten så det kokade, när hon rörde ner mjölet med en bakekävle. Ju tunnare man kunde baka tunnbrödet, ju bättre. Jag har mycket brö stekt, då jag var pojk. Vi hade handfjöler, som vi satte in det på. Tunnbrödet var ungefär en aln i diameter. De förvarade det vanligtvis i högar på loftet. På större ställen bakade de tunnbröd och hade på stänger ett halvt år. - De hade ingen höv (jäst) i tunnbrödet. Kavring bakade de av riktigt rågmjöl. Nej, det var ingen po- tatis i den. Den var inte hövad (jäst). De bakade tjocka kakor och klöv dem på mitten med en stor, lång kniv, medan de var råa. Sedan stekte de dem i ommen. Rågkakan var det bästa brödet, de hade. De kallade den för knäckebröd, för de hade hackat med en knäck som liknade / ett sågblad, på två leder. Det var för prydnad. Kakan var en tum tjock. Potatisbröd. De stötte potatis i ett tråg och blandade vad mjöl som helst i, och de knådade i varmt vatten. De hövade det inte. De bakade det i runda kakor, inte tjocka. De gjorde mest tunnbröd av det. På Orustelandet började de göra skrivebröd. Det var av rågmjöl. Det var en tum tjockt. De gyllade det med äggula, som stekte sej, då smeten kom på kakorna. Skrivekakorna var kalasbröd. På bröllop och begravningar hade de alltid sådant bröd.
Husligt arbete.
Min hustru skulle kärna smör en gång, men det var lög- nens lögn att det ville bli smör. Då tog hon en stor stoppnål och kastade i kärnan. Men hon gjorde't aldrig mer. Det för- bjöd jag henne i högsta grad.
Frieri och bröllop.
En tappesven såg till att drickakärlen aldrig blev tomma. Värden kallades försturt. Brudgummen hade plockat pengar som han fick, i stövel- skaften. Det var Tungestövlar med tunna skinnskaft. Jag var tio år då, och jag fick dra av honom stövlarna och fick duktigt med pengar. Jag var släkt med honom. Jag vet inte om bruden hade pengar i skorna.
Jakt.
En rävgrop har jag sett på ett ställe i Grinneröd. Den var allt fem eller sex alnar djup. Det var giller. De hade täckt över gropen vid markytan och där var en läm, och där satt en and i en bur och skräppte. Det minsta räven gick på lämmen, så ramlade han ner. Det var en axel, som läm- men var fast vid. Gropen var inte forad, för detta var i så- dan mark, att det stod. Men i sandmarker fodrade de med bräder. De lärte ta likså med rävar i den gropen. De talte på, att de kunde ta gråben också i den. De gjorde små gärdsgårdar och hängde upp snaror av hästhår i dem och la ut rönnbär som lockmedel och tog starar, nötskrikor, skator, fjärhanar och orrhönor i dem. Det var de som stekte fåglarna själva och åt, men många sålde dem till uppköpare.
Lucia
Lusse var änna en högtid. De skulle upp tilli om mor- ron och äta lussebete. De satte sej vid bordet och åt pan- nekaka och skörost och bröd och drack kaffe och kaffehal- ver. Lussekatter fick vi också i min barndom. De små barnen väcktes och fick mat till sej i sängarna. Sedan skulle allesam- mans gå och lägga sej igen och sova till sju eller åtta.