Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Troll
På Lunnagårds mark bodde trollen i god ro, men så skulle de bygga kyrka - platsen kallas ännu Kyrkelia - men trollen rev ner om natten, vad som uppbyggdes om dagen. Församlingsborna mås- te flytta kyrkan (var den färdig?) längre västerut. Klangen av kyrk- klockorna blev för lunnatrollet olidlig, så det måtte flytta norrut. Trollet låste igen dörren till sina bergasalar, där stora skatter ännu skola ligga förvarade. Och de (= människor) har försökt spränga för att få fram skatten, där de trodde dörren (var) med krut. Där är märke ännu efter bergborren. Men tron att trollen flyttade var nog förhastad, för en natt gick Sven i Krok förbi, kom så i sällskap med berggubben, som bar en säck. Den lade han på bondens rygg och tvingade honom att bära, fast den var så tung, så ryggen ville gå av. Då de kom mitt för Lunna berg, tog trollet(!) själv säcken och tackade för hjälpen.
Troll
I Glumstens berg i Köperödsskogen bodde det bergtroll, och de hade mycket kreatur, som de var ute och vallade om nätterna. En natt hörde de ett troll, som sjöng: "Burman och Bärning, och Ringaboll och Tärning och så min stora Dagmö."
Troll
Sven i Brunnefjäll var en stor jägare. En dag var han på jakt nära Torvehôla, en liten insjö, och då fick han se en stor, vacker bock med ring om halsen. Han lade an på bocken, men då fick han höra ett troll ropa: "Nu skjuter han vår bock". — "Det är inte farligt, för han har inte tvättat sig", svarade ett annat troll. Då lät Sven sitt eget vatten och tvättade sig med det och så sköt han bocken. Skinnet skänkte han till en av pastoratets kyrkor, hornen till den andra och ringen till den tredje. Kyrkorna äro Myckleby, Torp och Långelanda.
Jättar
Berget vid Russebyn nära Groheds gästgivaregård kallades Buddeberg. Där bodde jättar, som hade en bergtjur. Så, var det en frivågen karl, som gick till en häxa, och hon lärde honom, hur han skulle kunna skjuta den tjuren. Han skulle komma varken tvättad eller otvättad, varken mätt eller fastande, varken naken eller klädd. Han hade ätit ett par gryn och hade en gardin på sej, när han gick till berget nästa morgon. Då gick en jätte och vaktade tjuren. "Det är inte farligt, han har inte tvättat sej", sa han. Men karlen pinkade i näven och tvättade sej i det, och sen sprang han fram och sköt tjuren och skar ringen ur näsan på honom. Jätten sa: "Han hade hängekälla med sej". Men sen kom det en hoper troll ut ur berget och förföljde karlen, men han sprang tvärs över plöjda åkrar, och trollen måste springa runt omkring. Han sprang tills han kom till kyrkogården, och dit hade inte trollen rättighet att följa efter. Forshälla.
Klokskap.
Om en person råkar gå vilse i skogen, sades det förr att trollen vållat det. Han skulle då gå upp på det högsta berget i närheten och vränga kläderna. Då fick inte trollen någon makt längre. Alla närmare släktingar till ber. på fädernet samt ber. själv har innan de blevo döpte burit vidstående amulett av silver i en silkesnodd om halsen. Man skulle aldrig ropa helt runt i ladorna, för då kom ej skörden att räcka till nästa år. Om det mesta var uppfodrat, och man väl behövde de sista stråna, fick dessa dock ligga.
Troll
De talte alltid om, att det var en kvinna, som var hea, och hon var ute och mjölkade. Då kom det ett troll, och hon var tvungen ta fast i hornen på kon. Trollet sprang efter länge och ropade: "Hea, hea hea!"
Troll
Det var en kvinna i Torslanda som var ute och mjölkade om kvällen. Då ropade trollen i bergen: "Hea, hea, hea!" — "Hea du", sa hon, "men Kristus har lidit pina för mig och mina, men inte för dig och dina." Det var så farligt att gå ut för en som inte var kyrktagen, efter solnedgången.
Husdjur.
När korna släpptes på bete, ritades ett kors på ena bakbenet. Detta skulle skydda dem mot trollen. Om ett troll tog en ko eller något annat husdjur kallades det ”marjestjäla”. Om någon berömde en ko, trodde man, att kon skulle ta skada av det. Gödseln fick aldrig kastas ut ur ladugården efter solnedgången. Man borde aldrig bråka i ladu- gården på kvällen, ty då skedde någon olycka där under natten. Man trodde, att djur kunde tala med varand- ra. När fåren släpptes ut på våren, skulle man klippa ett kors i pannan på dem. En tofs på svansen och ullen på bringan lämnades kvar, när fåren klipptes.
Troll
Här ute vid Östebo i Berfendal bodde troll i ett berg som kallas för Törke- hälla. De tog tre "söer" (får) en gång som gick där, de var borta i tre dar, men så kom de tillbaka till samma ställe.
Häxor och trollkarlar
Orden lövja, lövjeri och lövjerska är för berättaren obekanta. Finnarna hade trolldom med sig. Det fanns ingen fin- ne som inte kunde trolla. Från min barndom kom- mer jag ihåg gamla, som satt och talade om finnar och lappar. De talade inte något gott om dem. De skulle kunna så mycket häxeri. Kom det någon kring- vandrande, som de trodde vara finne, så var de rädda. En gång kom en finngumma. När mor fick se henne, så bad hon oss barn att springa och gömma oss. Det behövde hon inte be oss två gånger. Det var nog finnar de flesta, som kunde trolla. De ville inte lära ut konsten. Om de lärde någon annan att trolla, så miste de makten att trol- la. / Slog man till den trollkunnige så att han blödde så hade han ingen kraft att kunna trolla. Slog man ut en tand på honom, så fick han aldrig mer den makten tillbaka. Sådana där finnkulor som kom i luften var inte hälsosamma. Det var häxor med i dem. När de kom, så snurrade de runt och rev allt löst med sig. Hur de tog turen till mjölken och smöret, vet jag inte. Det var en gumma här på andra sidan älven (Hisingesidan) som skulle ta mjölken med strum- pebanden. Det hörde jag talas om. På den tiden hade fruntimren strumpebanden knutna om be- nen. När hon skulle mjölka, så knöt hon av sig strumpebandet och hängde det i spisen. Så mjöl- kade hon med båda händer. Gummor som kärnade smör i bäckar har jag inte hört talas om. Det var en gubbe som skulle smörja kärran om påskaftonen. Han hade tagit fel smörja och / fått fatt på gummans påsksmörja. När han hade smörjt hjulen, så reste kärran upp i vädret och försvann åt Hisingen till. Han fick aldrig se kärran mer. ”Här skall jag upp och här skall jag ut,” sade påskkäringen, när hon skulle fara upp genom skorstenen till Blåkulla. Om påskkäringars besök i en kvarn om påsknatten har jag ingenting hört.
Troll
På gården Holms ägor ett berg och skråma tvärs över berget, Spjällhålet. Där bodde bergatroll. Stora skatter skall det finnas där. Nattetid hördes ofta klang som av pengar eller silver - då räknade trollen sina skatter.
Varulven
När månen sken grant, så var varulven ute. Det var människor, som hade fått varghud. De gick som vargar, men det var människor. De var inte föd- da sådana, utan det var någon, som hade trollat på dem varghuden. Skrek man det rätta namnet på varulven, så föll varghuden av honom och han blev människa igen.